Jag plingar på dörren och på nolltid öppnar han och redan är han halvvägs upp i vagnen för vi ska ut, ut och iväg till plaskdammen och så blir det ju självklart.
Jag viker upp jeansen varv på varv, vadar omkring i vattnet medan han simmar och skvätter, helst på mig och vi skrattar gott tillsammans och jag njuter av stunden, en välsignad stund, ett välsignat barn och den där puckade mamman som tror att hon är välsignad med en god vän som tar hand om ett barn en stund.
Helt tvärt om är det. Det är barnet som är det välsignade, och enbart men oändliga godhet hindrar mig från att helt enkelt sjappa, för jag skulle gladeligen sälja min själ för en pojk som denne lille kille.
Han är trygg med mig och jag njuter av tilliten, vi gungar, skrattar och han berättar om dagis, om fjärilarna, och om smultronstället och dit går vi när vi dissat jordgubbarna på konsum, istället köpt rabarber för är det något vi är bra på, vi två, så är det att baka. Japp. Muffins, kladdkaka, rabarberpaj, anything goes.
.
