Blöthjärta, that's my middle name

Dunk.

Dunkdunk.

Dunkdunkdunkdunkdunk.





Jag vaknar.


I mörket, nattmörkret kommer jag på mig själv med att le.

Jag är så oändligt lycklig över att ha en liten pojk som sparkar mig i ryggen.

Sen, att klockan är mittinatten vet ju inte han. Han har bara vaknat, och ropar Hallå!! på sitt sätt.

Jag vänder på mig, drar honom till mig, intill mig, nära nära, och så somnar vi om igen.

Om nätterna...

...kan man sova.
Eller så kan man fylla i meningslösa listor och test.

Men inte jag, inte. Jag är hardcore.

Jag gör en andra strykning av den där bänkskivan på balkongen istället.
Stänger noga dörren efter mig, eftersom jag vet precis hur sugen på att få komma ut i friska luften Fröken Morrhår är.

Kombon nymålad bänkskiva och fyra tassar är ... inte optimal.

Luften är underbar, egentligen är det inte jag som är knäpp som är uppe, utan världen som är knäpp som sover så dags.

Awkward.

Awkward.
Bara titta på ordet.

Sällan har ett ords stavning passat så väl med dess innehåll?

Obekväm. Underlig. Besvärlig. Krånglig. Opraktisk.

Det är en underlig känsla att något INUTI mig rör på sig, oberoende av mig.
Jag har aldrig funderat över hur det skulle kännas, men jag trodde inte att det skulle kännas så här?
Det är inte helt behagligt. Nästan obehagligt.
Ibland gör det till och med nästan ONT..?
Jag har inte vant mig, det händer att jag vaknar av det om natten, vilket är en smula besvärligt, för jag behöver min nattsömn - jag har svårt att somna om.

Konstigt.

Det här barnet kanske är ett konstigt barn?

Kanske ska det få heta Åckward? ;)

Jag lär få vänja mig, har jag en känsla av!

Var försiktig med vad du önskar...

För många år sedan, ja herrejösses, det är verkligen många år sedan, fick jag ett blomskott av en vän, numer har vi ingen kontakt och jag undrar fortfarande varför det blev så, men skottet det lever i all högönskelig välmåga.

Skottet kom från hennes porslinsblomma, en porslinsblomma som kom från hennes mamma, som alla hennes systrar hade skott från, och en gång hittade jag också en ättling till samma porslinsblomma i ett fönster i Farsta där jag aldrig kunnat tro mig hitta mig själv.

Men envis var min porslinsblomma. För blomma tänkte den inte göra. Nono.
Hur gör man för att ... Vad gör jag för fel..?

Någon sa, jag tror det var Drottningen: Spöa dem. Sluta gulla, vattna. De ska plågas.

Och äntligen fick jag en ensam blomma och lyckan här i hooden var stor och glatt njöt jag av väldoften.

Så blev vi sams, jag och min porslinsblomma.
Den blommade snällt lite då och då, skräpade ner min fönsterbräda med torkade blommor och växte och frodades.




Men inatt blev vi osams. Helt plötsligt har den kommit på att den ska blomma med massor av blommor samtidigt, och helt plötsligt övergår doften till att vara en stank. Tre på natten stapplar jag upp, med huvudvärk. Snubblar ut i vardagsrummet, hämtar den, bär ut på balkongen - spritt språngande naken, jag hoppas ingen såg mig!

Sen somnade jag om, och nu får den stå där ute tills den blommat av sig, och kan betros med äran att vistas i möblerade rum igen.



.