Nu hittar jag inte igen var jag läste det, men någonstans läste jag häromdagen ett bloginlägg där oberoendet hyllades, där skribenten uttryckte sin stolthet över att klara sig själv, över att vara oberonde och stark och i mina öron klingade det falskt och tanken gick till en av mina absoluta favoritböcker, som jag helt frankt tänker saxa lite ur.
Beroendet av andra människor, inte friheten från dem, är vad som gör oss till människor. Beroendet av och tacksamheten mot andra människor. En del har mer att vara tacksamma för än andra, och en del hävdar att de ingen har att tacka för något, men utan beroendet av andra människor skulle tacksamhetsfrågan inte ens uppkomma eftersom vi inte skulle existera. När människan tar sin existens för given, när hon tror att hon är produkten av sitt eget verk, när hon får för sig att hon inte är beroende av någon annan för att kunna vara sig själv, och därför inte heller har någon anledning att tacka någon för det, har hon förlorat kontakten med de grundläggande villkoren för sin mänsklighet.
Avsnittet kommer ur essäsamlingen "Plikten, profiten och konsten att vara människa", och är skriven av Göran Rosenberg Det är en bok jag skulle vilja att varje gymnasieelev fick läsa och diskutera på skoltid.
Beställ den genast!
.
