Oooops!

Oj.

Där står den..?!
Tänk, den kanske man skulle komma ihåg någon gång då och då.

*Ehum*

Det var rätt länge sedan jag var mamma nu..!

*Ehum*

Punka!

Det är punka på pojken igen!.

Men den här gången gick det bättre. Barnmorskan RosMarie på BVC är van vid små barn och henne känner vi, så hon anförtros uppdraget. Även om jag, rent principiellt inte gillar när människor gör mitt barn illa.

Hon förklarar för honom att det kommer att göra lite ont, att det är hon som gör honom illa (och inte mamma) och att det är viktigt med vaccinationer. Han tittar storögt på henne och hon ger honom en spruta i varje ben. Förskräckt tittar jag på nålen. Liten och tunn, men djupt in i benet, in i musklerna, inget litet tablodprov-stick. Pojken skriker självklart som en stucken...pojke, men det går över ganska fort, lite varm mamma-famn och lite sjungande och gullande.

Under eftermiddagen är han lite slak, sover i flera timmar och jag går förbi apoteket och köper flytande alvedon. Inte för att jag tror att han behöver det nu men rätt som det är så behöver man, och då kanske det inte är så kul att dra ut på stan och shoppa. Inte med en febrig skorv i famnen.
Men febertermometer, en sån behöver jag. Själv använder jag ju en muntermometer, men det känns varken säkert att använda på honom - den är ju så spetsig! - och hur "rätt" visar den när jag inte riktigt vet var i munnen den hamnar?
...Och såna där termometrar man mäter med i örat, hur är de?

Ni som varit med förr, vilken sort är bäst; man vill ju både mäta rätt och säkert, och samtidigt inte generera hemska barndomsminnen, trauman och framtida psykologräkningar...!



Dagen avslutas väldigt mycket bättre än den börjat.
Familjen utökas.
Pingvinparad!

Fossilerad Creme fraiche...?

I onsdags skulle vi på babymassage, jag och Lilla Essingen. Vi gör oss klara för att gå, och jo, vi skulle verkligen gå, jag tänkte strunta i vagnen och ta bärsjalen bara. Det är enklast så, särskilt om jag inte ska handla, bära något eller så. Jag längtar ju sällan efter att bumba barnvagn upp och ner för trappan här utanför...

Jag stoppar in nyckeln i låset och låser dörren och i samma ögonblick kräks barnet, rätt ner i min urringning.

Oj.

Eh..?

Ja. Det här är en kräkbebis, det har jag konstaterat åtskilliga gånger redan, men just det här hade jag inte tänkt på. Lite drägel kan det komma på tröjan, när han somnat mot mitt bröst, därför lägger jag en liten tvättlapp där, men ...

...det är bara att låsa upp dörren, gå in, skala av sig ytterkläder, barn, sjalar och kläder.


Som tur är ha vi gott om tid. Jag kan inte låta bli att skratta åt det absurda i situationen. Om någon annan skulle kräkas på mig skulle jag bli äcklad och arg, nu skrattar jag bara och konstatrar: Jo, jag behöver nog byta tröja och BH...

- - -

Lördag eftermiddag och kväll tillbringar jag delvis med min systeryster, delvis med Jeez+familj. Dessa underbara gudbarn. Både Ester och Elias är ordentligt fascinerade av Skorven, av att han är en bebis som inte ens kan sitta själv. Elias hjälper till när det är dags för blöjbyte; blöter tvättlappen, pekar och visar. Ester är med, omkring, ivägen och överallt. Klappar - en smula hårdhänt - och petar, undersöker och känner och märkligt nog protesterar inte Skorven, tvärtom verkar han trivas rätt bra. Inte ens när hon sätter sig på honom piper han, utan ser sig omkring med förvånat upphissade ögonbryn.

Eftermiddagen blir till kväll, något barn nattas, ett annat somnar själv på en hög med kuddar och madrasser i vardagsrummet, en gudmor rensar - traditionsenligt!- diskbänk, fyller diskmaskin och sprayar och skrubbar köksbord. Inser hur en guddotters stol ser ut. Inte särskilt märkligt med tanke på hur hennes bordsskick är.
Disktrasan pallar inte matchen, men jag letar rätt på en skotte, går på med sprayen och grovsidan på svampen, gnor och gnuggar.

Och där, där jag står och skrubbar min guddotters tripp-trapp-stol slår det mig vad mycket man förmår när det är av kärlek.

Gode Gud.
Låt mig älska, älska oändligt,
så jag slipper förtvivla.

...och jag är alltigenom lycklig när jag studerar något hårt, fastkletat på stolen. Vad kan det vara? Antagligen creme fraiche, det är bland det bästa min guddotter vet. (Bestick är för fegisar)

Sailorboy junior - Sailorboy senior

Här i stugan har vi det oförskämt bra, jag och min pojk. Vi "gör" inte speciellt mycket, ogräset frodas i rabatterna och jag tar inte tag i några större projekt runt huset, trots att jag någonstans ser att ett och annat behöver oljas, skrapas, målas, grävas upp eller ner, flyttas på och vattnas.
Jag är dålig på att multitaska, jag har svårt att bortse från lillkillen som sover eller inte sover, och är han vaken är det svårt att göra något annat än att vara med honom.
Så ska det vara, den här första tiden.

I tisdags var det sex veckor sedan han föddes, tiden har gått så fort...
Dessutom hade han namnsdag, och till råga på allt fick vi fint besök så flaggan hissades och en blåbärspaj bakades.


Lillkillen kläddes fin i en av de sötare bodysarna, en som Morfar och Bonusmormor införskaffat, en Sailor-body, med fyrar, båtar, frälsarkransar och hela kitet.
Självklart ska killen ha den bodyn på sig, när så fint besök som Faderskapet, som är sjöofficer och mycket seglingsintresserad¨, kommer. Lillkillen blir - självklart - söt som en karamell.

Jag blev glad över att min spontana inbjudan accepterades, jag vill ju att de ska lära känna varandra, äpplet och päronträdet, och jag ansträngde mig en smula för att dagen skulle bli trevlig, med förberedda godsaker i form av just denna blåbärspaj och trevlig grillning till kvällen. (Han är bra på att grilla, till och med bättre än jag! ;) )

Dagen blev god.
Om än en smula jobbig. För han anstränger sig och jag anstränger mig. Men det finns gott om "grynnor och skär" att gå på, samtalet flyter inte alltid lätt men lyckligtvis står vi ut med tystnaden som uppstår ibland, innan någon av oss tar upp någon ny, ofarlig, samtalstråd.

Märkligt väl märker lillkillen att jag är spänd, för aldrig har han varit så mammig, så famnberoende, så trygghetstörstande som denna dag. Aldrig har jag ammat ett barn så ofta som denna dag och sällan har han varit så svårsövd.
För spänd var jag.

För vad är rimligt?
Faderskapet har gjort sitt val, väljer att vara passiv, att inte ta del i vårt liv mer än marginellt och så är det.
Samtidigt kan jag inte riktigt komma över det, acceptera det. En människa har fasen inte rätt att välja bort sitt eget barn. Vuxna människor kan man välja bort, men inte sina egna barn, det är mot reglerna.
Men jag har ju fel.
Det är mot MINA regler, men jag bestämmer inte över andra människor.
Även om jag försöker, även om jag vill, även om jag önskar att jag kunde och fick.

För jag vill ju att min pojke ska ha en pappa som bryr sig om honom.
Så jag bakar en blåbärspaj, sätter på honom en söt body och gråter inombords över att han inte per automatik blir accepterad, omhändertagen och älskad.

För det blir han inte.

...


Vad som händer i framtiden vet ingen, men samtidigt; ska jag fortsätta anstänga mig, fortsätta baka blåbärspajer och fortsätta att se att han inte är lika fantastisk i faderskapets ögon som han är i mina...?
Behöver jag konfronteras med det?

Framförallt.
Ska min lilla pojk konfronteras med det; att faktiskt bli bortvald?
Gång på gång?

Floskelattack.

Jag fick en bunt floskler per e-post här om dagen.
Rent full i skratt blev jag för det var länge sedan jag utsattes för en sån högkoncentrerad dos.

Nyhetsbrev från Pampers, nämligen.

"FÖRÄLDERNS KÄRLEK Banden du har till ditt barn växer sig starkare för var dag. Det kan vara förvånande för dig hur stark och total din kärlek redan är, och hur opåverkad den är av sömnlösa nätter och alla de gånger du slitit ditt hår! Varje gång du tittar på det underbara lilla ansiktet och de drömmande ögonen smälter ditt hjärta och du glömmer genast din utmattning och frustration. Det känns som om barnet vore en del av dig. Den här tillgivenheten är det bästa som kunnat hända, och utgör en viktig del i att hjälpa ditt barn att utvecklas till en trygg, säker och kärleksfull person"

Så bra, då vet jag hur jag ska vara!


Här finns Avigsidans floskelgenerator, man kan undra om Pampers använt den!

AD!

Det är femte dagen i rad jag kommer ihåg att ge mitt barn de där ad-dropparna.

Jag som verkligen inte har något minne.

Det är förvånande.
Jag kanske helt enkelt börjar vara en ... mamma..?!

Pepparpeppartaiträ

Snart är detta lilla barn tre veckor gammalt. Idag är det två veckor sedan vi kom hem från sjukhuset, från tryggheten där andra människor hela tiden fanns till hands, ifallatt.
Två veckor hemma, på egen hand. Som mamma.
Det är så konstigt, "Mamma" betyder ju MIN mamma. Inte Jag?!

Alla frågar hur det går.

Jag är förvånad.
Kanske svartmålade jag en smula.
Kanske har jag bara haft toktur.
Kanske ska man inte alls skriva om sånt här - vaknar inte Murphy nu gör han väl det aldrig..?

Jag var förberedd på någon sorts kaos och i ett kaos är vi inte.
Självklart är det mycket jag inte gör, somligt som helt plötsligt är komplicerat som sjutton. Åtskilliga gånger har jag saknat en tredje hand, någon som kan öppna en burk när jag har ett barn i famnen, någon som kan hålla i honom en stund medan jag städar kattlåda - det vill jag ju gärna "göra klart" och inte bli avbruten med - eller ännu hellre: någon som städar kattlådan!

Jag experimenterar en smula: Han avskyr blöjbytena. Ibland går det hyfsat men andra gånger skriker han i högan sky, bortom vett och sans, skriker sig själv så förtvivlad att han nästan inte kan sluta, när det sedan väl är över, när han är i min famn och jag bara goar och kramar honom. Fryser han? Jag provar att bädda om honom lite extra med en handduk. Är det för ljust, sticker någon lampa i ögonen? Knappast, det är ganska "mysigt" i sovrummet... Än så länge har jag inte knäckt koden: somliga gånger säger han inte ett ljud, andra gånger blir han nästan hysterisk. Jag ser inte mönstret. Än.
Eller så finns det helt enkelt inget.

De här två veckorna har varit intensiva.
Jag har nog aldrig haft så många människor på besök i mitt hem.
Jag tror att jag haft fler besök här på två veckor än jag annars brukar ha haft på ett ÅR... Jag hör till dem som åker hem till folk, inte till dem som folk åker till.
Men i ärlighetens namn: Nu är det ju inte jag som "drar". ;)

Kaoset. Det skulle väl vara prioriteringarna då. Skåpsluckorna har fortfarande inte fått sina handtag. Tavlorna är fortfarande ohängda. Såna projekt har helt blivit liggande.
Det är ju inte bra, men så är det. Det får jag jobba på.

Jag jobbar också på Beach 2009.
I ett märkligt mellanläge är jag nu. Jag kan inte ha mammakläderna längre, de är alldeles för stora, men mina vanliga kläder är för små. Byxor är det största problemet. Dessutom får de verkligen inte sitta åt, eftersom operationssåret inte vill bli ihopklämt på något sätt alls.
Och överdelar där man smidigt kommer åt att amma? Hmm. Alla fina sommarklänningar, de är ju helt VÄRDELÖSA ur de perspektivet. Irriterande. Jag har verkligen ingen lust att ge mig ut och handla ÄNNU mer kläder... Jag är både snål och fattig och dessutom gillar jag inte att handla kläder.
Det blir skönt att åka till Orris, där kan man luffa omkring i vad för trasor som helst :D
Och nästa vår, då ska jag få plats i skinnstället. Jo.
Vågen gör mig glad, enligt den är det inte långt alls kvar till matchvikten.
Måttbandet är inte lika roligt att använda.
Dessutom konstaterar jag när jag är ute och promenerar att jag förlorat muskler. Massor av både muskler och flås.
Inte alls konstigt med tanke på två månaders foglossning med ett därpåföljande mycket stillsamt liv.

Papperspysslet är nästan klart. Skattemyndigheten har fått en blankett med de namn jag och Faderskapet beslutat om. (Nej. Inte minsta lilla Egon!)
Faderskapspapprena är påskrivna enligt konstens alla regler.
En hel hög med papper är inskickade till Försäkringskassan, allt från intyg om att ett barn blivit fött till bostadsbidragsansökan. Helt plötsligt är vi ju en familj och då kanske man kan få sånt? (Nå. Inte om man definierar "familj" utifrån ett KDS-perspektiv, men...det gör inte jag!)

Intill mig ligger han nu, Grodprinsen. Alldeles strax ska jag bära in honom i sängen, och dessutom göra kväll själv.

Jag är tämligen nöjd med tillvaron och känner inte att jag har någon väldig brådska ut ur min "bubbla".

Förresten.
Vet ni hur många gånger man kan pussa på Världens Sötaste Nästipp?
Nä.
Jag vet inte, jag heller, men jag undersöker saken!

Begär..?

Hur ska jag kunna motstå

detta?!?

(är det inte lite snålt att den avtagbara broschen bara är i 9k guld, när vagnen kostar tjugofemtusen, och alla framtida dysfunktionella beteenden hos barnet kan man i efterhand förklara: vem blir inte skadad att ha en sån där nallebjörn i spjälsängen?)

...om varför man gifter sig...

Jag har friat en gång, friat till en man som sa "Ja" och vi gifte oss - under något annorlunda former men sannerligen på riktigt inför Gud och skattemyndigheten.

Men några barn blev det inte.

Några barn har det fortfarande inte blivit, trots att jag sedan dess också levt i ett samboskap.

Älskat har jag gjort, hett och vilt och kompromisslöst och om jag törs säga orden Jag Älskar Dig igen till en man så kommer jag antagligen också vilja gifta mig med den mannen för i att gifta sig ligger ett löfte om ett engagemang över tid, en tro och ett hopp på kärleken, på relationen och personen in i framtiden.

Att reducera äktenskapet - oavsett om man är kristen som jag är eller mer sekulariserad eller till och med ateist, eller känner sig mer hemma i en annan religion - till en form för reproduktion är hårresande.

På DN-Debatt läser jag:

"Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel”


Debattartikeln kritiserar Hans Regnérs slutbetänkande "Äktenskap för par med samma kön - vigselfrågor" (SOU 2007:17) som "medvetet ensidig". Istället tar artikelskribenterna avstamp i en fransk motsvarande utredning, som tilltalar smaklökarna bättre.

"äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion. Därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön - detta som ett biologiskt faktum samt som en förpliktelse för både mamman och pappan."

Borde vi då inte - för enkelhets skull - kunna para ihop människor rakt av: Man, kvinna, man, kvinna. Tillbaks till medeltiden: Strunta i kärlek, strunta i fria val. Var vänlig reproduceren eder!
Använd äktenskapet som ett alliansbildande, fredsmakande verktyg, gift samman släkter - fatta så fint vi löser integrations- och främlingsfientlighetsproblemen vi har här i landet.
Kärlek leder bara till en massa drömmar och illusioner och skilsmässor!
Nej, äktenskapet handlar om reproduktion. Möjligtvis också ekonomi och makt, men framför allt reproduktion.

För tusan, förbjud samboskap - hur vågar folk gå och få barn UTAN ATT VARA GIFTA??
Framförallt:SKJUT alla ensamstående föräldrar. De måste PER DEFINITION vara värdelösa - där blir inga nya barn gjorda!

Idioti #2

Vi har en förälder.
Vi har ett barn.


Barnet är oändligt älskat av sin förälder, så som sig bör.
En förälder som vill ge sitt barn allt.

Barnets mobiltelefon fungerar inte bra, så föräldern åker iväg och köper en ny mobiltelefon.

Vadan i detta består idiotin?

Jo, barnet är åtta år gammalt och föräldern köper en Sony Ericsson W800i. (Man skramlar alltså inte fram en mobiltelefon som man själv använt tidigare, en överbliven lur som får duga)

Jag betraktar det hela och förstår absolut ingenting.

Jag förstår inte ens att en åttaåring överhuvudtaget har något behov av en mobiltelefon. En åttaåring ska inte vara i sammanhang där det inte finns vuxna att ta hjälp av ifall man behöver ringa hem.

Dessutom, så genom att förse sitt barn med en sån gadget bidrar man till en prylhets som det barnet garanterat kommer konfronteras med (mot!) så småningom i alla fall. Varför ha bråttom in i det??

Varför ska man förse sina barn med dyra prylar och gadgets, vad för gott vinner man på det?

Är jag bara missunsam, är det jag som bara inte förstår??

Jag tycker faktiskt att ett sånt beteende av en förälder är rent ut sagt oansvarigt.
Jag blir förbannad över att ett barn blir utsatt för sån idioti.
Jag blir förvånad över att en så klok och förnuftig människa kan bete sig så.

Curlingförälderidioti.

12 april. PåSpetsenStällarDagen.

¤ Persona Non Grata ¤

[Bästvännen] brukar kalla det Skriksol och det är ett bra sätt att beskriva den sol som hälls ut över världen den här söndagsförmiddagen och efter frukost och kaffe så säger kroppen ututut!!! och jag frågar mannen om han vill som jag och han är en smula tveksam för seglarknäna är ur slag och vi provgår tillsammans runt hörnen på huset och uppför brantslänten och nej, de knäna vill inte alls göra mig sällskap så jag går iväg själv och vinden är bitande kall men solen värmer och det är en fantastisk dag.

Frukosten var god och tillsammans bläddrade vi i DN, rostade bröd åt varandra och sippade på apelsinjuicen. Därefter samlade jag ihop mina pryttlar och pinaler för att sammanpackandet senare skulle gå smidigare. I botten på ryggsäcken ska stora gjutjärnsgrytan packas, och den är ännu halvvägs genom rengöringsprocessen i det ögonblick jag är färdig att gå ut på min promenad, så packandet lämnar jag halvfärdigt. Uppbrottet är inte SÅ långt borta, jag ska åka hem, mannen ska gå från att vara min man till att bli sin pojkes pappa; pojken har önskat sig en PappaKväll och sånt nekar han aldrig till.
Själv ska jag tillbringa en bit av kvällen och hela natten på jobbet så om den prioriteringen säger jag inte mycket annat än att jag tycker att det är en klok sak att prioritera sina barn högt.

Ner mot [mälarens strand] tänker jag gå, men joggingspåret är så skuggigt och trist och längs med bilvägen har jag inte alls lust att gå så hur det nu är så trasslar jag mig in i skogen, håller solen i ryggen en god bit och börjar sedan vända näsan så att solen värmer mitt vänstra öra. Då bör jag ha rätt sorts bäring och jag njuter njuter av att gå där under trädkronorna. Ibland följer jag en stig, ibland kryssar jag på fri fot mellan tuvor och stenar och efter en avsevärd stund kommer jag ner till bilvägen till båtklubben, den behöver jag bara korsa, och sedan gå ner över ängarna till Mälarens strand. Lite sankt är det här och där och de lågskor jag har kräver viss stadig fot, för blöt vill jag inte bli men så kommer jag ner till klipporna. Jo. Det ÄR kallt och det HAR blåst och stenarna närmast vattnet är livsfarliga, glaserade i is och jag förbannar åter det faktum att min kamera kapitalt och totalt kolapsat för isskulpturerna ÄR läckra, men nu får jag nöja mig med att njuta av dem i stunden. Jag klättrar längs med vattnet, bitvis är det inte helt lätt att ta sig fram, men så kommer jag fram till de där vanliga klipporna man jämt går ner till, när man går den korta, enkla vägen. Där kryper jag ner i en skreva och lapar sol i någon halvtimme eller så. Det är verkligen en ljuvlig dag, även om vinden är lite kall. Så går jag uppför slänten, undviker andra människor, letar rätt på blåsippor och vitsippor där i backen och kan inte motstå frestelsen att lägga mig ner ibland torra löv och grästuvor och jag är helt enkelt fullständigt förälskad i blåsippor. Alltid. Varje vår.
Sen styr jag kvinnoskeppet på kurs mot den där alternativa hemmahamnen och faktiskt har jag lite ont samvete över att jag varit borta så länge, för promenaden blev avsevärt längre än jag tänkte men oroad är jag inte.

Dörren är låst och när jag plingar är det ingen som öppnar.
Ojdå.
Då har mannen måhända åkt för att hämta pojken?
Ojdå.
Jaja. Det reder sig nog.

Men det gör det inte.
Inte alls.

Mannen kommer och pojken kommer och pojken är glad, pappig och blyg men också nyfiken och tittar under lugg i det att han buffas med mannen som nu helt växlat över till att vara pappa.

Mannen som nu blivit pappa är stressad över att han inte fått tag på mig, i det att det blev klart att pojken var på väg, skulle skjutsas av mamman eller hämtas av pappan. Min mobiltelefon blev visst kvar i handväskan. Den saknade jag faktiskt under min promenad, i stenskravel klättrade jag ju, tänk om en sten vickar och även jag gör det, står på näsan och bryter ett ben? Då är det bra att ha en mobiltelefon i jackfickan istället för hemmavid. Ringt har han, och han uppskattade nog inte att höra telefonen han ringde till glatt spela ute i hallen.
På bänken i köket läser jag på lappen han skrivit, den jag hade kunnat läsa om jag åtminstone haft nycklarna med mig och lappen innehåller information om var han blivit av, men också ett p.s. som har en underlig ton.

Nu frågar mannen, med något stirrigt och underligt i blicken, om han ska skjutsa mig till tåget.
Han har packat ihop mina saker och redan burit dem ut i bilen.
Jag funderar på den där kaffekoppen jag längtat efter, och den bullpåse som faktiskt finns inom räckhåll men jag känner tydligt att jag är den enda som längtar efter kaffe.
Ville jag ha skjuts?

Nejtack. Jag tar bussen.
Jag tvärvänder.
En minut efter det att jag kommit in, snörat av mig skorna kliver jag i dem igen och tar min tunga ryggsäck och går, fäller ner solglasögonen över tårögonen för det gör ont i hjärtat att känna så som jag känner nu: Här är jag inte alls välkommen.
Var vänlig försvinn. Helst på en gång.

Söndag är det och bussarna går i halvtimmestrafik så jag går några busshållplatser för att slippa stå still och jag går förbi blåsippstuvor i massor men de är inte lika vackra längre, ögonen bränner och halsen svider och när telefonen ringer och jag ser att det är han som vill säga något så svarar jag faktiskt inte. Jag skriver istället ett sms där jag ytterst kort säger att jag vill vara ifred.
Jo, svar får jag ju, ett JagVilleBaraBeOmUrsäkt och om det behöver man nog resonera, för hur vet jag att du ber om ursäkt för ”rätt” sak: Idiot! Ledsen är jag men också arg, men just precis nu vill jag inte alls prata för jag är för ... för att prata klokt. Dessutom har mannen sin pojke runt fötterna och den här sortens samtal behöver fokus.

Så orden får vänta.
Tills jag stillnat lite och till varken han eller jag är på jobbet.

Det hinner bli tisdagkväll och hade allt varit som vanligt hade jag varit där och träffat honom men han rapporterar att han ska jobba sent så istället bokar jag tvättstugan när den råkar vara ledig och mellan tvättmaskinerna pratas vi vid på telefon.
”Men du. Vad var det som hände i söndags?”

...och av samtalet förstår jag att mina varningsklockor, som faktiskt pinglat en del den senaste tiden, inte pinglat i onödan. För visst har somligt förändrats. Kyssarna har blivit färre, och aldrig av honom initierade. Beröringarna i förbifarten upphört. Så även komplimangerna. När jag försynt och försiktigt frågat så har han hänvisat till trötthet och för mycket jobb och så är också fallet. Det är en man som har ett ansträngande jobb.

Men även jag är knäckt efter ett eller två arbetspass och jag finner kraft i att han finns i min tillvaro. Han upplever uppenbarligen saker annorlunda.
Nå. Nu ÄR han ju onekligen en annan sorts människa än jag och i det finns det mycket jag tycker om, just skillnaden, men samtidigt känner jag ofta osäkerhet.
Jag saknar de där underbara sms:en han skrev, jag saknar att känna mig längtad efter. Jag känner mig oftare osäker än upplyft.
Det ÄR inte bra och om det känner jag att vi behöver prata om men nu kommer annat ivägen. Vi behöver också prata om skillnaden mellan att vara man och pappa och förmågan och viljan att smälta samman de rollerna. Helt uppenbart är att skillnaderna mellan de två rollerna var totalt inkompatibla den där soliga och vackra söndagen.

Jag säger:”Jag tror du behöver fundera över vad du vill.”



Om det resonerar vi en stund och det är ett stort och viktigt samtal och jag har hela tiden en underlig, lite kylig, känsla i magen, ett nästan professionellt anslag och vi avrundar samtalet med att bestämma att inte höras av förrän om en vecka. Tid för tankar och eftertankar.

Jag grämer mig över investerat kapital som möjligtvis visar sig vara förlorat, över säd sådd över hälleberget.

Men natten går och dagen därefter går och ännu en natt går och jag skrattar med [bästvännen] och bär balkongbord med [G] och promenerar med [Morrhårshögen].

En märklig frid.

Inch’Allah.

Kanske är det så: Att det blir som det blir, att jag stängt av helt i väntan på någon sorts fortsatt kommunikation om en vecka, eller så spelar det mindre roll än jag trodde.

---------------

Nu vet jag.
Visst spelar det roll.