Handstil

Jag tycker om att skriva för hand.
Själva känslan av pennan mot pappret, och det händer att jag saknar att man aldrig skriver brev längre, just för den sakens skull.
För visst är det härligt att både bre ut sig över flera sidor, i lugn och ro, med en tekopp intill sig och en bra penna i handen!
För att inte tala om att få ett brev, ett brev med frimärke på, utan fönster, utan med handskrivna tankar i!
En skön bläckpenna är en fröjd att skriva med!

Sen håller jag med *Mia: Det handskrivna är rysligt svårredigerat!




Igår lyssnade jag på radio, där man dels pratade om språkinlärning, läsande och skrivande, men också om skrivstil: är det viktigt att lära sig läsa och skriva skrivstil?


Samma lapp, en stund senare, efter en femåenhalvmånaders killes kärleksfulla behandling.

Vad har du för handstil?

Utredning.

Jag bär en liten skorv under mitt hjärta.

Ett pickande hjärta som inte alls håller samma tempo som mitt, utan i princip slår dubbelt så fort, och så ska det vara.

Nu är h*n ca 40 cm lång och väger omkring 1½ kg.

En efterlängtad liten människa, jag är nyfiken på att få veta vem det är.

Men människor reagerar, i okunskap, på mitt "arbetsnamn".

Skorv.
Skorven.

De tror en massa galenskaper.

De tror att "skorv" är det här eller det här eller en gammal båt?!.

Nej.
Eller ja, jovisst, allt det här finns ju, men har inget med min skorv att göra.

Två "hemma" har jag ju.
Jag är född och uppvuxen i Södermanland. I Stockholm och i stugan utanför Flen.
Men jag har också rötter i "Norrland". I Lycksele hos Farmor&Farfar, i Gällivare, Jokkmokk, Luleå, där jag bott.

Och då vet man vad en "skorv" är för något. Det är ett dialektalt uttryck för en insekt. Ofta någon sorts liten skalbagge eller liknande.
Och precis så är det ju.
Det är ju mitt lilla kryp, min lilla skorv.


Läs här så ser ni en annan historia om en annan skorv.

Missa inte!

Idag läser jag, med förtjusning, hos Peter Englund om... krig och fred, om skogsbränder och om ett rostigt kugghjul.
Tänkvärd text.

Missa den inte!

Att klättra i träd.

En gång i tiden tyckte jag om att klättra i träd.
Nåväl, jag tycker fortfarande om det, det är fortfarande trevligt att klättra i träd, men nu för tiden är jag försiktig. Det är på något sätt svårare att ge sig hän och njuta. Jag har ramlat ner några gånger, slagit mig illa, några få gånger riktigt illa, så nu är jag, på ett annat sätt medveten om höjden jag är på, hur hal barken kan vara, hur tunna grenarna är. Tryggheten och tilliten till trädets förmåga och vilja att bära mig finns inte längre.
Det är faktiskt inte riktigt lika roligt längre.
Allt oftare går jag förbi härliga träd utan att klättra upp i dem, allt oftare tittar jag bara på deras vackra kronor och minns andra vackra kronor, fröjden av att sitta i dem - och känslan av panik vid fallen ur dem.
Jag är rädd för den dag jag upptäcker att jag inte längre utsätter mig för risken att falla mer.

Samtidigt kan jag inte låta bli att lockas av det, att slippa.


.

En bild och tusen ord...

Artikeln som bilden illustrerar hittar du här: "Hon sprängde bronsstatyns föregångare"

Den ska jag strax läsa.

Först ska jag dricka en kopp kaffe och hämta mig från bilden.

Bilden av en liten vithårig farmor i ett vardagsrum, vant och självklart hållandes i, siktandes med en grovkalibrig pistol.



.

Noli me tangere

"Rör icke vid mig"

Eller åtminstone, låt mig vara lite ifred. Ifrågasätt inte. Låt mig bara vara ifred en smula, jag kan inte försvara mig när jag inte själv vet vad som är rätt eller fel, eftersom verkligheten inte är bekvämt svart eller vit. Somligt är klart som vatten, annat är det inte, och det som inte är det måste få tid att klarna.




.

Mäskroder

Hos Peter Englund läser jag om ordet Mäskroder. Ett fantastiskt ord. Så kul!
Nu kokar jag ju rätt sällan mäsk. (Det har i ärlighetens namn aldrig skett!) men däremot är jag rätt bra på bouillabaise. Sopproder?

Ser du, Peter, ett helt inlägg om Mäskroder!

Dagrun

Hon hette Dagrun, var hjälplärare i svenska när jag gick på mellanstadiet och inte riktigt fick ordning på ord och stavning och såna - ack så viktiga - detaljer i vårt vackra språk.
Hon hörde till den gamla sortens lärarinna, ja jösses, hon var gammal dessutom, och vi satt där, några utplockade hjälpbehövande elever och fyllde i "fylleri-övningar" (man skriver den svåra delen av ord, hon hade pappark med hål i, som täckte över vissa delar..?!)
Långt senare visade det sig att hon och min farfar dessutom, under en kort period många många många år tidigare haft något litet gemensamt svärmeri.
Tänk så liten världen är...

Jag hör fortfarande en del av hennes ramsor, inne i huvudet, ibland.

"Pojken uti skjortan gul skjuter skjutsen in i skjul"

Tänk så hon förändrade mitt liv. Tänk om jag aldrig kommit över det där med min dåliga stavning, så fattig min tillvaro varit utan lusten att skriva och läsa...!

I en himmel är du säkerligen, Dagrun. Hoppas du dricker te med min Farmor och farfar, ni skulle säkert gilla varandra, och ni har nog många saker att prata om.


.