Jo, nu har jag tänkt klart och med det finns det ingen anledning att inte berätta om mitt tänk för dig så vi kan fortsätta vår dialog i det här svåra svåra så med ett hjärta som är fyllt av både glädje över att träffa dig och rädsla för vad som komma skall åker jag till dig, med fickorna fulla av dollar och ryggraden stadgad med självförtroende och mod.
...och pendeltågen krånglar så jag hamnar i Kista istället, där du glatt plockar upp mig och jag lägger min hand på din, när du kör bilen, din hand på växelspaken och de där kråksparkarna vid ögonen som är så ljuvliga.
Vi handlar, skojar och busar och jag är glad i hjärtat och jag känner mig längtad efter väntad på och just det mår jag gott av och av det har det ju varit lite fattigt med under den där kalla tiden
Något har hänt, de senaste gångerna vi träffats, sedan det där otäcka men viktiga samtalet den där torsdagen, du är annorlunda.
Kanske är det så enkelt att du faktiskt är rädd att det ska vara över?
För det är ju en överhängande risk.
Bollen har jag haft nu en tid, och nu har jag grunnat klart.
Nja. Grunnat och grunnat... Jag har ju vetat hela tiden, men det här är en process och processer tar tid.
Om jag skulle ställa dig inför valet: Dina barn eller mig, skulle du - tveklöst - välja bort mig, till förmån för dina barn. Det är gott. Så ska det vara. Störst av allt är kärleken till de barn man har.
Du ställer mig inför samma val, även om mina barn inte är födda än. Valet är lika självklart för mig. Tvingas jag välja mellan dig och de barn jag ber för att jag en dag får, väljer jag drömmen om dem, möjligheten för dem att få bli till, på något annat sätt.
I soffan sitter vi, och jag säger: "Hjärtat, jag har funderat en del och jag tror jag tänkt klart..."
...och han ber mig vänta. Snälla. Inte nu, inte när jag åker i morgon...
Men jag tänkte att du då får vara ifred och tänka, undrar jag...
Men han upprepar sin bön: Snälla, kan vi vänta tills jag kommer hem?
Jovisst. Jag har ingen brådska. Jag har faktiskt ingen brådska.
---
Jag somnar nästan medan han ligger och läser, min kind mot hans axel, nära ligger jag utan att det blir för varmt, och när jag på morgonen, tidigt tidigt, ska åka iväg till jobbet håller han om mig, i mig, fast mig och i närheten och stillheten är jag och det är bra.
Känslan i samvarostunderna är bra. Bra.
Hur sjutton ska vi reda ut det här??
-----------------------
Bilden är tagen av Sascha Huettenhain
Titta i hennes portfolio, många av bilderna är fullständigt fantastiska.
.
