fredag 5 december 2008

Mer fippel och mippel.

Nej, nu är jag less på den här bloggen.

Jag tror vi lägger ner.
Packar ihop och flyttar.

Väl mött!

onsdag 3 december 2008

Handstil


Jag tycker om att skriva för hand.
Själva känslan av pennan mot pappret, och det händer att jag saknar att man aldrig skriver brev längre, just för den sakens skull.
För visst är det härligt att både bre ut sig över flera sidor, i lugn och ro, med en tekopp intill sig och en bra penna i handen!
För att inte tala om att ett brev, ett brev med frimärke på, utan fönster, utan med handskrivna tankar i!
En skön bläckpenna är en fröjd att skriva med!

Sen håller jag med *Mia: Det handskrivna är rysligt svårredigerat!




Igår lyssnade jag på radio, där man dels pratade om språkinlärning, läsande och skrivande, men också om skrivstil: är det viktigt att lära sig läsa och skriva skrivstil?


Samma lapp, en stund senare, efter en femåenhalvmånaders killes kärleksfulla behandling.

Vad har du för handstil?

Sprid det här till alla du känner

Idag skriver Ulrika Good om kedjebrev som sprids via mail. Ofta är det bara bluffåbåg och visst har även jag fått mailet om Melissa.

Alla kedjebrev innehåller lyckligtvis inte lögner om borttappade barn, oftast är det små skämt, roliga bilder, filmsnuttar och andra lustigheter som skickas vidare i all oändlighet.
Det kan man tycka vad man vill om.

Men en sak ber jag er om, kära vänner.

När ni skickar vidare ett mail, särskilt om ni skickar vidare till flera personer: skriv då adressaternas adresser i fältet hemlig kopia. ("bcc:")
Det avslöjar du inte alla de adresser du använder för alla de du skickat mail till - och alla de som de sedan vidarebefodrar mail till (i sju led!)

JAG vill INTE att kreti och pleti ska ha mina mailadresser!

Mippelfippel.

Jag har mipplat och fipplat lite med kommentarerna här i bloggen.

Tanken är att det ska fungera med trackbacks, trots att vi bloggar i Blogger.

Vad tror ni, funkar det?

Tja, vi får väl se..!

tisdag 2 december 2008

Ha!!

Trägen vinner!
Den som söker finner!

Ljusstakarna är återfunna!

Dessutom fungerar de..?!!

(Är det inte märkligt att man ställer undan fungerande ljusstakar, sen ligger de nästan i ett helt år och vilar. När man sedan tar fram dem är har allmänhet åtminstone någon av glödlamporna gått sönder...? De tål alltså inte att inte användas..??)

måndag 1 december 2008

Min dag. Din dag?

Mymlan bjuder på en liten nyhetsrunda idag och avslutar med frågan: "Vad ska ni göra idag?"

Ja, det undrar jag med! Berätta om vad just du ska göra idag, eller, allteftersom dagen går; vad du har gjort idag!

Särskilt nyfiken är jag på Carina, Drottningen, DeepEdition,och Abbepappan

Ja, min dag då, nu när klockan är halv elva på förmiddagen.

Planen var att vi skulle vara på öppen förskola i förmiddags, men det struntade vi i. Låt oss bara konstatera att vi inte var där klockan nio. (Nio är så tidigt ibland!)
Däremot jäser bröddegen precis som den ska.

Här om veckan köpte jag till slut en digital hushållsvåg och med det vågade jag mig på att starta min första surdeg. Igår bakade jag de första bröden och de blev farligt goda!
Så goda att jag och barnafadern glatt käkade upp nästan en hel limpa till varsin kopp kaffe. Hoppla!
Den andra gav jag bort till BonusMorfar, som tackförhjälpen för installerad diskmaskin.

Så brödlös är jag.
Inte rådlös dock: Nu vet jag ju hur man gör, så ja, en ny deg står och jäser.

Halv två ska jag ta Lilla Essingen i famnen och gå till RosMarie på BVC och lyssna på lite chockad gråt. Vaccinationsdags. Lite mätåväg också, säkert, när vi ändå är i farten.

Jag ska också fortsätta jakten på de försvunna elljusstakarna. Ner i källaren. Jag trodde nog att jag visste...men...

SKULLE jag också hinna byta gardiner till något lite juligt i vardagsrummet blir jag nöjd med mig själv.

Alltså, för mig bör dagen bli en ganska lugn hemmadag.
Skönt.
Jag tycker om dem, de är mysiga: Snart - tiden går ju så fort! - är jag tillbaks till arbetslivet igen, men då med dagishämtning som stressmoment.
Så jag njuter av de här dagarna; att ha tid att leka tillsammans, baka, fixa här hemma, ta en kopp kaffe och surfa lite.

Så! Berätta nu om den här dagen, vad som gick bra och vad som gick snett, vad det blev för lunch eller om...!




Update
Bröden blev kanonsnygga. Jag har inte smakat än men ikväll, då...! Check!
Adventsljusstakarna är fortfarande på rymmen. Det är inte bra att flytta. Jakten går vidare. Men var sjutton ska jag leta nu??
Nya gardiner har jag fått upp i vardagsrummet.Check!

Essingen har fått sina vaccinationssprutor. Det tog knäcken på honom: han har sovit i nästan enåenhalvtimme. Han som helst inte sover ALLS. Han somnade i bärsjalen i samma ögonblick som vi gick ut från BVC-RosMaries rum...
Vi fick också tid för halvårskontroll hos barnläkaren. Då kollar man att ett barn t.ex. vänder sig själv, kan flytta en leksak mellan händerna, och förstår att den tar vägen någonstans när man tappar den: "var tog den vägen" - barnet följer tappesaken med blicken.
Vi gjorde undan det idag, det var lika bra det, tyckte Essingen. Check!

söndag 30 november 2008

Oooops!

Oj.

Där står den..?!
Tänk, den kanske man skulle komma ihåg någon gång då och då.

*Ehum*

Det var rätt länge sedan jag var mamma nu..!

*Ehum*

Låneord

Ibland får man inte till det själv.
Orden dör, formuleringarna stela och klumpiga.

Då är det tur att det finns andra människor som tänker som jag gör.
Som får till det.

Jag och Drottningen är helt överens. November är en jävla månad. Det är tur att den snart är slut.
Dessutom: "...men det mesta har varit mina egna hjärnspöken och det är inte på riktigt även om de ställer till det för mig."

Ajaaa. Det är så det är...


Sen läser jag vidare här och känner återigen igen mig.

"Det handlar om att jag gått på så många nitar och betalat ett alldeles för högt pris för det. Jag har investerat allt och nu är jag pank. Jag har inget mer att ge. Jag behöver påfyllning. Och med kärlek är det så att det är svårt att få om man inte har något att ge tillbaks."

Ajaaaa.

Tack för att ni formulerar det jag känner.

lördag 29 november 2008

Fördraget hos grannarna

"Habibi,

Jag saknar dig så gränslöst, jag är ofta rädd och ensam.
Jag saknar vårt liv tillsammans, och jag önskar att ..."


Frustrerat knölar han ihop pappret till en liten boll, slänger den ifrån sig och svär till.

Ett sånt värdelöst liv!!
Men ändå det bästa som fanns. I alla fall just nu.

"Jag är i Sverige. Jag är trygg. Det här är inte Basra. Jag lever. Lever."

Han upprepar meningarna flera gånger, högt för sig själv för att inte tankarna ska kantra in i självömkan och frustration.

Försiktigt går han fram till fönstret, petar isär några av lamellerna i den dammiga persiennen och tittar ut. Längtar ut i dagsljuset, efter ett vanligt och normalt liv. Efter att sitta med vänner vid ett cafébord i eftermiddagssolen.

Men nu är livet ett annat:
Viktigt att inte märkas, inte störa någon, inte väcka någon uppmärksamhet. Smyga ut sent på kvällen, städa snabbt och tyst. Inte ställa några frågor, bara få några hundralappar i ett kuvert. Sen tillbaks till lägenheten igen.

Han vänder blicken, tittar in i rummet. En säng med en solkig bäddmadrass. En liten tv, en grön stol som vickar om man sitter på den. Några plastpåsar med lite kläder och en massa papper från advokaten och från invandrarverket.

Dagarna är värst. All tid att ha ihjäl. Alla tankar. Är det här ett anständigt liv? Nej, överlevnad, men inte liv.
Alternativen? Att gå upp till ytan: En enkel biljett till Bagdad. Antagligen till tortyr, till död, men också till det hemvana, till familjen en kort tid.
Att stanna här, i skuggorna, i överlevnaden, utan verkligt liv?

Han tittar ut igen. På en balkong på andra sidan gården står en blond kvinna. Hon är gravid, får hjälp av sin man att hänga en matta över balkongräcket.

"Åh, Älskade, så jag saknar vårt liv tillsammans..."

nollkoll

Igår skrev Joshua_tree om verklighetsförankring - eller snarare bristen på dylikt.

Här har vi ännu en tjomme som uppenbart lever i ett parallellt universum.


Förutom det självklart hårresande om fred och vem som bringar fred och såna små detaljer *hostar lite lätt hysteriskt* så lyser följande formulering med sin briljans:

"Jag skulle vilja vara en person som blir ihågkommen som någon som först och främst inte sålde sin själ för att anpassa sig till den politiska processen. Jag kom till Washington med en uppsättning värderingar, och jag lämnar staden med samma uppsättning värderingar".

Det är väl inte förvånande att just han kunnat ha just den positionen och mött alla de människor och situationer som han gjort utan att ha förmått lära sig och utvecklas det minsta.

Tack Gode Gud för att det snart är över.

onsdag 26 november 2008

Mer skit i skåpen!



För en tid sedan fick jag anledning att grundligt städa mitt skafferi.
Förutom ett och annat litet odjur hittade jag en bortglömd påse med köpebullar.
Hur kan man glömma en påse bullar??
Well,föder man barn har man på något sätt lite annat att fundera på. Åker man sedan dessutom till sommarstugan och blir där i en månad eller två så...


Ja.
Jag tittar på bullpåsen. På bullarna i påsen.
Läser skeptiskt innehållsförteckningen.
Klämmer på påsen, på bullarna.

De är mjuka fortfarande.
De är inte mögliga.
Pärlsockret på dem har inte "smält".

Ajaaa.
Men nog är det ju så, med köpesbullar, slikt ger en ett annat perspektiv på åldrande.

Men jag studsar inför den avslutande meningen i innehållsförteckningen



"Bakas utan konserveringsmedel"



Ok...?!

Nä.
Jag föredrar nog de här till kaffet istället.
Galet goda blev de!

Och mer: Jag har blivit med hushållsvåg.
Nu ska jag lära mig baka levain!

Fullständigt fritt från skit!


Fråga: Vad ska jag göra med bullpåsen? Omloppsbana runt jorden, tillsammans med verktygslådor och annat skräp?
Mata duvorna med, och se om de överlever?
Fler förslag?

Blöthjärta, that's my middle name

Dunk.

Dunkdunk.

Dunkdunkdunkdunkdunk.





Jag vaknar.


I mörket, nattmörkret kommer jag på mig själv med att le.

Jag är så oändligt lycklig över att ha en liten pojk som sparkar mig i ryggen.

Sen, att klockan är mittinatten vet ju inte han. Han har bara vaknat, och ropar Hallå!! på sitt sätt.

Jag vänder på mig, drar honom till mig, intill mig, nära nära, och så somnar vi om igen.

torsdag 20 november 2008

Du vet att du är småbarnsförälder när...


...du lydigt står och inväntar grön gubbe vid övergångsstället trots att det inte är någon trafik att tala om.

Och jag sjunger inte om rallybilar.
Jag sjunger om båtar...

fredag 14 november 2008

Lillebror.

Idag fyller du år.

Det känns tungt att du inte finns i mitt liv, och jag kan inte låta bli att undra varför du väljer, valt att dra dig undan.

Du fattas mig.

torsdag 13 november 2008

Båtliv i Handen

Jag tar, som ofta, Lilla Essingen i bärsjalen och går upp till kyrkan. St Eskils kyrka, här i Handens centrum.

Öppen förskola, där trivs vi riktigt bra, jag och pojken min. Jag småpratar lite med diverse andra mammor (och undantagsvis en och annan pappa) och Skorven (som i detta ögonblick försöker äta upp en tvättställning..!?) träffar andra barn.
Just det är fascinerande.
Första gången vi gick dit var han fullständigt bergtagen, låg/satt bara och TITTADE på alla andra barn. Bebisar i hans egen ålder, ettåringar som tultar omkring, och deras äldre syskon som busar och leker. Jag tittade på honom, och log. Som sagt: Bergtagen.
Några barn känner vi från BVCs föräldragrupp,några mammor har jag hittat att promenera ihop med, och det känns bra.

Det är så enkelt, så litet, men ändå så bra. Ett stort rum, med leksaker, plats och stolar och bord, massor av barn. Sen en liten sångstund, och sen kan man fika om man vill. Och det vill man ju i allmänhet.

Jag ser på andra barn, äldre barn. Tänk, snart kommer Skorven sitta stadigt, börja krypa, resa sig... Det är märkligt, alltihop.
Man kan småprata lite om stora väsentligheter. Om tandsprickning, nattvak eller olika modeller av bärselar.



En liten båt

En liten båt blir ofta våt
om magen när det stänker.
En liten båt blir ofta våt
om magen när det stänker.
Jag undrar vad den tänker.

Den tänker att i böljan blå,
där simmar små, små fiskar
Den tänker att i böljan blå,
där simmar små, små fiskar.
Jag undrar vad de viskar.

De viskar att det finns en skatt,
Långt ned på havets botten.
De viskar att det finns en skatt,
Långt ned på havets botten.
Jag undrar vem som fått den.

Jo, det var jag när jag fick dig
för du var den där skatten!
Jo, det var jag när jag fick dig
för du var den där skatten,
och jag blev glad som katten!



Då, för länge sedan, då när jag just flyttat hit, när jag hade ont ont i bäckenet, när jag gick över tiden och väntade, väntade och väntade så var just det här en av mina målbilder.
Att jag skulle gå med ett litet barn i en bärsjal, gå på öppen förskola och öva på att vara mamma.

Jag håller i...

...stunderna, blåhåller, med vitnande knogar.
Alla säger:"Njut av den här tiden, den är så kort" och visst är den det, till och med när jag är mitt i den uppfattar jag flyktigheten.

Nästan så att jag får panik.

Igårkväll känner jag ett litet risgryn i underkäken på Lilla Essingen. Fröken Underbar sitter på andra sidan matbordet, hon kommer runt och känner, hon med. Jo. Ett litet risgryn, det är verkligen så. Första tanden är här.
Det är ett år av Första Gången, men också ett år av sista gången.

Jag diskade ur den första urätna burken barnmat i förrgår. (Något halvmysko franskt märke, varuprov från Mammas jobb, jag stavade mig noga genom innehållsförteckningen...)
Jösses, barnmat lixom!!
När kommer jag diska den sista?


När han var nyfödd och jag tog honom i famnen så "hackade" han, det är tydligen väldigt typiskt nyfödingar, med huvudet mot mitt bröst, och när han åt lät det på ett speciellt sätt, han verkligen klunkade i sig mjölken.
När slutade det, hackandet och det där klunkandet?
Jag vet inte. Jag tänkte inte på det. Det bara försvann.

Och de där fjunen?
Lanugohåret.
Den där helt fantastiska fjuniga behåringen på axlarna och ryggen som han hade när han var liten.
När försvann det??
Varför fotograferade jag det inte?
Vänner, det var så fint så fint, och nu är det borta!!
(Ja, bilden är ju då inte min, utan hederligen ...hrm...)


Jag säger till honom: "Älskade, väx inte så förtvivlat, ha inte bråttom! Jag hinner inte med!"
Han äter.
Som en skogshuggare.
Han ammas på nätterna och morgonen. Sen till lunch potatismos och lite morotsmos. På det lite blåbärspuré och sen toppar vi det med en tissetår. På kvällen havregrynsgröt och mer blåbärspuré och ännu mer tissetår. "Nådastöten" - på den slurken brukar han somna...
Han växer så det knakar.

Jag tittar på kläderna, som förefaller att krympa där de ligger på hyllorna.
Ok. De där byxorna får du växa ur... men inte de där! Hördu, lyssna på mamma, inte pingvinsparkbyxorna!
Det här är en duktig liten pojke. Han gör som mamma säger. Senaste vägningen på BVC visade att han lagt på sig fyra hekto till (7090g?!! Över sju kilo!), men bara en halv centimeter i längd. Så pingvinsparkisarna hänger med ännu några tvättar. Med lite god vilja.
Men jag kommer förlora den striden, så är det och så ska det vara, jag vet, men... *suckar*
Just de byxorna kommer jag aldrig riktigt förlåta honom för att han växer ur. Fast jag vet att det ska vara så och fast att jag gläds, verkligen gläds åt att han växer, upptäcker saker och utvecklas. Just de byxorna är så speciella, har en historia.

Älskade barn, ha inte så bråttom. Och hur i hela fridens namn tänker världen när jag förväntas lämna honom ifrån mig, ha honom på dagis om dagarna, då missar jag ju massor?!?

onsdag 12 november 2008

Skit i skåpet II


När jag sveper förbi akademibokhandeln fastnar min blick - hur går det till?? - som alltid på hyllan för pocketnyheter. Ja, visst var det den där som Drottningen pratade om...? Jag sliter till mig den, och något annat, det blir som alltid en påse "gott och blandat", jag har så förtvivlat svårt att motstå pocketböcker.

Hemma läser jag.
Visst har jag anat.
Visst har på något sätt vetat.
Men att vi blir så totalt och fullständigt grundligt BLÅSTA av de som tillverkar den mat vi ställer på våra bord, som serveras våra barn, det... nä.
Nu är jag förbannad på riktigt.

Somligt kommer jag aldrig mer att köpa.
Helt enkelt för att det är skit och skit betalar man inte pengar för. Eller än värre: Lurendrejeri.

T.ex. Fun Light och "rökt skinka" (smörgåspålägg)

Lightprodukter rent generellt går bort.

...och tänk efter: "fettfri majonnäs"

Jag har funderat över det där med "fettfri majonnäs" tidigare, för hur gör man majonnäs helt fettfri?
Frågan blir självklar om man vet hur man gör majonnäs.

Man tar en äggula.
Man häller ner olja i en tunn stråle i äggulan samtidigt som man vispar ordentligt. Mixerstav är en bra sak!
Man smaksätter med lite vinäger, fransk senap och ...ja, vad man nu gillar för kryddor i princip. Pressa ner några vitlöksklyftor och du får Aioli, en knivsudd saffran så blir det ännu festligare.
(Ja, just: låt alla ingredienser vara rumstempererade, då skär sig majonnäsen inte, alltså inga kylskåpskalla ägg!)
Inget magiskt.
Inte speciellt komplicerat.
Gjort på fem minuter.

Alltså: Ägg, Olja, Vinäger och senap. Ganska långt ifrån fettfritt.
Så hur kan man kalla något som varken innehåller ägg eller olja för Majonnäs?

Tropicana Juice: Dyr skit. Köp Brämhult istället. Den är ännu lite dyrare, men färskpressad på riktigt.

Nä.
Nu är jag sur.
Nu petimetar jag mig och läser innehållsförteckningar.
Nu predikar jag.

Sånt som jag inte vet vad det är, vad det har för funktion i maten, eller ens kan uttala vill jag inte äta!!

* p-Hydroxibensoesyrapropylester
* Askorylpalmitat
* Butylhydroxitoluen
* Polyoxietylenstearat

Läs högt, människor, kanske är ni bättre bildade än jag..!

Grynkorv!

Min lilla Grynkorv.

Risgryn.

I underkäken.

Första tanden är här!!

lördag 8 november 2008

Skit i (det blå) skåp(et)

När jag var liten var jag ofta hemma hos Farmor och Farfar i Lycksele.
Hemma hos dem åt man alltsomoftast kornmjölsgröt.

Jag gör fortfarande kornmjölsgröt då och då, lite av tribut till henne, dem, till en tid som var och till det vi kallar "husmanskost".
Dessutom tycker jag att det är farligt gott.

Recept? Njae... Nu är jag ju dålig på det då, men ungefär så här gör jag.

2½ dl vatten kokar jag upp i en kastrull. Då drar jag kastrullen av plattan nästan helt, så det bara bubblar lite försiktigt på kanten. Sen rör - inte vispar! - jag ner kornmjölet i vattnet, gissningsvis 3/4 dl mjöl. Vispar man ner mjölet får man klumpar i gröten och klumpar i gröt är ondska!
Sen, en nypa salt och så får gröten koka ihop i fem minuter eller så.

Jag häller upp gröten i en tallrik, häller på mjölk och ser hur gröten "lättar", flyter som en liten ö i ett mjölkhav - perfekt - och toppar med en klick lingonsylt.

Så, efter det här lilla stickspåret dårå... Gröt.Jag ville ha kornmjölsgröt. Redan kvällen innan slog det mig: "I morgon ska jag göra kornmjölsgröt istället för hallonsmoothie till frukost! Gott!!"

Fram med kastrullen, och ...whatthefuck?!!

HELVETE!!

Nej.
NejnejNEJ!!

Men dagens sanning är att jag fått skit i skåpet. Odjur i mjölet. Jävlar.
Snabbt viker jag ihop påsen, slänger i soppåsen. Tar de andra öppnade förpackningarna intill, en kartong med idealmakaroner, en påse spaghetti... Tittar i förpackningen med falu rågrut... Ävlaävlaävla. Åker gör allt som inte är i tät burk eller obruten förpackning.
En hel del.

Men lyckligtvis inte allt.
För det kunde vara värre.
Mycket är ordentligt burkat.
Det som råkat illa ut nu är sånt jag slarvat med.
Sånt som inte riktigt fått plats i speceriskåpet, som står bland helkonserverna:"Jag behöver skaffa fler burkar. Jag ska bara..." eller som med just kornmjölspåsen: Det som inte fick plats i burken blev kvar i en påse, som blev lite bortglömd längst bak i skåpet.


Det nu väldigt renskurade skåpet. Notera de nya snygga stora burkarna för mjöl..!

Där den hittades av ett odjur.
..och varifrån det kom vet vi inte. Lär aldrig få veta. Men det lade ägg, och blev fler. För så gör såna odjur.

På Anticimex hemsida läser jag, diagnosticerar. "Sågtandad plattbagge".
Jaja, whatever. Ut ska de, de j*vlarna.



Nu har det gått några dagar. Allt som inte var ordentligt förpackat är slängt. Skåpet där j*vlarna hittades är dammsugat, skurat och dammsugat igen. Resten av köket också, förresten. Allt i det aktuella skåpet är diskat. Inklusive konservburkar och hushållsassistent.
Inget ätbart finns utan att vara packat i tät burk.
Jag repeterar: INGET.

I det här skåpet var allt ordentligt burkat, no bugs!


Nu är det sannerligen mycket trist att vara skalbagge och försöka smörja kråset i mitt skafferi, men... gissa om jag håller koll..!
Nu är det KRIG!!

fredag 31 oktober 2008

Provsmakningsmeny

Mixerstaven är undantagslöst den apparat i köket jag gillar bäst.
Med den gör man smoothies.
Smoothies är bra!

Med löfte om en smoothie utför jag stordåd, och få saker är så bra att börja en dag med!

MUMS!!

Man kan göra annat också.
Man kan t.ex. mixa sönder havregryn till något som näst intill blir havremjöl.
Sen kan man ta en matsked havremjöl, två matskedar vatten och köra i micron några 15sekundersintervaller.


Sen smälter man lite smör och en fryst tärning bröstmjölk och vips har man både lite havregrynsgröt specialanpassad för en fyramånaders baby och ett intressant litet projekt framför sig.
Det här är nämligen nytt.
Nytt på riktigt.

Pojken får lite lite av gröten på en sked och ser förundrad ut. Hälften av klutten hamnar på handduken, men eftersom jag är en elak morsa fångar jag upp den och serverar igen.

Människor: Grimaserna!!

Det är TRAGEDI att jag inte hade en assistent här som kunde föreviga minerna.

Men med lite tur får jag samma miner nästa gång vi provar, och då kanske jag kan multitaska lite bättre.

Mmm. Men jovisst. Grötklutten försvinner.
Vi ska öva lite mer i kväll, eller i morgon. Jojo!

onsdag 29 oktober 2008

20/45

Jag tror på rutiner. Det är lättare att klara av tillvaron om man har rutiner. Vanor.
Särskilt om man själv är liten och tillvaron är stor, ohyggligt stor och mycket mycket obegriplig.

Så jag gör likadant varje kväll. I princip varje kväll i alla fall.

Jag tappar upp vatten i badkaret till pojken min. Ler åt hans badande. Sen gosar vi lite, han får en ny blöja, pyamas och till sist lite mat.

Ibland somnar han ifrån mig, i famnen, jag hinner inte bära honom i säng. Det är inte så bra: då vaknar han lätt när jag lägger honom i sängen.

Ibland hinner jag lägga honom innan han drar in handbromsen. Det är bättre.
Sen går jag som på nålar. Sover han verkligen? Tittar på klockan...

Jo. Vi passerade 20 minuter. Kanske kanske?

Jag går vidare på nålbädden.
Sen blir det som vanligt. Som de flesta kvällarna. Ungefär där, efter 45 minuters sömn vaknar han, olycklig.

Klarvaken.

Och jag sjunger.
Jag låter honom gråta.
Jag sjunger.
Jag smeker honom.

Han är ledsen. Vill inte.
Han är inte hysterisk, bara ledsen, och han vevar med armarna, de där små naglarna klöser och river, nappen åker ut med en farlig fart, skjuts som ur en kanon ur munnen, Plopp och jag petar tillbaks den. Gråten stillnar en halv minut, sen skjuts den ut igen, pojken tar ett andetag och laddar för en ny gråt.
Nej.
Han vill inte sova.
Alls.

Och jag funderar över gränserna här.

För jag vill att han ska lära sig att sova i sin säng, somna på kvällen. Jag vill inte att han ska ha min dygnsrytm, det är för sent för honom att somna vid tio. Han blir övertrött.
Samtidigt är det ju tokigt om han lär sig att det är Av Ondo att vara i sängen, att vi avslutar varje dag med en konflikt.

Hur gjorde/gör ni andra?

b l o g p a u s





Jo. Faktiskt.
Precis så är det, har det varit, är det.
Alltsom oftast.

Tror ni mig inte??

Nå, här då!



torsdag 9 oktober 2008

Timing!


Vilken fantastisk timing..!

tisdag 7 oktober 2008

Det är detaljerna som gör det...

I Puffen på DN.se:"Leksaksrekord
29.485 meter mäter legotornet som under helgen byggdes intill stadshuset i Wien. "

Ja, hur högt är tornet egentligen..?

*s*

Centimetrar, millimetrar, metrar, punkter och komman: Ibland blir det lite mycket att hålla rätt på :)

måndag 6 oktober 2008

Toppen!

..och idag toppar Expressen med ännu en stor nyhet.

Mord-Saaben är till salu.

"Mord-Saab"..?

Jag konstaterar bara att det uppenbarligen inte finns något viktigare att toppa expressens web med än det.

Det är goda nyheter!
Det innebär ju att klimathotet är avvärjt, att det är fred i Irak, i Darfur, i Georgien, att det är demokrati i Burma, att inga barn eller kvinnor misshandlas av sina fäder/män, att ingen behöver gå till skolan eller jobbet och ha magknip av oro, att hus inte längre kan brinna eller bilar krocka.

Välkommen till en vänligare värld!

fredag 3 oktober 2008

...

"Herre, min Gud,
måste människor alltid
liksom havet
pendla mellan ebb och flod?"




Dom Helder Camara, ur diktsamlingen Tusen skäl att leva.

torsdag 2 oktober 2008

Poll!

Ni som läser via en blogläsare - missa inte pollen här i bloggen. Sex dagar fungerar den, och jag är nyfiken, chopchop!

Det absolut otänkbara.

...och jag trycker igång DVD-spelaren, ett avsnitt av cityakuten rullar igång, jag viker tvätt.
Pojken har inte vaknat riktigt än, jag har just ätit frukost.

Det är avsnittet när Carters och Kems baby dör, dör i magen innan födseln, hon föder fram ett barn de vet är dött.

Shitshitshit.

Jag kastar mig över fjärrkontrollen, stänger av, spolar bort synintrycken.

Misslyckas.

In i sovrummet, lägger mig intill killen, som en stor boaorm lägger jag mig runt honom och känner värmen, doften. Han rör på sig, blir störd av mig. Vevar med armen:"Mamma, jag sover, låt mig vara!" men jag måste bara ...


Tanka lite.


Tillvaron utan...

Nä.

Bort med den tanken. Den är fullständigt otänkbar.


tisdag 30 september 2008

Det ärvda, det fådda, det givna.

Pojken växer, precis som små pojkar ska, särskilt i den här åldern.
Det är deras jobb: Att äta, växa och upptäcka saker.

Han gör som han ska, han gör det bra, han följer alla kurvor och äter som besatt emellanåt.

Det första plagg han växte ur hann han aldrig använda. Det var för litet redan på BB.
En liten blå mössa, den gav vi till den betydligt mycket mindre grabben (och hans mamma) vi delade sal med.

Det andra plagget var ännu en liten mössa, något större än den blå, den räckte en god bit in på sommaren, men en sen sommarkväll tog jag en promenad med pojken i bärsjalen, tog med mössan i fickan: "Det blir nog fuktigt lite senare".
Det blev det, jag tog fram mössan och satte den på honom. Den gled upp på hjässan, ville inte omsluta hela huvudet, och uppe på hjässan blev det en tom tutt.
Jag tittade på honom, förvånat. Jag hade inte märkt att han växt...


Nu har mer tid gått. Flera månader till.
Bodysar som stramar när man knäpper dem i grenen.
Tröjor och byxor som är för korta i ärmar och ben.
En ack så näpen pyamas med små apor som går att använda ännu, men mest för att jag bestämt att den går, för nog ... ja... Jag har hört att man brukar klippa av fötterna på dem, pyamasarna, för att de ska räcka längre...

Det är så hemskt, det här med kläderna.
Som den där pyamasen med aporna på, små apor med ballonger, elefanter, solar... Den är så näpen och den har ett sammanhang, en historia.
Den är ärvd.
En annan mamma har klätt en liten flicka i den, en liten tjej. Den har smutsats ner, den har tvättats, vikts och använts igen.
Sen sorterades den ut, lades undan.
Lades i en grön jiffypåse tillsammans med andra små små kläder och landade i min verklighet.

Med små apor och allt.

De par jeans mamman, som blev mormor helt plötsligt, i glädjeyra över just den nya statusen köpte som nu är precis lagom. Alldeles underbara är de. Så fina.
Sluta väx!! tänker jag förtvivlat!
De är så fina, ihop med den där Sailor-bodyn en Morfar köpt... Hur ska jag kunna sluta använda dem, de är ju så fina, och i ärlighetens namn, sailor-bodyn börjar strama betänkligt. Men någon gång till går den nog att använda, visst?

Jag viker undan. Motvilligt.
Den där vita mössan, de minsta bodysarna, de där svarta byxorna som kom i den gröna jiffypåsen.
Det här ska jag ge bort.
Än vet jag inte till vem.
Men till någon speciell måste det vara.
De är mig så kära, de här små kläderna.
Det rymms så mycket ömhet och kärlek i en liten grön dress.




Än kan killen ha pingvinsparkbyxorna.
De kommer jag aldrig göra mig av med.
Somligt går helt enkelt inte för sig.

Shit Pommesfrittes!

Jag är skitmallig!

För allvarligt, det här är en blogg med få läsare (med tanke på antalet kommentarer är det nog väldigt få läsare..! ) som jag skriver mest för min egen skull; minnesanteckningar eftersom jag glömmer allt...




Men med äran följer ett ok.
Att själv välja ut sju favoritbloggar.
Människor, jag sliter mitt hår!


*slit*





*slitslit*


*ångest*


*kollar kylskåpet*



*slit*




Badanka - Framförallt för de fantastiska fotografierna, men också för klokskaperna och de fina scraparna. (Men jag scrapar inte. Alls. *hostar diskret*)

DVIJDVS - Roligt, dråpligt, burleskt och med jämna mellanrum ordentligt bitskt.

Drottningsylt - Min Idol. Så här önskar jag att jag kunde skriva. Roligt, Elakt, Smart. Dessutom med värme. Och sen, katterna! Jag får aldrig nog av katterna!

Enligt min humla - Två riktigt bra bloggar under samma tak, Drottningens sambo; Joshen. Initierat, kunnigt, ironiskt och ofta riktigt roligt.

Heja Abbe! -Jag har sagt det förut. Det här är inte en blog om en pojke med en ovanlig och märklig kromosomavvikelse. Det är inte ens en blog om en liten pojke.
Det är en blog om Kärlek. En pappas kärlek till sina barn. (För nej, den handlar inte bara om Abbe om Storebror också!)
Säg den mamma som inte vill ha en sån pappa till sina barn...

Onekligen - Ofta får jag mig ett gapskratt av Onekligen!



Shit! Bara en kvar?!!

*hårslit*

Men det måste bara bli...

(spänningen är oliiiidlig!!)



Peter Englund - påläst, litterärt. Dessutom har Peter en underbar förmåga att fånga ögonblicket, det där absolut magiska i vardagen.


Så! Var stolta! Raka stiliga ryggar!

Bär er börda lika stiligt som jag gör. (Eller något...)

Reglerna:
1. De nominerade kopierar bilden och lägger på sin blogg.
2. Länka till personen du fick nomineringen av.
3. Nominera 7 bloggar.
4. Länka till de bloggar du nominerat.
5. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de blivit nominerade.

Now, people, spread some love!

söndag 28 september 2008

Änglavakt.

Jag plockade ur diskstället.
Hade helt klart änglavakt...


tisdag 23 september 2008

Lyckopiller?

Han sa:

"Du verkar lycklig"

Jag höll med.
Jag är lycklig.
Fåntrattslycklig.

Rent generellt, så där bara.


---

Så sitter jag och gallrar bilder i datorn.
Hittar några bilder som jag tänkt blogga på, men sedan glömt bort.
Från i våras.
Jag rensade, städade.
Bland annat i medicinskåpet. För visst hade jag en massa burkar och askar som blivit gamla, eller som inte längre behövs.
Obsoleta.




Jag bar dem tillbaks till apotektet, för destruktion, så som man ska.

Jag hoppas att jag aldrig behöver den typen av mediciner igen.

Det kallas kärlek

Läs om det här.

Tack, Moe, för tipset.

måndag 22 september 2008

En titt i regelboken.

Jag vet inte vad som hänt.
Jag känner inte till den aktuella situationen.
Kanske finns omständigheter som kan förklara det här.

Men

Jag förstår inte.

Ponera att du kommer in i ett rum.
I rummet har en människa försökt ta livet av sig, genom att använda någon sorts snara.

Vad gör du?

1. Stänger dörren och går och ringer en ambulans.
2. Befriar mannen från snaran, ringer sedan en ambulans.

För mig är svaret fullständigt självklart.


Enligt chefsåklagare Lena Medelius var Kriminalvårdens dåvarande regler för otydliga för att någon ska kunna ställas till svars för det som hänt.
Man kan undra hur Kriminalvårdens regler var formulerade.
Man kan undra hur de aktuella vårdarna tänkte.
Man kan undra väldigt mycket.

Brydde man sig inte ens om att kolla om mannen levde? Varför ringde man då efter en ambulans? Eller gick man fram till honom, konstaterade att han levde fortfarande, men valde ändå att inte lossa snaran? Måste ett regelverk vara så detaljerat att det ska stå: OM en intagen hittas med en snara om halsen, lossa då snaran innan ambulans larmas.
Hur ska man då göra om en intagen hittas med en kniv i magen?
Vad säger regelverket om det?

fredag 19 september 2008

Arga katter får rivet skinn...?

Hur tänkte du, Gud, när du bestämde att spädbarn ska ha naglar?
Jag klipper, jag filar, jag bråkar med mitt barn - som inte gillar någon form av manikyr.
Likväl har han alltid rivsår i pannan och med jämna mellanrum rinner blodet.

Men ok. Det kanske är svårt att montera dit naglarna på de där små fingrarna i efterhand. Kanske ska jag bara vara tacksam för att Skorven inte behöver rakas?



...men jag kan inte låta bli att fundera över hur många gånger jag behövt klippa hans tånaglar.
Ingen gång.

De växer nämligen inte alls lika fort...

Benfritt!




Om man kommer in i ett rum och ser detta finns det anledning att stanna upp och tänka till.

Antingen är man på väg in i ett rum, en situation som antagligen inte alls är hälsosam. (Clari-i-ice...!)
Då bör man nog vända och gå ut igen...

Eller så träffar man världens bästa sjukgymnast.

Då hänger man helt enkelt upp sin kappa på kroken, ihop med det där kvarglömda benet.

torsdag 18 september 2008

Bäppi!

Kärt barn har många namn.
Nu har mitt barn fått ett till, ett ovanligt kärt.

"Bäppi".

Över MSN:

MsGarbo säger:
*buff*
MsGarbo säger:
Den där bilden hör som ihop med inlägget i bloggen häromdagen...
MsGarbo säger:
...men som vän av ordning frågar jag om det är ok?
Jeez säger:
*kollar* inga dammråttot....det är okej
Jeez säger:
ester hälsar att det är fint! titta, bapbap
MsGarbo säger:
eh?

Överföringen av IMG_0008.JPG är färdig.



MsGarbo säger:
vad är fint? Kortet?
Jeez säger:
mm
MsGarbo säger:
bapbap, betyder det "baby" eller?
Jeez säger:
det första tittade hon på
Jeez säger:
vet inte förmodligen
MsGarbo säger:
Ajaaa.
MsGarbo säger:
Hey, Ester, du har HELT rätt!
Jeez säger:
mm, och nu frågar hon var "bäppi" är!!!!!!!
Jeez säger:
coolt
Jeez säger:
hon pekar på "bäppi"
MsGarbo säger:
Ah!


Min guddotter är gränslöst talangfull!

/Mallig Gudmor

Tack!

FRA-debatten rullar vidare, vägrar dö.
Den är angelägen och viktig.

Vid ett par tillfällen har man visat att det inte "bara" är blogosfären som tycker, tänker och debatterar, utan att blogosfären består av människor, riktiga människor. Människor som tar ledigt från sina jobb, kommer med tåg från Göteborg eller Karlstad för att stå utanför riksdagen och påminna om just det - att de verkligen FINNS och inte "bara" är något digitalt, oviktigt.

Det här är så viktigt.
Så jag ville verkligen gå på den där första demonstrationen.
Den var utlyst till den 16 juni.
Men jag kunde verkligen inte.
Jag födde barn där på natten mellan den 16:e och 17:e juni, och var definitivt inte i form för att demonstrera. (Jag hade full huggning med att ta mig ur sängen, kejsarsnitt är inte ett smärtfritt och enkelt sätt att föda barn...)

Ganska så på dagen tre månader efter den första demonstrationen samlas man igen, nu för att påminna om frågan inför Riksdagens högtidliga öppnande.
Nu födde jag inte barn, däremot stack vi nålar i det tre månader gamla barnet, och så hade jag tid hos sjukgymnasten.
Så det sket sig igen.

Men tack, ni som var där!
Jag är avis, jag ville också!
Nästa gång, då kommer jag, wild horses couldn't keep me!

onsdag 17 september 2008

Meningslöst..?




Nej.
Däremot kan jag konstruera en mening.

Punka!

Det är punka på pojken igen!.

Men den här gången gick det bättre. Barnmorskan RosMarie på BVC är van vid små barn och henne känner vi, så hon anförtros uppdraget. Även om jag, rent principiellt inte gillar när människor gör mitt barn illa.

Hon förklarar för honom att det kommer att göra lite ont, att det är hon som gör honom illa (och inte mamma) och att det är viktigt med vaccinationer. Han tittar storögt på henne och hon ger honom en spruta i varje ben. Förskräckt tittar jag på nålen. Liten och tunn, men djupt in i benet, in i musklerna, inget litet tablodprov-stick. Pojken skriker självklart som en stucken...pojke, men det går över ganska fort, lite varm mamma-famn och lite sjungande och gullande.

Under eftermiddagen är han lite slak, sover i flera timmar och jag går förbi apoteket och köper flytande alvedon. Inte för att jag tror att han behöver det nu men rätt som det är så behöver man, och då kanske det inte är så kul att dra ut på stan och shoppa. Inte med en febrig skorv i famnen.
Men febertermometer, en sån behöver jag. Själv använder jag ju en muntermometer, men det känns varken säkert att använda på honom - den är ju så spetsig! - och hur "rätt" visar den när jag inte riktigt vet var i munnen den hamnar?
...Och såna där termometrar man mäter med i örat, hur är de?

Ni som varit med förr, vilken sort är bäst; man vill ju både mäta rätt och säkert, och samtidigt inte generera hemska barndomsminnen, trauman och framtida psykologräkningar...!



Dagen avslutas väldigt mycket bättre än den börjat.
Familjen utökas.
Pingvinparad!

måndag 15 september 2008

Fossilerad Creme fraiche...?

I onsdags skulle vi på babymassage, jag och Lilla Essingen. Vi gör oss klara för att gå, och jo, vi skulle verkligen gå, jag tänkte strunta i vagnen och ta bärsjalen bara. Det är enklast så, särskilt om jag inte ska handla, bära något eller så. Jag längtar ju sällan efter att bumba barnvagn upp och ner för trappan här utanför...

Jag stoppar in nyckeln i låset och låser dörren och i samma ögonblick kräks barnet, rätt ner i min urringning.

Oj.

Eh..?

Ja. Det här är en kräkbebis, det har jag konstaterat åtskilliga gånger redan, men just det här hade jag inte tänkt på. Lite drägel kan det komma på tröjan, när han somnat mot mitt bröst, därför lägger jag en liten tvättlapp där, men ...

...det är bara att låsa upp dörren, gå in, skala av sig ytterkläder, barn, sjalar och kläder.


Som tur är ha vi gott om tid. Jag kan inte låta bli att skratta åt det absurda i situationen. Om någon annan skulle kräkas på mig skulle jag bli äcklad och arg, nu skrattar jag bara och konstatrar: Jo, jag behöver nog byta tröja och BH...

- - -

Lördag eftermiddag och kväll tillbringar jag delvis med min systeryster, delvis med Jeez+familj. Dessa underbara gudbarn. Både Ester och Elias är ordentligt fascinerade av Skorven, av att han är en bebis som inte ens kan sitta själv. Elias hjälper till när det är dags för blöjbyte; blöter tvättlappen, pekar och visar. Ester är med, omkring, ivägen och överallt. Klappar - en smula hårdhänt - och petar, undersöker och känner och märkligt nog protesterar inte Skorven, tvärtom verkar han trivas rätt bra. Inte ens när hon sätter sig på honom piper han, utan ser sig omkring med förvånat upphissade ögonbryn.

Eftermiddagen blir till kväll, något barn nattas, ett annat somnar själv på en hög med kuddar och madrasser i vardagsrummet, en gudmor rensar - traditionsenligt!- diskbänk, fyller diskmaskin och sprayar och skrubbar köksbord. Inser hur en guddotters stol ser ut. Inte särskilt märkligt med tanke på hur hennes bordsskick är.
Disktrasan pallar inte matchen, men jag letar rätt på en skotte, går på med sprayen och grovsidan på svampen, gnor och gnuggar.

Och där, där jag står och skrubbar min guddotters tripp-trapp-stol slår det mig vad mycket man förmår när det är av kärlek.

Gode Gud.
Låt mig älska, älska oändligt,
så jag slipper förtvivla.

...och jag är alltigenom lycklig när jag studerar något hårt, fastkletat på stolen. Vad kan det vara? Antagligen creme fraiche, det är bland det bästa min guddotter vet. (Bestick är för fegisar)

fredag 12 september 2008

Sammalika fast tvärsom.

Jag missade det igen.

Den här gången gick jag ut från vardagsrummet med några nyvikta handdukar från tvätthögen, in i klädkammaren, linneskåpet.

När jag kommer tillbaks, några sekunder senare, ligger pojken glatt på mage.
Inte på sin handduk, på rygg, där jag lade honom några minuter tidigare.

Passar du när jag vänder ryggen till, din lilla illbatting??

måndag 8 september 2008

Målaräventyr

Hur gör man om man målat in sig i ett hörn?
Ja. Man gör nog helt enkelt helt om och gör sitt bästa för att reparera skadorna som uppstår.
Tillslut; när man insett att man målat in sig i ett hörn och ingen kommer komma och rädda en, att man verkligen gjort bort sig.


...och ja, jag funderar på vad du tänker nu, vad du säger nu och framförallt på vad du tänker göra nu.

Snack och verkstad, det där har vi ju resonerat om förr, du och jag.

Men jag blev glad över att du kom, överlycklig över att du verkade uppskatta stunden och glad över somligt du sa.

(Kap Verde? Well, det går väl an..!)

söndag 7 september 2008

Omvändelse!

På golvet ligger barnet, på mage, med den där lilla glada clownen framför sig. Den är rund och god och färgglad, med en speldosa i magen. Den plingar glatt fram "Blinka lilla stjärna" medan jag, Mormor och Bonusmorfar dricker kaffe.

Barnet kämpar, har kul, jobbar på, tittar på den spelande clownen och vi njuter av ron. Utanför fönstret svärmar myggen - aldrig har jag varit med om dess like, inte där på Orris i alla fall; som galna är de, med huggtänder!

En rödhake visar upp sig, de är så fina.

Så vänder jag blicken in mot rummet igen.
Tittar på mitt barn. Som ligger på rygg.
Bredvid handduken.

På rygg.

Hmmm.


Hoppla. Där ser man...!

fredag 5 september 2008

Kvällen före.

Ikväll är det kvällen före.
Kvällen före pojkens dop.

I morgon, Lördag 6 september, firar vi dop.

I kylskåpet står två smörgåstårtor, de ska bara dekoreras i morgon bitti, och så ska jag göra en smarrig räkmacka till Eowyn, som special treat.

I gardinstången hänger dopklänningen, jag sydde på ett långt ljusblått band för en stund sedan.
I den dopklänningen är jag och mina syskon döpta. Min mor är det, och min morfar. Först ut i den var - tror vi, jag och mor - hennes farmor. Min gammelfarmor. Hon var född 1905. Tunnt bomullstyg, skira spetsar.
Där hänger den, den är jättefin.

Tänk!
I morgon kommer jag att stå i Flens vackra lilla kyrka med en alldeles fantastisk liten pojke i famnen.
Min familj och flera av mina absolut närmsta vänner kommer att vara där, dela stunden med mig.
Mitt barn har en dopklänning som är över hundra år gammal, som han är femte generationen att bära.
En av mina absolut bästa vänner förrättar dopet.

Men framförallt.

Det är verklige sant.

I mitt liv finns ett litet barn.

Tack gode Gud för det!

tisdag 19 augusti 2008

Den här bloggen dårå...

N| undrar varför vi och våra bloggar heter som vi gör.

Jag koncentrerar mig på Bloggen dårå.

En lång harang på latin som antagligen få känner igen och ännu färre kan uttyda.
Men känner man till den, så förstår man hur väl den passar (ihop med) mig.

"Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te"

"Vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i Dig"

För så är det.
Jag har ett oroligt hjärat och jag söker och söker efter en plats, en själ, ett varande att vila i.

Augustinus av Hippo (354-430 e.kr.) skrev orden i sin text Confessiones.

Bloggens namn speglar helt enkelt min högsta önskan: harmoni

söndag 17 augusti 2008

Dagens låt!

Ring 112!

-Äääaaa!Fri tolkning: Hallå!


-Äääääaaaaaaaaaaaaa! Hallå! Jag är vaken nu!Hallå!! Hallåååå!!

-Men godmorgon, min älskade! Hej, hjärtegrynet, har du sovit gott? Drömt något spännande? Något om björnar? (Fanken, jag hade ju tänkt hinna baka klart innan han vaknade...)

-Äääääääuuuu uuuh uuh!Åh, DÄR var du ju! Var har du varit!?? Jag håller ju på att svälta ihjäl här, vet du...

-Så, hjärtegrynet, kan du ligga här i babysittern några minuter till så får mamma pensla ägg på bullarna? De har nästan jäst klart förstår du... *skyndar sig att pensla bullar*

-Eaaa Äääh Mmmääh... Jo, du morsan, dina tissar va... De är rätt snygga dårå... Jag är rätt hungrig, vet du...

*penslar vidare i rallytempo*

- Ääääääääääh! Mamma! Jag vill ha mat!!

- Älskade, jag är alldeles strax färdig, det här blir jättegoda bullar, värda att vänta på, jag lovar!

- ÄääääääääääääääääääääääääääääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAÄääääääääääääääääääääää
JAGSKITERIDINABULLAR!! JAG SVÄLTER IHJÄL HÄR!! Kan någon ringa BRIS?!? Var är POLISEN när man behöver dem!?? Varför ska jag bry mig om de där jädra bullarna när jag ändå inte får käka dem?!?


*en fönsterruta spricker*

- Men kära hjärtat?! Ta det lite lugnt! Hallå?!? Jag är nästan klar här...

- ÄääääääääääääääääääääääääääääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAÄääääääääääääääääääääää
MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT!!!


*en trumhinna hotar att spricka*

- Jösses!

*Mamman kastar sig ner på närmsta stol och börjar bryta sig in bland klädlager av olika kvalisort*

- Äääääääääääääääääaaaa aaaaaaaaaaAAAAAAAAAAääääääääää ääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAÄääääääääääääääääääääää
JallajallajallajallajallajagDÖÖÖÖR!!!


- Äääääääääääääääääaaaa aaaaaaaaaaAAAAAAAAAAääääääääää ääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄäääAAAAAÄääääääääääääääääääääääMmmmklunkklunkklunkklunk
Jallajallajallajalmmmmmaaatgottmuuums...


*mamman skuckar och skrattar lite och tittar på de halvt färdigpenslade bullarna*

- Mmmklunkklunkklunkmmmklunklunkmmmm
Mmmmumssssmammmamums...


*mamman bläddrar lite i IKEA-katalogen*

- Men du.
Hjärtat mitt.
Vad gör du?
Du sover ju?!
Var inte du döende nyss??
Darfur? Biafra?
Hallå?!

*mamman pillar på barnets fingrar, böjer lite i ena armen, som är helt lealös*

*barnet tappar bröstvårtan, sover gott, fånflinar*

lördag 16 augusti 2008

Dagens låt!

OK!



För drygt en månad sedan var vi på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Man misstänker pungbråck. Blodprov, ultraljud, undersökningar. Det var en lång dag för killen, men han var en hårding och fixade det.

Då kom vi överens om att upprepa proceduren en månad senare.
Så det har vi nu gjort.
En sak har Mamman konstaterat: På Astrid Lindgrens är de proffs på barn.
Det är man inte i resten av sjukvården.

För att det skulle vara lite smidigare för oss, så skickades labremissen, för det där stickifingret som behövdes, till labet på vår lokala vårdcentral, den som ligger på andra sidan gatan, en minut från hemmet.
Smidigt och praktiskt och omtänksamt.

BIG mistake.

För där har de inte nålar som är så små att de går att använda på YTTEPYTTESMÅ fingrar.
Då måste man sticka i foten istället.
Dessutom är de inte vana vid riktigt små barn.
Tror att ett litet barn vill ligga på en brits och gå med på att bli stucken i och fasthållen.
Dessutom är en fot mycket mer rörlig än en liten hand...

Nästa gång åker vi till Astrid Lindgren om det ska stickas i mitt barn.
Och aldrig mer att jag låter mig övertalas om att göra si när jag tror att det är bättre att göra så.

För nog hade det varit lättare för sockergrynet mitt och labteknikern, om pojken suttit i min famn, så som man låter barn göra på Astrid Lindgrens lab. Självklart är barnet mer stillsamt rent från början då. Och mer lättstucket. Och lättare att hålla i på det där bra "mjukfasta" sättet som inte utlöser hysteri och ilska och panik.

Sen underlättar det ju knappast att klanten måste sticka TRE gånger för att få erforderliga millilitrar blod.

Nej.
Det där var en Engångsföreteelse.
Dessutom fick min stackars hjälte inget klistermärke. Det hade han sannerligen förtjänat!! >:/

Men sen, två dagar senare, till Astrid Lindgren, där proffarna finns.
Ultraljudet går som en dans, urologen sätter sig intill britsen där lilleman ligger och förklarar för honom vad han ska göra och varför. (Gossen kissar lite för säkerhets skull!)
Det tycker jag om.
Visst förstår jag att en tvåmånaders bebis inte förstår vad han säger, men jag är helt övertygad om att en tvåmånaders bebis är expert på att läsa av tonfall och kroppsspråk, och den här doktorn utstrålar lugn och trygghet. Dessutom är det respektfullt att ändå förklara, för hur vet man när ett barn börjar förstå?

Sen undersöker han, förklarar.

Allt är ok.
Inget pungbråck.
Ingen fara alls.

Skönt.

fredag 15 augusti 2008

Lilla Essingen vid Lilla Essingen

Gammelgammelfarfar seglade med Af Chapman medan hon hette GD Kennedy, låångt innan hon blev ett vandrarhem vid Skeppsholmen.
Gammelmorfar har varit "chief" ombord på jagvetintehur många fartyg. Senast i raden är dock Briggen Gerda..
Faderskapet är (eller var, slutar man vara det?) örlogskapten (eller vad det nu var för grad...) och blir lycklig av robotbåtar och är dessutom semiprofessionell seglare som tycker att allt under 40 fot är fånigt och omöjligt att segla.

Som om inte dessa influenser räckte så är Lilla Essingen från födseln medlem i en Pirats hushåll.
En Pirat som har en ångbåt att leka med.
En alldeles riktig ångbåt från 1909, med ångvissla, kapten, kock och allt.

Och vet ni.
Då kan det bara gå på ett sätt.



Lilla Essingen, styrandes S/S Drottningholm, förbi Lilla och Stora Essingen, Mälaren, 8 juli 2008

torsdag 14 augusti 2008

Harald Hårfagre

Min lille kille föddes med en rejäl kalufs. Ordentligt med hår på huvudet och där är det, en smula rödlätt, långt och rikligt.
Källa till kommentarer.

Och faktiskt, för honom, en del besvär.
För nyfödingar har ju nu en del reflexer som vi lite större saknar.
En av dem är greppreflexen; killen är stark i nyporna så det räcker och blir över.

Det märks med all tydlighet när han råkar få tag på en ordentlig grabbnäve med hår, och ... drar.
För så fungerar de där händerna: De greppar det de får tag i, och armarna vevar på.




Då får en mamma försöka bända upp de där små små fingrarna, konstatera att det är lättare sagt än gjort, därefter fokusera på damage control och hålla i handen så att den åtminstone inte skalperar skallen den hör ihop med...

FRA? Nono, SVT!

Det här är ju rent av löjligt.

FRA släng er i väggen.

Jag säger bara en sak.

SVT.
Först Barnmorskorna.

Nu Singelmammor.

Jag känner mig inte bara avlyssnad utan också förföljd.
Är det inte lika bra att de gör en dokumentär om mig - Gärna Tom Alandh dårå - på en gång istället för att blanda in en massa annat folk?

Passande? Japp! Passade!

På blixtvisit hemma i hemmet, som står kvar, och som skött sig någorlunda under min långa frånvaro.
Mycket tack vare en älskad syster.
Som går på lantbruksskola och är trädgårdskunnig: Mårbackorna på balkongen blommar något rent obscent.

Två mycket mycket bra saker händer under det första dygnet i hemmahamn:

1. Jag sover i min egen säng. J*vl*r så skönt!

2. Jag provar ett par jeans, ett par pre-graviditetsjeans och de passar!!

URSNYGG känner jag mig!

*dansar runt*

fredag 8 augusti 2008

080808 - dagen världen fick låna av mig.


Det känns ganska trevligt att världen äntligen insett vilken förträfflig dag den åttonde augusti är. Även de år som inte slutar med 08.

Idag började jag vara 37 år. 36 kändes som ganska utslitet så nu gjorde jag slag i saken och blev 37. Jag och Skorven firade det i all enkelhet genom att elda i spisen, kura i soffan och fika. Jag på blåbärsbullar och te och han på ... mig. (Ehrmmm.)

Min förra födesedag firade jag tillsammans med Svärdsmannen i Visby, med fina presenter i ett lyxigt hotellrum.
Den här födelsedagen firar jag tillsammans med hans barn, utan andra presenter än just detta barn, på Landet. Mitt kära Orris.

En stilla dag har det varit, gråväder och mest myspys hemmavid (annat än en språngmarsch när jag jagade bort ett rådjur med två kid ur rabatten vid altanen på framsidan - kanske skulle man skaffa ett armborst och fylla frysen, vem kan missa på tio meters håll?)

Ont om uppvaktning, annat än några (uppskattade!!) telefonsamtal.
Ont om presenter.

Men det har ändå varit en bra dag, en stillsam och god dag och det är nog så att jag fortfarande är i någon sorts lyckobubbla över den här lille killens entré i mitt liv.

Aldrig kunde jag då, för ett år sedan, den där lyckliga dagen i Visby, ana hur den här dagen skulle bli, vilket sällskap jag skulle fira den med.

Kineserna gillar talet 8 för att det på kinesiska heter "Fa", vilket rimmar på "da" som betyder rikedom. (Eller om det nu var tvärtom, jag erkänner, mina Mandarinkunskaper är en smula rostiga)

Jag är rikt välsignad...

tisdag 5 augusti 2008

Enough..!? Please!



Nej.
Jag skulle inte drömma om att försöka ta en promenad idag. (Det är 6,8 km runt, förresten)
Det är knappt man tar sig ut i vedbon. Det regnar. Det öser. Emellantåt öppnar sig skyarna, det forsar över hängrännorna, skvalar och rinner på fönstrena.

Jag och skorven håller oss inne, bakar, myser, eldar i spisen.

Ute är det helt plötsligt 12 grader. Istället för 32. Jag har letat rätt på en fleecekofta. Lindar in skorven i grodfilten.

Brrr!

söndag 3 augusti 2008

Av princip...

...springer jag inte.
Jag avskyr att springa.
Det är helt enkelt inte min grej.
Jag promenerar, gärna och långt, och ofta med ett ganska gott tempo men springer gör jag inte.
Jogga!? Det händer helt enkelt inte.
Jag avskyr det.
Det är avskyvärt långt mellan endorfinkickarna, det får mig bara att vilja dö.

Men idag hände det.

Jag sprang.
Säkert hundra meter.

Två tredjedelar av vår nittiominuterspromenad var avklarad. (Jo, jag ska kolla med tripmätaren på bilen hur långt det är, någon gång...)
Jag konstaterar med en blick på himlen att jag borde tagit med mig regnkläder eller helt enkelt avstått dagens runda, för inte hinner vi hem innan de där mörka molnen...?

Nej.
Vi hann inte.
När jag kommer över backkrönet vid Stallet kommer regnet.
Det är ett ordentligt regn, jag slänger överdraget till barnvagnsinsatsen över Skorven i vagnen och springer ner mot badplatsen, springer allt vad jag kan, barnet skakar och rullar förskräckt i vagnen. Jag rundar, sladdandes, ett hörn och sliter sedan in vagnen i det lilla omklädningsskjul som finns vid badplatsen.
Väl inne under tak skakar jag av mig en massa vatten. Iskall av allt regn, och torkar av mig på Skorvens ohyggligt fräscha kräk-handduk.

Där blir vi sittande i trekvart, medan åskan dånar och sjön ser ut att koka av det häftiga regnet...

I mp3-spelaren underhöll Pia Johanssons "Sommar".

Väl hemma igen väntade DN, en kopp kaffe och igårbakta bullar. Sällsynt välförtjänta!

lördag 2 augusti 2008

Alien

Jag rycker nästan till när jag ser monstret i ögonvrån.

Tack, Gud, för att du gjorde dem så små...










Trollsländelarven har krupit upp ur dammen, satt sig på undersidan av ett näckrosblad för att torka, för att krypa ur den gamla kostymen, veckla ut vingarna och sedan så småningom kunna flyga iväg, nu som fullvuxen trollsända.

Kvar blev kostymen...

Sailorboy junior - Sailorboy senior

Här i stugan har vi det oförskämt bra, jag och min pojk. Vi "gör" inte speciellt mycket, ogräset frodas i rabatterna och jag tar inte tag i några större projekt runt huset, trots att jag någonstans ser att ett och annat behöver oljas, skrapas, målas, grävas upp eller ner, flyttas på och vattnas.
Jag är dålig på att multitaska, jag har svårt att bortse från lillkillen som sover eller inte sover, och är han vaken är det svårt att göra något annat än att vara med honom.
Så ska det vara, den här första tiden.

I tisdags var det sex veckor sedan han föddes, tiden har gått så fort...
Dessutom hade han namnsdag, och till råga på allt fick vi fint besök så flaggan hissades och en blåbärspaj bakades.


Lillkillen kläddes fin i en av de sötare bodysarna, en som Morfar och Bonusmormor införskaffat, en Sailor-body, med fyrar, båtar, frälsarkransar och hela kitet.
Självklart ska killen ha den bodyn på sig, när så fint besök som Faderskapet, som är sjöofficer och mycket seglingsintresserad¨, kommer. Lillkillen blir - självklart - söt som en karamell.

Jag blev glad över att min spontana inbjudan accepterades, jag vill ju att de ska lära känna varandra, äpplet och päronträdet, och jag ansträngde mig en smula för att dagen skulle bli trevlig, med förberedda godsaker i form av just denna blåbärspaj och trevlig grillning till kvällen. (Han är bra på att grilla, till och med bättre än jag! ;) )

Dagen blev god.
Om än en smula jobbig. För han anstränger sig och jag anstränger mig. Men det finns gott om "grynnor och skär" att gå på, samtalet flyter inte alltid lätt men lyckligtvis står vi ut med tystnaden som uppstår ibland, innan någon av oss tar upp någon ny, ofarlig, samtalstråd.

Märkligt väl märker lillkillen att jag är spänd, för aldrig har han varit så mammig, så famnberoende, så trygghetstörstande som denna dag. Aldrig har jag ammat ett barn så ofta som denna dag och sällan har han varit så svårsövd.
För spänd var jag.

För vad är rimligt?
Faderskapet har gjort sitt val, väljer att vara passiv, att inte ta del i vårt liv mer än marginellt och så är det.
Samtidigt kan jag inte riktigt komma över det, acceptera det. En människa har fasen inte rätt att välja bort sitt eget barn. Vuxna människor kan man välja bort, men inte sina egna barn, det är mot reglerna.
Men jag har ju fel.
Det är mot MINA regler, men jag bestämmer inte över andra människor.
Även om jag försöker, även om jag vill, även om jag önskar att jag kunde och fick.

För jag vill ju att min pojke ska ha en pappa som bryr sig om honom.
Så jag bakar en blåbärspaj, sätter på honom en söt body och gråter inombords över att han inte per automatik blir accepterad, omhändertagen och älskad.

För det blir han inte.

...


Vad som händer i framtiden vet ingen, men samtidigt; ska jag fortsätta anstänga mig, fortsätta baka blåbärspajer och fortsätta att se att han inte är lika fantastisk i faderskapets ögon som han är i mina...?
Behöver jag konfronteras med det?

Framförallt.
Ska min lilla pojk konfronteras med det; att faktiskt bli bortvald?
Gång på gång?

fredag 1 augusti 2008

Workout




Min lilla pojke vilar lite, efter att än en gång bevisat att han visst orkar lyfta huvudet.
Det är tungt, jobbigt, men går. Den stora utmaningen är väl snarare att få benen att inte lätta av bara farten.

Så annorlunda är proportionerna på en babys kropp: huvudet är tungt tungt och benen larvigt lätta.


Själv promenerar jag, runt Stocktorpsfjärden, var och varannan dag. Jag vet inte hur långt det är, men det tar ganska exakt nittio minuter, så en liten bit är det allt.

onsdag 30 juli 2008

Floskelattack.

Jag fick en bunt floskler per e-post här om dagen.
Rent full i skratt blev jag för det var länge sedan jag utsattes för en sån högkoncentrerad dos.

Nyhetsbrev från Pampers, nämligen.

"FÖRÄLDERNS KÄRLEK Banden du har till ditt barn växer sig starkare för var dag. Det kan vara förvånande för dig hur stark och total din kärlek redan är, och hur opåverkad den är av sömnlösa nätter och alla de gånger du slitit ditt hår! Varje gång du tittar på det underbara lilla ansiktet och de drömmande ögonen smälter ditt hjärta och du glömmer genast din utmattning och frustration. Det känns som om barnet vore en del av dig. Den här tillgivenheten är det bästa som kunnat hända, och utgör en viktig del i att hjälpa ditt barn att utvecklas till en trygg, säker och kärleksfull person"

Så bra, då vet jag hur jag ska vara!


Här finns Avigsidans floskelgenerator, man kan undra om Pampers använt den!

tisdag 22 juli 2008

AD!


Det är femte dagen i rad jag kommer ihåg att ge mitt barn de där ad-dropparna.

Jag som verkligen inte har något minne.

Det är förvånande.
Jag kanske helt enkelt börjar vara en ... mamma..?!

måndag 21 juli 2008

Efterlysning!

Den 6:e september ska "Lilla Essingen"/"Skorven"/"Grodprinsen" tillslut rituellt föräras ett namn. Det är alltså dags för barndop.

Moderskapet planerar och fixar - men ett väsentligt problem kvarstår.

Musiken.
Jag har ingen kantor.
Jag har alltså ingen som kan spela under dopet.

Det är illa.

Det är inget "märkvärdigt" som ska spelas, det handlar om att ackompanjera några psalmer på piano, men likväl - JAG spelar inte piano ALLS och nog blir ett dop utan musik en smula magert?

Så nu ropar jag ut över Internetet: Finns det någon som själv, eller som känner någon, som kan tänka sig att åka till Flens lilla vackra kyrka, lördagen den 6:e september, för att spela när vi officiellt välkomnar min lille skorv till världen?

Hoppfullast!

lördag 12 juli 2008

Vokalist i världsklass!

Äääääääääääää!

Jag har pratat med honom om det där, att det finns andra vokaler också.
Å och U och E.

Än så länge har han inte riktigt greppat det, men det kommer väl.

Men just Ääääää är han väldigt bra på!

*s*

fredag 11 juli 2008

400 spänn.




Vad får man för 400 spänn?

En matkasse, om man handlar lite vårdslöst. Ett par billigjeans från H&M. Ett par CD-skivor eller DVD-filmer. Kanske ett par skor, ett par rätt billiga skor.
400 spänn räcker inte för att tanka en bil, räcker inte till en tv-serie på DVD, räcker inte till ett par anständiga joggingskor.

400 spänn är inte en föraktlig summa, men speciellt mycket pengar är det inte.




Här om dagen fick jag en faktura i posten på just 400 kr.
Från Huddinge sjukhus.
80 kr i vårdavgift x 5 dagar, summa: 400 kr.

Det är, utan konkurrens, de mest välanvända 400 kronor jag någonsin spenderat.

För dem fick jag:

* Ett gott skratt, när jag upptäckte att någon ambitiös städerska vikt en "hotellsnibb" på toalettpappret på förlossningsavdelningen.

* TVÅ underbara hallonsmoothies under det där låånga öppningsarbetet. "Drick ordentligt!"

* Tillgång till trevliga och duktiga sköterskor, barnmorskor och läkare på förlossningen (varav en var "känd från TV" :D )

* En kille i gröna kläder. Som visade sig vara just vad jag längtade efter.
Högt och Vilt.
En anestesiläkare. Såna är helt fantastiska. Särskilt på att lägga epidural-bedövningar. (Honom funderade jag sen på att fria till...)

* En sängrallyfärd.

* En ny date med den där trevlige anestesiläkaren. Dessutom fick jag en sup den här gången. Och en gummimask.

* Ett helt operationsteam, som stod uppställda med ungefär tre minuters varsel. Kvart över tre på natten.

* Barnläkare. I bästa fall räddade de barnet ifråga från t.ex. en CP-skada. Eller från att helt enkelt inte överleva.

* Ett coolt ärr att skryta med.

* Morfin. (Say no more. That's the shit)

* Citodon (Är inte så sopigt heller, faktiskt)

* UNDERBARA sjuksköterskor. Man ÄR inte så tuff när någon sytt ihop knäskålarna med hakan och det gör ont att alls ANDAS.

* En kateter, så man slipper ta sig upp ur sängen för att kissa.

* Helpension i fem dygn. Ok. Inte GuideRouge-klass på käket, men...

* Fler underbara sköterskor, som får en att ta sig upp ur sängen fast man tror att det inte kommer att gå.
Alls.


Vad mer..?

Jo, just det...

* Ett barn att lägga på bröstet, att somna med, att vakna med, att älska bortom vett och sans.



400 spänn.
Ja...

Jag kommer aldrig aldrig gnälla över den där skatten jag betalar på pengarna jag tjänar.
Aldrig mer.

Det är tamigtusan sexigt att betala skatt.

When the goin' gets tough....

...the tough gets goin'

Man brukar ju säga så.

Och så blev det.

Morsan - det vill säga jag (Det är fortfarande en smått ovan tanke!) - blev överraskad och imponerad och kanske var det meningen, sånt är inte lätt att veta.

Så här var det.
Det är nu allomkänt att denne lille gosse avskyr att bli bytt på. Att bli avklädd, ifråntagen sin nedkissade och -bajsade blöja, avtvättad, insmord, intejpad i ny blöja och påklädd igen. INTE bästa hobbyn alls.
Ibland går det ganska bra.
Oftast inte.
Det är då man hör att hans lungor fungerar bra.
Det händer att han nästan skriker sig hysterisk.
Det händer att en morsa faktiskt drar sig för att byta blöjor just för att det känns en smula jobbigt att plåga den lille - för inte tusan trivs han i alla fall. Helt uppenbart är det.


Så ett läkarbesök där en doktor ska undersöka hans pung bådar inte gott. (Man misstänker pungbråck)
Kommer att bli intressant.
Hmmm.


En sköterska visar oss in i ett undersökningsrum och jag blir ombedd att klä av honom. Föga förvånande.
Och pojken säger inte ett ljud. Inte minsta lilla pip.

?

Jag tittar förundrat på honom.
Jo.
Morcelebs trollring sköter sig - det är ingen bortbyting som ligger där framför mig. Det ÄR mitt barn. Som inte sagt ett ljud.
Märkligt.

Läkaren kommer, undersöker, klämmer och känner på pungen, på testiklarna och min Skorv fortsätter hålla i sin coola attityd.
Jag bara gapar.

Läkaren vill ha ett ultraljud gjort, så vi får en remiss och blir ombedda att gå till röntgen. Dit får vi guidning (tillbaks till barnkirurgiska mottagningen, efter ultraljudet går vi vilse!).
Avklädning igen, och nu blir utmaningen för min lille Skorv större. Gel som kladdas runt på pungen, en probe som - iofs försiktigt - men ändå glider omkring på huden. Dessutom blir han fasthållen av en sköterska för att läkaren ska komma åt ordentligt. Till en början går det bra. Jag är förvånad och imponerad. Men tålamodet tryter - undersökningen tar en stund och mitt barn börjar bete sig som han brukar, jag känner igen honom och det känns på något sätt nästan lite skönt... *s*
Tillslut är vi färdiga, jag får klä på honom igen och krama om honom ordentligt, han hulkar och ulkar i min famn, och när vi irrat färdigt och hittat tillbaks till barnkirurgiska mottagningen får vi vänta en stund på läkaren igen. Lite mat, mer kramar och närhet och pojken kommer i form igen.
Och så får vi då träffa läkaren igen. Nu har han med sig en kollega. Nu är de TVÅ som ska klämma och känna på klockspelet, man är tydligen inte riktigt säkra och på det klara över saker och tings läge. Och pojken håller stilen. Han inte ens pinkar på någon av dem. (Läkaren som undersökte honom inför utskrivningen från BB bajsade han på. Attackbajsade!)

Vi avrundar dagen med ett stickifingret nere på provtagningen. Ett litet rör som ska fyllas med bloddroppar framklämda ur ett stick i ett mycket litet finger. Vid det laget var killen färdig. Slut som artist. Sov som en björn. Men självklart vaknade han till när han blir stucken - konstigt vore väl annars. Gnydde lite, försökte få tillbaks sin hand från den ondskefulla sköterskan, gav upp kampen och släppte till de centilitrar som efterfrågades.

Resten av dygnet tillbringade han sovandes eller ätandes. Ätstunderna korta, och knappt vakna.

En knäckt hjälte!

torsdag 10 juli 2008

070707

Det här bloginlägget skulle jag egentligen ha skrivit i måndags, men de senaste dagarna har varit ganska hektiska, så vi får helt enkelt låtsas att det idag är den 7 juli, att det idag är mitt gudbarns födelsedag.

Lilla Ester.

Hon har just lärt sig gå, det har varit på gång länge men nu går hon verkligen, med knubbiga ben i korta klänningar och med ett brett leende i hela ansiktet.

Ett år gammal är hon nu, ett helt år har hon fyllt med liv och det är ett år som förändrat mitt liv.

Då, den där dagen i juli, förra sommaren, då när jag var med hennes storebror Elias. Mamma och Pappa hade åkt till BB, var på Karolinska, och vi väntade.
Elias och jag byggde lego och väntade.
Och tillslut ringde Mamman: Kommer ni inte någon gång?!
Så fort vi får, kontrar jag, och gossen hoppar ur pyamasen och i kläder med blixtens fart och vi far iväg, till fridhemsplan, och där på 3:an mot karolinska sjukhuset och efter lite irrande och virrande så knackar vi på en dörr där en pappa öppnar, där en pojk blivit storebror och där en mamma och en lillasyster väntar.

Där blir vi. I det där lilla rummet. Familjen i den stora sängen och jag i en fåtölj intill dem.

Det är en alltigenom lycklig stund, storebror får hålla i henne, pussar på henne, klappar henne. En välsignad stund, och jag är välsignad som får vara där just då, vara nära en familj i just den här stunden, det är inte många timmar sedan denna lilla flicka föddes. Inte många alls.

Och mitt i all lycka, över att hon finns och över att allt gått bra, att alla mår bra så kommer en annan känsla.
Helt plötsligt vill jag faktiskt inte stanna kvar i rummet. Jag känner mig ... obekväm, minst sagt. Jag kan inte stå för det, men jag är avundsjuk. Jag trivs inte alls i min fåtölj. Ögonen börjar rinna, jag tycker synd om mig själv, ömkar mig själv och min barnlöshet, min hopplösa oförmåga att älskas av någon som vill ha en familj ihop med mig. Det blir alldeles för tydligt just där och då, jag står inte ut. Jag skäms när tårarna börjar rinna, vill inte att det ska synas, jag vänder mig bort, önskar mig ur rummet, önskar mig bort bort.

Men hon ser. Mamman, hon som inte missar mycket, inte ens nu, med ett nyfött barn i famnen missar hon. Hon ser.
Hon förstår direkt vad som händer i mig.

...och med det så står jag ut.
Stannar kvar.
Kan uppskatta stunden igen.

...och ganska exakt två månader senare upptäcker jag att jag är gravid.

Jag kan inte låta bli att fundera: hon är inte bara underbar i sig själv, utan också sändes som någon sorts förebud till mig...