Sked

I mörkret ligger vi, och jag är ledsen och jag står inte ut i att dessutom vara ensam och jag vet ju hur det är, hur välsignad han är med förmågan att kunna somna oavsett hur bekymrad han är, vad som än händer så somnar han gott, lugnt och tryggt inom tre minuter från det att han lagt huvudet på kudden och jag ligger vaken med hjärtat fullt av oro och i det är jag så ensam - eller just där och då känns det så i alla fall.

I det står jag inte ut, inte alls.

Snälla, håll om mig, jag är så ledsen...

Och han håller om.
Håller i.



...


Till slut somnar vi. Tillsammans. Jag slipper bli liggande ensam kvar i vakenheten. Omhållenfasthållenihållenhandhållensammanhållen.


.

Boll.

Jo, nu har jag tänkt klart och med det finns det ingen anledning att inte berätta om mitt tänk för dig så vi kan fortsätta vår dialog i det här svåra svåra så med ett hjärta som är fyllt av både glädje över att träffa dig och rädsla för vad som komma skall åker jag till dig, med fickorna fulla av dollar och ryggraden stadgad med självförtroende och mod.

...och pendeltågen krånglar så jag hamnar i Kista istället, där du glatt plockar upp mig och jag lägger min hand på din, när du kör bilen, din hand på växelspaken och de där kråksparkarna vid ögonen som är så ljuvliga.

Vi handlar, skojar och busar och jag är glad i hjärtat och jag känner mig längtad efter väntad på och just det mår jag gott av och av det har det ju varit lite fattigt med under den där kalla tiden
Något har hänt, de senaste gångerna vi träffats, sedan det där otäcka men viktiga samtalet den där torsdagen, du är annorlunda.

Kanske är det så enkelt att du faktiskt är rädd att det ska vara över?

För det är ju en överhängande risk.

Bollen har jag haft nu en tid, och nu har jag grunnat klart.
Nja. Grunnat och grunnat... Jag har ju vetat hela tiden, men det här är en process och processer tar tid.

Om jag skulle ställa dig inför valet: Dina barn eller mig, skulle du - tveklöst - välja bort mig, till förmån för dina barn. Det är gott. Så ska det vara. Störst av allt är kärleken till de barn man har.

Du ställer mig inför samma val, även om mina barn inte är födda än. Valet är lika självklart för mig. Tvingas jag välja mellan dig och de barn jag ber för att jag en dag får, väljer jag drömmen om dem, möjligheten för dem att få bli till, på något annat sätt.

I soffan sitter vi, och jag säger: "Hjärtat, jag har funderat en del och jag tror jag tänkt klart..."

...och han ber mig vänta. Snälla. Inte nu, inte när jag åker i morgon...

Men jag tänkte att du då får vara ifred och tänka, undrar jag...

Men han upprepar sin bön: Snälla, kan vi vänta tills jag kommer hem?


Jovisst. Jag har ingen brådska. Jag har faktiskt ingen brådska.


---

Jag somnar nästan medan han ligger och läser, min kind mot hans axel, nära ligger jag utan att det blir för varmt, och när jag på morgonen, tidigt tidigt, ska åka iväg till jobbet håller han om mig, i mig, fast mig och i närheten och stillheten är jag och det är bra.

Känslan i samvarostunderna är bra. Bra.

Hur sjutton ska vi reda ut det här??


-----------------------


Bilden är tagen av Sascha Huettenhain
Titta i hennes portfolio, många av bilderna är fullständigt fantastiska.



.

Ord i tid och otid

I mörkret, när jag lägger min kind mot din axel kommer ledsamheten över mig och jag säger det: Under närheten och glädjen och skrattet finns den nu, hela tiden, stråk av ledsamhet som ibland sköljer över mig. Över hur det är och vilket sopigt läge som uppstått och hur i hela fridens namn jag ska hantera den...

...och så är jag arg också, på dig, på något underligt sätt, för att du ändrat dig... Jag var så tydlig när jag träffade dig, för att aldrig mer behöva hamna i det här läget... Det är ingens fel att det nu är som det är, men det är likväl himla orättvist...

Du är tyst, för vad kan man säga...

Dessutom är det osmart av mig att ta det här nu, för jag vet att det inte är din klokaste stund på dygnet, de där minuterna som rymms mellan ögonblicket du lägger dig ned och nästa, när du somnat. (Just den talangen är jag mycket mycket avundsjuk på. Tänk att alltid alltid somna gott!)
Risken är överhängande att du faktiskt somnar ifrån mig, ifrån mig och min ledsenhet och mitt i mitt resonemang.

Jag hör hur du andas tungt och jag bestämmer mig för att vända mig undan eftersom jag vet att du tycker att det blir för varmt om jag ligger för nära för länge.
Ja.
Jag är ledsen.
Men det går ju över, och det finns ju bättre tillfällen att prata om det här.
Men jag är ledsen.

Men av min rörelse blir till intet, för du håller i min hand.

Du har inte somnat ifrån mig.

Jag ÄR inte ensam i det här eländiga läget.

I min hand håller du stadigt och din fot söker mitt ben och den ordlösa närheten är.

Inquietum est cor nostrum, donec requiescat in te.