tisdag 19 augusti 2008

Den här bloggen dårå...

N| undrar varför vi och våra bloggar heter som vi gör.

Jag koncentrerar mig på Bloggen dårå.

En lång harang på latin som antagligen få känner igen och ännu färre kan uttyda.
Men känner man till den, så förstår man hur väl den passar (ihop med) mig.

"Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te"

"Vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i Dig"

För så är det.
Jag har ett oroligt hjärat och jag söker och söker efter en plats, en själ, ett varande att vila i.

Augustinus av Hippo (354-430 e.kr.) skrev orden i sin text Confessiones.

Bloggens namn speglar helt enkelt min högsta önskan: harmoni

söndag 17 augusti 2008

Dagens låt!

Ring 112!

-Äääaaa!Fri tolkning: Hallå!


-Äääääaaaaaaaaaaaaa! Hallå! Jag är vaken nu!Hallå!! Hallåååå!!

-Men godmorgon, min älskade! Hej, hjärtegrynet, har du sovit gott? Drömt något spännande? Något om björnar? (Fanken, jag hade ju tänkt hinna baka klart innan han vaknade...)

-Äääääääuuuu uuuh uuh!Åh, DÄR var du ju! Var har du varit!?? Jag håller ju på att svälta ihjäl här, vet du...

-Så, hjärtegrynet, kan du ligga här i babysittern några minuter till så får mamma pensla ägg på bullarna? De har nästan jäst klart förstår du... *skyndar sig att pensla bullar*

-Eaaa Äääh Mmmääh... Jo, du morsan, dina tissar va... De är rätt snygga dårå... Jag är rätt hungrig, vet du...

*penslar vidare i rallytempo*

- Ääääääääääh! Mamma! Jag vill ha mat!!

- Älskade, jag är alldeles strax färdig, det här blir jättegoda bullar, värda att vänta på, jag lovar!

- ÄääääääääääääääääääääääääääääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAÄääääääääääääääääääääää
JAGSKITERIDINABULLAR!! JAG SVÄLTER IHJÄL HÄR!! Kan någon ringa BRIS?!? Var är POLISEN när man behöver dem!?? Varför ska jag bry mig om de där jädra bullarna när jag ändå inte får käka dem?!?


*en fönsterruta spricker*

- Men kära hjärtat?! Ta det lite lugnt! Hallå?!? Jag är nästan klar här...

- ÄääääääääääääääääääääääääääääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAÄääääääääääääääääääääää
MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT!!!


*en trumhinna hotar att spricka*

- Jösses!

*Mamman kastar sig ner på närmsta stol och börjar bryta sig in bland klädlager av olika kvalisort*

- Äääääääääääääääääaaaa aaaaaaaaaaAAAAAAAAAAääääääääää ääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAÄääääääääääääääääääääää
JallajallajallajallajallajagDÖÖÖÖR!!!


- Äääääääääääääääääaaaa aaaaaaaaaaAAAAAAAAAAääääääääää ääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄäääAAAAAÄääääääääääääääääääääääMmmmklunkklunkklunkklunk
Jallajallajallajalmmmmmaaatgottmuuums...


*mamman skuckar och skrattar lite och tittar på de halvt färdigpenslade bullarna*

- Mmmklunkklunkklunkmmmklunklunkmmmm
Mmmmumssssmammmamums...


*mamman bläddrar lite i IKEA-katalogen*

- Men du.
Hjärtat mitt.
Vad gör du?
Du sover ju?!
Var inte du döende nyss??
Darfur? Biafra?
Hallå?!

*mamman pillar på barnets fingrar, böjer lite i ena armen, som är helt lealös*

*barnet tappar bröstvårtan, sover gott, fånflinar*

lördag 16 augusti 2008

Dagens låt!

OK!



För drygt en månad sedan var vi på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Man misstänker pungbråck. Blodprov, ultraljud, undersökningar. Det var en lång dag för killen, men han var en hårding och fixade det.

Då kom vi överens om att upprepa proceduren en månad senare.
Så det har vi nu gjort.
En sak har Mamman konstaterat: På Astrid Lindgrens är de proffs på barn.
Det är man inte i resten av sjukvården.

För att det skulle vara lite smidigare för oss, så skickades labremissen, för det där stickifingret som behövdes, till labet på vår lokala vårdcentral, den som ligger på andra sidan gatan, en minut från hemmet.
Smidigt och praktiskt och omtänksamt.

BIG mistake.

För där har de inte nålar som är så små att de går att använda på YTTEPYTTESMÅ fingrar.
Då måste man sticka i foten istället.
Dessutom är de inte vana vid riktigt små barn.
Tror att ett litet barn vill ligga på en brits och gå med på att bli stucken i och fasthållen.
Dessutom är en fot mycket mer rörlig än en liten hand...

Nästa gång åker vi till Astrid Lindgren om det ska stickas i mitt barn.
Och aldrig mer att jag låter mig övertalas om att göra si när jag tror att det är bättre att göra så.

För nog hade det varit lättare för sockergrynet mitt och labteknikern, om pojken suttit i min famn, så som man låter barn göra på Astrid Lindgrens lab. Självklart är barnet mer stillsamt rent från början då. Och mer lättstucket. Och lättare att hålla i på det där bra "mjukfasta" sättet som inte utlöser hysteri och ilska och panik.

Sen underlättar det ju knappast att klanten måste sticka TRE gånger för att få erforderliga millilitrar blod.

Nej.
Det där var en Engångsföreteelse.
Dessutom fick min stackars hjälte inget klistermärke. Det hade han sannerligen förtjänat!! >:/

Men sen, två dagar senare, till Astrid Lindgren, där proffarna finns.
Ultraljudet går som en dans, urologen sätter sig intill britsen där lilleman ligger och förklarar för honom vad han ska göra och varför. (Gossen kissar lite för säkerhets skull!)
Det tycker jag om.
Visst förstår jag att en tvåmånaders bebis inte förstår vad han säger, men jag är helt övertygad om att en tvåmånaders bebis är expert på att läsa av tonfall och kroppsspråk, och den här doktorn utstrålar lugn och trygghet. Dessutom är det respektfullt att ändå förklara, för hur vet man när ett barn börjar förstå?

Sen undersöker han, förklarar.

Allt är ok.
Inget pungbråck.
Ingen fara alls.

Skönt.

fredag 15 augusti 2008

Lilla Essingen vid Lilla Essingen

Gammelgammelfarfar seglade med Af Chapman medan hon hette GD Kennedy, låångt innan hon blev ett vandrarhem vid Skeppsholmen.
Gammelmorfar har varit "chief" ombord på jagvetintehur många fartyg. Senast i raden är dock Briggen Gerda..
Faderskapet är (eller var, slutar man vara det?) örlogskapten (eller vad det nu var för grad...) och blir lycklig av robotbåtar och är dessutom semiprofessionell seglare som tycker att allt under 40 fot är fånigt och omöjligt att segla.

Som om inte dessa influenser räckte så är Lilla Essingen från födseln medlem i en Pirats hushåll.
En Pirat som har en ångbåt att leka med.
En alldeles riktig ångbåt från 1909, med ångvissla, kapten, kock och allt.

Och vet ni.
Då kan det bara gå på ett sätt.



Lilla Essingen, styrandes S/S Drottningholm, förbi Lilla och Stora Essingen, Mälaren, 8 juli 2008

torsdag 14 augusti 2008

Harald Hårfagre

Min lille kille föddes med en rejäl kalufs. Ordentligt med hår på huvudet och där är det, en smula rödlätt, långt och rikligt.
Källa till kommentarer.

Och faktiskt, för honom, en del besvär.
För nyfödingar har ju nu en del reflexer som vi lite större saknar.
En av dem är greppreflexen; killen är stark i nyporna så det räcker och blir över.

Det märks med all tydlighet när han råkar få tag på en ordentlig grabbnäve med hår, och ... drar.
För så fungerar de där händerna: De greppar det de får tag i, och armarna vevar på.




Då får en mamma försöka bända upp de där små små fingrarna, konstatera att det är lättare sagt än gjort, därefter fokusera på damage control och hålla i handen så att den åtminstone inte skalperar skallen den hör ihop med...

FRA? Nono, SVT!

Det här är ju rent av löjligt.

FRA släng er i väggen.

Jag säger bara en sak.

SVT.
Först Barnmorskorna.

Nu Singelmammor.

Jag känner mig inte bara avlyssnad utan också förföljd.
Är det inte lika bra att de gör en dokumentär om mig - Gärna Tom Alandh dårå - på en gång istället för att blanda in en massa annat folk?

Passande? Japp! Passade!

På blixtvisit hemma i hemmet, som står kvar, och som skött sig någorlunda under min långa frånvaro.
Mycket tack vare en älskad syster.
Som går på lantbruksskola och är trädgårdskunnig: Mårbackorna på balkongen blommar något rent obscent.

Två mycket mycket bra saker händer under det första dygnet i hemmahamn:

1. Jag sover i min egen säng. J*vl*r så skönt!

2. Jag provar ett par jeans, ett par pre-graviditetsjeans och de passar!!

URSNYGG känner jag mig!

*dansar runt*

fredag 8 augusti 2008

080808 - dagen världen fick låna av mig.


Det känns ganska trevligt att världen äntligen insett vilken förträfflig dag den åttonde augusti är. Även de år som inte slutar med 08.

Idag började jag vara 37 år. 36 kändes som ganska utslitet så nu gjorde jag slag i saken och blev 37. Jag och Skorven firade det i all enkelhet genom att elda i spisen, kura i soffan och fika. Jag på blåbärsbullar och te och han på ... mig. (Ehrmmm.)

Min förra födesedag firade jag tillsammans med Svärdsmannen i Visby, med fina presenter i ett lyxigt hotellrum.
Den här födelsedagen firar jag tillsammans med hans barn, utan andra presenter än just detta barn, på Landet. Mitt kära Orris.

En stilla dag har det varit, gråväder och mest myspys hemmavid (annat än en språngmarsch när jag jagade bort ett rådjur med två kid ur rabatten vid altanen på framsidan - kanske skulle man skaffa ett armborst och fylla frysen, vem kan missa på tio meters håll?)

Ont om uppvaktning, annat än några (uppskattade!!) telefonsamtal.
Ont om presenter.

Men det har ändå varit en bra dag, en stillsam och god dag och det är nog så att jag fortfarande är i någon sorts lyckobubbla över den här lille killens entré i mitt liv.

Aldrig kunde jag då, för ett år sedan, den där lyckliga dagen i Visby, ana hur den här dagen skulle bli, vilket sällskap jag skulle fira den med.

Kineserna gillar talet 8 för att det på kinesiska heter "Fa", vilket rimmar på "da" som betyder rikedom. (Eller om det nu var tvärtom, jag erkänner, mina Mandarinkunskaper är en smula rostiga)

Jag är rikt välsignad...

tisdag 5 augusti 2008

Enough..!? Please!



Nej.
Jag skulle inte drömma om att försöka ta en promenad idag. (Det är 6,8 km runt, förresten)
Det är knappt man tar sig ut i vedbon. Det regnar. Det öser. Emellantåt öppnar sig skyarna, det forsar över hängrännorna, skvalar och rinner på fönstrena.

Jag och skorven håller oss inne, bakar, myser, eldar i spisen.

Ute är det helt plötsligt 12 grader. Istället för 32. Jag har letat rätt på en fleecekofta. Lindar in skorven i grodfilten.

Brrr!

söndag 3 augusti 2008

Av princip...

...springer jag inte.
Jag avskyr att springa.
Det är helt enkelt inte min grej.
Jag promenerar, gärna och långt, och ofta med ett ganska gott tempo men springer gör jag inte.
Jogga!? Det händer helt enkelt inte.
Jag avskyr det.
Det är avskyvärt långt mellan endorfinkickarna, det får mig bara att vilja dö.

Men idag hände det.

Jag sprang.
Säkert hundra meter.

Två tredjedelar av vår nittiominuterspromenad var avklarad. (Jo, jag ska kolla med tripmätaren på bilen hur långt det är, någon gång...)
Jag konstaterar med en blick på himlen att jag borde tagit med mig regnkläder eller helt enkelt avstått dagens runda, för inte hinner vi hem innan de där mörka molnen...?

Nej.
Vi hann inte.
När jag kommer över backkrönet vid Stallet kommer regnet.
Det är ett ordentligt regn, jag slänger överdraget till barnvagnsinsatsen över Skorven i vagnen och springer ner mot badplatsen, springer allt vad jag kan, barnet skakar och rullar förskräckt i vagnen. Jag rundar, sladdandes, ett hörn och sliter sedan in vagnen i det lilla omklädningsskjul som finns vid badplatsen.
Väl inne under tak skakar jag av mig en massa vatten. Iskall av allt regn, och torkar av mig på Skorvens ohyggligt fräscha kräk-handduk.

Där blir vi sittande i trekvart, medan åskan dånar och sjön ser ut att koka av det häftiga regnet...

I mp3-spelaren underhöll Pia Johanssons "Sommar".

Väl hemma igen väntade DN, en kopp kaffe och igårbakta bullar. Sällsynt välförtjänta!

lördag 2 augusti 2008

Alien

Jag rycker nästan till när jag ser monstret i ögonvrån.

Tack, Gud, för att du gjorde dem så små...










Trollsländelarven har krupit upp ur dammen, satt sig på undersidan av ett näckrosblad för att torka, för att krypa ur den gamla kostymen, veckla ut vingarna och sedan så småningom kunna flyga iväg, nu som fullvuxen trollsända.

Kvar blev kostymen...

Sailorboy junior - Sailorboy senior

Här i stugan har vi det oförskämt bra, jag och min pojk. Vi "gör" inte speciellt mycket, ogräset frodas i rabatterna och jag tar inte tag i några större projekt runt huset, trots att jag någonstans ser att ett och annat behöver oljas, skrapas, målas, grävas upp eller ner, flyttas på och vattnas.
Jag är dålig på att multitaska, jag har svårt att bortse från lillkillen som sover eller inte sover, och är han vaken är det svårt att göra något annat än att vara med honom.
Så ska det vara, den här första tiden.

I tisdags var det sex veckor sedan han föddes, tiden har gått så fort...
Dessutom hade han namnsdag, och till råga på allt fick vi fint besök så flaggan hissades och en blåbärspaj bakades.


Lillkillen kläddes fin i en av de sötare bodysarna, en som Morfar och Bonusmormor införskaffat, en Sailor-body, med fyrar, båtar, frälsarkransar och hela kitet.
Självklart ska killen ha den bodyn på sig, när så fint besök som Faderskapet, som är sjöofficer och mycket seglingsintresserad¨, kommer. Lillkillen blir - självklart - söt som en karamell.

Jag blev glad över att min spontana inbjudan accepterades, jag vill ju att de ska lära känna varandra, äpplet och päronträdet, och jag ansträngde mig en smula för att dagen skulle bli trevlig, med förberedda godsaker i form av just denna blåbärspaj och trevlig grillning till kvällen. (Han är bra på att grilla, till och med bättre än jag! ;) )

Dagen blev god.
Om än en smula jobbig. För han anstränger sig och jag anstränger mig. Men det finns gott om "grynnor och skär" att gå på, samtalet flyter inte alltid lätt men lyckligtvis står vi ut med tystnaden som uppstår ibland, innan någon av oss tar upp någon ny, ofarlig, samtalstråd.

Märkligt väl märker lillkillen att jag är spänd, för aldrig har han varit så mammig, så famnberoende, så trygghetstörstande som denna dag. Aldrig har jag ammat ett barn så ofta som denna dag och sällan har han varit så svårsövd.
För spänd var jag.

För vad är rimligt?
Faderskapet har gjort sitt val, väljer att vara passiv, att inte ta del i vårt liv mer än marginellt och så är det.
Samtidigt kan jag inte riktigt komma över det, acceptera det. En människa har fasen inte rätt att välja bort sitt eget barn. Vuxna människor kan man välja bort, men inte sina egna barn, det är mot reglerna.
Men jag har ju fel.
Det är mot MINA regler, men jag bestämmer inte över andra människor.
Även om jag försöker, även om jag vill, även om jag önskar att jag kunde och fick.

För jag vill ju att min pojke ska ha en pappa som bryr sig om honom.
Så jag bakar en blåbärspaj, sätter på honom en söt body och gråter inombords över att han inte per automatik blir accepterad, omhändertagen och älskad.

För det blir han inte.

...


Vad som händer i framtiden vet ingen, men samtidigt; ska jag fortsätta anstänga mig, fortsätta baka blåbärspajer och fortsätta att se att han inte är lika fantastisk i faderskapets ögon som han är i mina...?
Behöver jag konfronteras med det?

Framförallt.
Ska min lilla pojk konfronteras med det; att faktiskt bli bortvald?
Gång på gång?

fredag 1 augusti 2008

Workout




Min lilla pojke vilar lite, efter att än en gång bevisat att han visst orkar lyfta huvudet.
Det är tungt, jobbigt, men går. Den stora utmaningen är väl snarare att få benen att inte lätta av bara farten.

Så annorlunda är proportionerna på en babys kropp: huvudet är tungt tungt och benen larvigt lätta.


Själv promenerar jag, runt Stocktorpsfjärden, var och varannan dag. Jag vet inte hur långt det är, men det tar ganska exakt nittio minuter, så en liten bit är det allt.