För drygt en månad sedan var vi på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Man misstänker pungbråck. Blodprov, ultraljud, undersökningar. Det var en lång dag för killen, men han var en hårding och fixade det.
Då kom vi överens om att upprepa proceduren en månad senare.
Så det har vi nu gjort.
En sak har Mamman konstaterat: På Astrid Lindgrens är de proffs på barn.
Det är man inte i resten av sjukvården.
För att det skulle vara lite smidigare för oss, så skickades labremissen, för det där stickifingret som behövdes, till labet på vår lokala vårdcentral, den som ligger på andra sidan gatan, en minut från hemmet.
Smidigt och praktiskt och omtänksamt.
BIG mistake.
För där har de inte nålar som är så små att de går att använda på YTTEPYTTESMÅ fingrar.
Då måste man sticka i foten istället.
Dessutom är de inte vana vid riktigt små barn.
Tror att ett litet barn vill ligga på en brits och gå med på att bli stucken i och fasthållen.
Dessutom är en fot mycket mer rörlig än en liten hand...
Nästa gång åker vi till Astrid Lindgren om det ska stickas i mitt barn.
Och aldrig mer att jag låter mig övertalas om att göra si när jag tror att det är bättre att göra så.
För nog hade det varit lättare för sockergrynet mitt och labteknikern, om pojken suttit i min famn, så som man låter barn göra på Astrid Lindgrens lab. Självklart är barnet mer stillsamt rent från början då. Och mer lättstucket. Och lättare att hålla i på det där bra "mjukfasta" sättet som inte utlöser hysteri och ilska och panik.
Sen underlättar det ju knappast att klanten måste sticka TRE gånger för att få erforderliga millilitrar blod.
Nej.
Det där var en Engångsföreteelse.
Dessutom fick min stackars hjälte inget klistermärke. Det hade han sannerligen förtjänat!! >:/
Men sen, två dagar senare, till Astrid Lindgren, där proffarna finns.
Ultraljudet går som en dans, urologen sätter sig intill britsen där lilleman ligger och förklarar för honom vad han ska göra och varför. (Gossen kissar lite för säkerhets skull!)
Det tycker jag om.
Visst förstår jag att en tvåmånaders bebis inte förstår vad han säger, men jag är helt övertygad om att en tvåmånaders bebis är expert på att läsa av tonfall och kroppsspråk, och den här doktorn utstrålar lugn och trygghet. Dessutom är det respektfullt att ändå förklara, för hur vet man när ett barn börjar förstå?
Sen undersöker han, förklarar.
Allt är ok.
Inget pungbråck.
Ingen fara alls.
Skönt.
