I mörkret ligger vi, och jag är ledsen och jag står inte ut i att dessutom vara ensam och jag vet ju hur det är, hur välsignad han är med förmågan att kunna somna oavsett hur bekymrad han är, vad som än händer så somnar han gott, lugnt och tryggt inom tre minuter från det att han lagt huvudet på kudden och jag ligger vaken med hjärtat fullt av oro och i det är jag så ensam - eller just där och då känns det så i alla fall.
I det står jag inte ut, inte alls.
Snälla, håll om mig, jag är så ledsen...
Och han håller om.
Håller i.
...
Till slut somnar vi. Tillsammans. Jag slipper bli liggande ensam kvar i vakenheten. Omhållenfasthållenihållenhandhållensammanhållen.
.
