Det börjar vara lite trångt i hjärtat ibland. Somt (Ja, för sörlänningar kan jag meddela att "somt" uttyds som "Somligt") påminner om det som var, det som var gott och ont, och det som inte hann bli.
Ytlig har jag aldrig varit, det gör det svårare.
Ibland kan jag avundas de som söker snabbare, utan att i alla lägen investera själ och hjärta.
För ganska exakt två år sedan- det felar bara några dagar - satt jag i en vitsippsbacke i Sköndal med en vacker man, som senare gjorde mig mer illa än någon annan man gjort. Ändå har jag svårt att se tillbaka med vrede över vad han gjorde. Ändå är det lättare att minnas vilken god och klok man han var, är, och bara beklaga att han... gjorde som han gjorde. Jag saknar honom fortfarande, även om jag vet att jag absolut inte ska ha något med honom att göra. Jag väljer att förakta hans feghet och hans ryggradslösa beteende, just för att inte sakna...
Den mannen, med honom hade jag kunnat leva, men han vågade inte, hade andra mål än jag, eller så älskade han helt enkelt inte så som jag gjorde.
Andra minnen är än mer bittersöta. Där något mycket gott hade kunnat bli, men där omständigheter och timing var helt fel. En apelsin nedanför Karlbergs slott... Ett glas vin på en balkong uppe på Gärdet...
Nu, när jag står i ett valåkval - fast jag nog faktiskt har bestämt mig för att bara bolla tillbaks bollen till denne svärdsman - så minns jag tydligt dessa andra lägen och situationer som slutat så, i bittersöt saknad.
Jag vill verkligen inte ha mer av det nu.
Nu vill jag bara ha ren och klar och tveklös kärlek.
Men jag har en otäck känsla av att jag snart fått ännu en anledning till bittersöt nostalgi.
En annan text om kärlek och nostalgi
.
