Skottet kom från hennes porslinsblomma, en porslinsblomma som kom från hennes mamma, som alla hennes systrar hade skott från, och en gång hittade jag också en ättling till samma porslinsblomma i ett fönster i Farsta där jag aldrig kunnat tro mig hitta mig själv.
Men envis var min porslinsblomma. För blomma tänkte den inte göra. Nono.
Hur gör man för att ... Vad gör jag för fel..?
Någon sa, jag tror det var Drottningen: Spöa dem. Sluta gulla, vattna. De ska plågas.
Och äntligen fick jag en ensam blomma och lyckan här i hooden var stor och glatt njöt jag av väldoften.
Så blev vi sams, jag och min porslinsblomma.
Den blommade snällt lite då och då, skräpade ner min fönsterbräda med torkade blommor och växte och frodades.
Men inatt blev vi osams. Helt plötsligt har den kommit på att den ska blomma med massor av blommor samtidigt, och helt plötsligt övergår doften till att vara en stank. Tre på natten stapplar jag upp, med huvudvärk. Snubblar ut i vardagsrummet, hämtar den, bär ut på balkongen - spritt språngande naken, jag hoppas ingen såg mig!
Sen somnade jag om, och nu får den stå där ute tills den blommat av sig, och kan betros med äran att vistas i möblerade rum igen.
.
