tisdag 28 augusti 2007

Repulsa!



Jag VILL inte. Jag bara VÄGRAR.

Nyss var värmen tryckande, luftfuktigheten fick oss att längta efter åska.

Nu värmer jag händerna runt kaffekoppen, letar reda på strumpor och tofflor, lånar en fleecetröja av Svärdsmannen för att inte frysa ihjäl när jag ska åka iväg och ser regnet rinna på fönsterglasen.

Stopp! Det ska inte vara så här. Jag och sommaren är inte alls klara med varandra än.

Trosvisshet och tvivel.



SVD idag: Moder Teresas tvivel väcker uppståndelse



En nyutkommen bok, "Come Be My Light" av Brian Kolodiejchuk har väckt uppmärksamhet i den katolska världen.

Jag undrar varför.
Tro utan tvivel blir så lätt dogmatisk, rigid och i värsta fall sekteristisk och fundamentalistisk.
När man vet utan minsta tvivel slutar tanken att arbeta: Man har ju redan alla svaren!
Så tack för tvivlet, som får oss att tänka, undra och utvecklas.


Brygubben skriver också bra om det här.

Bedsidetalk


Om man ligger i mörkret, kittlas och busar, och pratar om entalpi och gluoner - är man helt knäpp då, eller snarare smartare än någonsin? Eller är det helt enkelt så att man drabbats av en civilingenjör?

"Men nu skojar du ändå, inte heter de väl gluoner?!? Glue On??"

Slut på vikariatet nu?


DN berättar - tyvärr fåordigt:
I veckan avslöjas det om det verkligen är Birger Jarls kvarlevor som finns begravda i Varnhems klosterkyrka i Västergötland.

Nu undrar jag: OM det är så att Birger jarls kvarlevor verkligen är funna, och att man kan säkra en fullständig DNA-profil, kan man då helt plötsligt spåra idag levande släktingar, arvingar?

I såna fall kanske ett intressant dilemma uppenbarar sig: Helt plötsligt har vi två kungafamiljer i vårt kungarike, vad händer då...!?

"Tack för hjälpen, Carl Gustav, du kan flytta hem till Frankrike nu, vi har hittat den Riktiga familjen nu. Nå, gråt inte, du och dina släktingar har varit bra vikarier. Jaja, du kan behålla Solliden, som tack för hjälpen, men tyvärr måste vi nog se över det här med apanaget."

---

Artikel i DN: Jonas anfader kom ridande över stäppen - Genetiska analyser kastar nytt ljus över mänsklighetens historia. Släktforskare har fått ett nytt, kraftfullt redskap.

Mitt in i plytet, rätt ner i halsen.

Facebook, facebook, facebook.
Helt plötsligt började alla prata om facebook, och jag, som aldrig hört talas om det hela vände mig till wikin och undersökte. Jaha, ännu en community. So, what's the big deal?

Jag blir tvärsöver när något körs ner i min hals. Då vill jag inte ha, oavsett kvalité, funktion eller smak. Oxfilé eller pölsa, det är egalt. Bort!! Undan!!



Samtidigt är det lite intressant... Jag är ju en cynisk typ och kan inte låta bli att undra: Vem är det som driver den här hysterin? Att det skulle vara en tillfällighet att ämnet helt plötsligt är på var mans läpp tror jag inte en sekund på.

Häromdagen lyssnade jag på "Medierna" i P1, man sände ett reportage om Fallet Madeleine McCann, den engelska fyraåriga flickan som försvann i en portugisisk turistort tidigare i somras. Massmedias sätt att rapportera om händelsen, och om föräldrarnas sökande efter sin dotter studeras och man konstaterar bland annat att det ligger en genomtänkt och mycket skicklig strategisk plan bakom det som sedan blivit en stor nyhet, engagerat många journalister och som faktiskt stör det polisiära arbetet och alltså motarbetar det egentliga syftet: att återfinna den lilla flickan.(Programmet kan du lyssna på via länken här ovan)

Så, hur kommer det sig att alla helt plötsligt pratar om Facebook? Vem, vilka vill att vi ska göra det?
Fler än jag verkar undra.

måndag 27 augusti 2007

Dagens skratt!



Jovisst, tipset fick jag från Gigjoe.

onsdag 22 augusti 2007

I väntan på ... Godot? En tummetott?

Ja. Jag väntar också.

Det finns alternativ till sjukskrivning:
Just nu pågår en het debatt kring nya riktlinjer för sjukskrivning vid bland annat utmattningsdepression. Jag, som själv haft denna diagnos, borde väl stämma in i ramaskriet. Jag gör dock inte det – ännu. Jag inväntar steg två.
När jag insjuknade i utmattningsdepression, under våren 2005, befann jag mig som utbytesstudent i Tyskland. Detta visade sig vara min räddning. I Tyskland har man nämligen inte, som i Sverige, monterat ner sin psykiatri. Jag, med utmattningsdepression, blev nämligen ­inlagd på psyket.


Ja. Jag väntar också. För visst är Cammila Amfts insändare i SvD mittiprick.

Jag blev sjukskriven, fick sömntabletter och en remiss till vuxenpsykiatrin. Det var januari, och våren gick och sommaren kom innan jag fick träffa en psykolog. Hans uppgift var - ganska genomskinliga var hans frågor! - att undersöka huruvida jag var självmordsbenägen. Jag svarade: Nej, hade jag varit det hade jag redan varit död, men jag vill gärna ha hjälp ändå.
I September, efter nio månaders sjukskrivning fick jag börja träffa en psykoterapeut.

Vansinne. NIO MÅNADER av bortslösad tid.

Jag var sjukskriven under hel- och deltid under tre år. FATTA hur mycket pengar jag förlorat under den tiden. TÄNK OM jag kunnat få adekvat hjälp på en gång?!!

Efter ett år och nio månader (då hade jag börjat jobba deltid igen, kravlat mig upp till heltid och återigen blivit heltidssjukskriven) krigade jag mig till hjälp som min arbetsgivare, efter mycket gnäll, finansierade. (Därefter sade de upp mig ;) )

Nej.
Inte är evighetslånga passiva sjukskrivningar utan behandling någon bra behandlingsmetod mot utbrändhet.

Dessutom är det svindyrt, både för den sjuke (som förlorar inkomst) och för samhället som betalar kalaset.

Nigger!


När jag var barn spelade vi ett bollspel på skolgården som kallades Nigger. Jag har ingen aning om varför det kallades så, och varken jag eller någon av mina kompisar gjorde någon koppling mellan spelet och människor av afrikanskt ursprung.
Jag hoppas ändå att det kallas något annat idag.

När jag var barn läste jag med förtjusning seriealbum, helst Tintin. Som vuxen har jag glatts åt att Carlsen Comics givit ut hela Tintin-serien igen, och nu som vuxen läser jag albumen med förtjusning. Särsklit kul är det att översättaren, Björn Wahlström, kommenterar varje album i ett utförligt förord.
I vissa av albumen är det dessutom mer än roligt med ett förord: förordet förklarar och tydliggör.

Idag, i P1 Morgon uttalar Kitimbwa Sabuni, samordnare för Afrosvenskarnas riksförbund, kritik mot att man givit ut Tíntin i Kongo på nytt. Han menar att det är en grovt rasistisk skrift.

I det har han i sak rätt. Visst är det en rasistisk skrift.
Den är skriven under mellankrigstiden, när många av europas länder fortfarande hade betydande kolonier, Tintin i Kongo speglar den tidens syn på Afrika och afrikaner.
Ska man då ta bort den från bokhyllorna?
Nej.
Absolut inte, särskilt inte när förordet, skrivet av Björn Wahlberg, faktiskt kommenterar det rasistiska innehållet, påpekar och förklarar, sätter i ett sammanhang, och påpekar skillnaden mellan den tidens syn på Afrika och afrikaner, och vår mer nyanserade syn.

Ur förordet:
Tintin i Kongo ger verkligen ingen realistisk eller rättvis bild av Afrika, vare sig det gäller av invånarna eller djur och natur. I stället känneteknas albumet av den patriarkaliska syn på Afrika som rådde i 1920- och 30-talets Europa. Hergé berättade själv långt senare:"Jag visste ingenting mer om landet än vad folk i allmänhet sa på den tiden:"Negrerna är som stora barn... Tur för dem att vi finns där", osv. Så jag tecknade afrikanerna efter det mönstret"
(...)
Albumet bör helst läsas som ett historiskt tidsdokument från ett svunnet Europa. Den tid då man vid en utfärd i den afrikanska djungeln ansåg sig hehöva en "boy" lika väl som en bil. Berättelsen radar upp klichéer som vore de hämtade ur en hollywoods djungelfilm: elefanter, krokodiler, lejonjakter, diamantgruvor, missionärer, grymma infödingsstammar, elaka medicinmän. Det enda som saknas är en vacker dam i nöd, men hon lyser med sin frånvaro i samtliga berättelser om Tintin. (Enda gången hon förekommer, i Faroaos cigarrer, är det just i en filminspelning!) Emellertid är det omöjligt att känna sig nostalgisk under läsningen: kolonialism tillhör det förgågna och därför känns Tintin i Kongo som ett alltför daterat äventyr."




Genom att se bakåt kan vi blicka framåt, lära oss av tidigare generationers okunskap och misstag.

(SvD: Rasistisk Tintin får byta hylla)

lördag 18 augusti 2007

Missa inte!

Idag läser jag, med förtjusning, hos Peter Englund om... krig och fred, om skogsbränder och om ett rostigt kugghjul.
Tänkvärd text.

Missa den inte!

Hoppfullt!


Jag bläddrar, som alltid, igenom DN och SVD på nätet och mina ögon fastnar på det här och jag läser:

"Men nu har hoppet åter väckts hos henne. Länsstyrelsen kritiserar nämligen socialnämndens beslut.

Det grundar sig på en bristfällig utredning där pojken aldrig riktigt fick komma till tals om vad medmamman betyder för honom.

–Man kan inte behandla de här barnen annorlunda än barn i en annan familjebildning. Det finns flera föräldrar men barnen har samma rättighet att behålla kontakten med dem. Principen om barnets bästa ska gälla, säger Ulla Barr, socialkonsulent vid Länsstyrelsen i Stockholm."


Det är ett tecken på hur cynisk jag kan vara, när det här gör mig förvånad, förvånad över att länsstyrelsen ser något så "konstigt" som normalt och sunt.
Tack för det!
Det är bra för cyniker som mig att bli positivt överraskad.

För det är ju så: Vi, människor, förändrar våra sätt att se och uppfatta vad som är normalt. (Vad är en "Familj" för något?)
Långt därefter följer lagstiftning med. (som påpekar att en familj kan bestå av samkönade föräldrar och deras barn)
Ännu ett steg efteråt kommer prövandet av lagen, när man testar hur det fungerar, mot den nya normen för vad som är "normalt". (När man konstaterar att en "medförälder" som inte är biologisk förälder ändå är viktig för barnet och som barnet bör ha tillgång till)

Det går framåt!

...Vill du se en stjääärnaaa...


I Svd läser vi om Spencer Elden. Om honom är det synd, för han har, som baby, figurerat på ett skivomslag. Figurerat mycket naken på ett skivomslag.
" Det känns lite obehagligt att så många människor har sett mig naken. Jag känner mig som världens största porrstjärna, säger han till mtv.com."

Om Spencer pratade mindre med mtv.com skulle säkert inte lika många känna till att han är babyn på Nirvanas album Nevermind.

Antagligen går Spencers modellkarriär - som hittills inte varit lysande - kanske bättre nu?

Så, vi googlar lite, för att se vad vi hittar... Jahapp, jodå, wikipedia länkar bland annat till Rolling Stone. Artikeln är publicerad i augusti 2003, nästan på dagen fyra år sedan.

"Every five years or so, somebody's gonna call me up and ask me about Nevermind . . . and I'm probably gonna get some money from it."

"...och än for hon hit..."


"...och än for hon dit, och än for hon ner i diket!"

För där har hon återigen hamnat, vår socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.

Saxat ur DN

Har du själv varit sjukskriven en längre period någon gång?- Jag har varit sjukskriven för en meniskoperation, men jag har också själv haft en släng av utbrändhet för tio år sedan när jag arbetade som sjuksköterska.

Hur kände du dig då?
- Jag sov dåligt, hade väldigt snabb puls och hade svårt att lyfta skeden utan att skaka av soppan som var på den. Det som hjälpte mig var att jag inte skickades hem och blev sjukskriven. Jag sov i tre dygn och sedan började jag arbeta igen.


Så det DET vår socialförsäkringsminister menar, när hon pratar om utbrändhet?? Något man kan bota med tre dygns sömn?


Hysteriskt rolig är också passagen där Husmark Pehrsson hänvisar till vetenskaplighet och bristen av slikt - särskilt med tanke på vad hon själv verkar veta om just utbrändhet.

---

Uppdatering: N|, Badlands Hyena och Alter Ego kommenterar också. Med slägga.

"
Har den här debatten påverkat förtroendet för regeringen tror du?

- Det hoppas jag innerligt att den har gjort. Jag tror att människor säger att äntligen har vi fått en regering som både skapar jobb och sänker ohälsan."


Cristina Husmark-Pehrsson, i DN

...yvar stain...




Nej.
Jag kommer nog helt enkelt aldrig att få nog av sten.


...Som en sten, bland alla andra...

Fasa(d)





"Älskling, ska vi ta och måla om huset nästa sommar?"

Pterophorus pentadactyla



Jag tror det var i oktober eller så, som jag såg något mycket märkligt på väggen invid ytterdörren hemma hos Svärdsmannen. Han höjde inte minsta ögonbryn, han har sett dem förut, men jag var tvungen att peta på den för att konstatera att det verkligen var ett litet kryp.
Jag tog fram mobiltelfonen och tog med den halvsunkiga kameran en bild, med baktanken att skicka den till Naturmorgon (Ja! De kommer tillbaks till P1 igen!!) för att utreda frågan.

Nu blev det aldrig gjort, men tack vare Elias vet jag (och hans mor!) att det var en Fjädermott jag såg.

(Ja, anledningen till att jag aldrig skickade iväg bilden var att Naturmorgon började sändas i P4 och att jag alltså inte längre lyssnat på det eftersom min klockradio är mycket kinkig med vilka kanaler den har lust att underhålla med mig.
Jag gillar P1 så jag har inga problem med det.
Särskilt inte när nu ordningen återställs.)

Kanske kommer E bli biolog och medarbetare dit om tio, femton år sisådär...

fredag 17 augusti 2007

Eleen

I min hand är din och vi går på de där nästan larvigt pittoreska gatorna i Visby och kvällen är varm och vacker och dagen har varit god.
Så som alla de här dagarna tillsammans med dig varit.

Du, jag, vi har bestämt sopat problem och konflikter under mattan. Sagt till varandra:"Ja, de finns, men innan vi ger oss i kast med att försöka lösa det ska vi njuta av sommaren" och märkligt nog har det fungerat.

I din hand är min, och vi går på varm kullersten i sagornas stad, vi är på väg hem till det hotell som vi från och med då, nu, har en ständig hemlängtan till.

Murar och staket in mot människors hus och frimärksstora trädgårdar, och på en av murarna ligger en rad små, målade stenar.
Invid stenarna ligger en lapp.





Lilla Eleen. Jag hoppas verkligen att ingen tog din guldpeng. Jag lade den i alla fall på bladet där den där blå stenen låg. Jag valde den just för att den var så fint blå, och för att den passade så bra i min hand. Nu ligger den på min balkong, på bordet på min balkong, och den kommer finnas i mitt liv länge, den minner mig om en förtrollad stund, en förtrollad plats.

tisdag 14 augusti 2007

Försörjningstips.



Ja! Jag ska bli "utbränd", så jag slipper att jobba i ett år eller två eller tre! Åh, så härligt, det finns inget som går upp mot en fläskig och fin depression!
Mums!!


Eller inte.


Ja. Till och med i semestervilan, i min mentala nyhetsstiltje når något fram, något om ändrade riktlinjer gällande utmattningsdepression, socialstyrelsen och försäkringskassan... Men vad pratar dom om, de är ju verkligen inte riktigt kloka.
Inga sjukskrivningsdagar alls?!
Vänta, hur tänker de nu..??

Jag vet ju.
Jag har ju gjort just den resan, och en sak säger jag: Det är INTE ett smart karriärmove. Det är inget man väljer och det är sannerligen en erfarenhet jag kunnat vara utan. (Även om jag idag är en godare och klokare människa än jag var innan jag blev sjuk)

Jag läser i Svd

I dag är den genomsnittliga sjukskrivningen 119 dagar för utmattningssyndrom. I normalfallet ska den vara noll dagar, vid svåra sömnstörningar kan det bli flera veckors sjukskrivning och riktlinjerna förutsätter en åtgärdsplan.

Genomsnittliga sjukskrivningstiden för depression är 341 dagar. Lätt depression ska ge noll dagar och måttlig depression tre månader, medan allvarlig depression kan ge ett halvårs sjukskrivning.

Riktlinjerna har tagits fram i diskussion med grupper av medicinska experter.

Dessa har utifrån sin kunskap och kliniska erfarenhet resonerat sig fram till vad som är rimligt utifrån allvarlighetsgrad och vad individen har för arbete, säger Jan Larsson på Socialstyrelsen.


Så minns jag, minns hur jag satt och grät och grät och grät och bara ville dö och faktiskt också då och då trodde att jag skulle dö. Inte av ångest utan helt enkelt av hjärtinfarkt. Så kändes det.

Jag var så fokuserad på att arbeta att jag... Om någon tror att jag blev glad över att bli sjukskriven... Åh, nejnej. Jag skämdes som en hund, jag tordes knappt gå utanför lägenheten för att någon skulle se att jag inte var på jobbet, om någon undrade vad jag gjorde hemma mitt på dagen, jag skämdes över att lämna mina kollegor i sticket och jag skämdes för ...egentligen allt och vad som helst.

EKG:erna visade att jag inte hade haft en hjärtinfarkt, och det var ju bra. Vad hade hänt med mig om jag inte blivit sjukskriven? Hade jag varit mindre sjuk då? Självklart inte.
Det tog mig mer än de där första tre månaderna att faktiskt inse att jag var sjuk, att jag inte var en kverulant, fuskare, vekling.
Jag ville verkligen jobba, trots att jag inte alls stod ut, och bara tanken på att sätta mig på bussen och åka till min arbetsplats gav mig hjärtklappning.

Sjukskrivningen var, för mig, ett absolut nödvändigt steg för att förstå att jag var sjuk och innan den insikten finns finns ingen möjlighet att förändra tillvaron så att man blir frisk.

Vidare, i samma artikel i Svd.

- Många gånger har vi kanske av slentrian sjukskrivit för länge och utan riktiga insatser under sjukdomstiden. Det är jättesvårt att komma tillbaka till arbetet efter en lång sjukdomsperiod. Min ingång är att riktlinjerna ska vara till stöd och hjälp, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.

Ja, när jag då faktiskt börjat förstå att något var fel, att jag inte var lat och egennyttig som inte var på jobbet, vad hände då?
Inte mycket.
Jag började slita för att få tillbaks en dygnsrytm igen. (Nä, det kanske inte är normalt att vakna i vargtimmen varje natt, gå upp och spy upp galla, för att sedan, några timmar senare somna om? Man ska sova mer än tre-fem timmar per dygn?)
Det hade jag inte klarat utan sömntabletter som Propavan och Stilnoct.
Tror ni jag, med tacksamhet, tog emot dem?

Nejnej. Jag skulle inte ha några piller. Jag var livrädd - som de flesta är - för såna piller, tabletter som gör en konstig (Hallå, jag var rätt konstig redan, jag var ju helt SJUK!!) och kanske beroende.

Nu, många år senare, när jag betraktar mig själv som frisk och återstäld så har jag svårt att ens återberätta det här, svårt att minnas vad som skedde när i processen.
Jag var hel- och deltidssjukskriven i drygt tre år.
Ungefär nio månader efter den där första läkarkontakten, som givit en hög sömntabletter som jag inte ville ha samt en sjukskrivning jag skämdes över fick jag äntligten tid hos en psykoterapeut, Rein. Jag kallade honom för "skruvdragaren" i mina dagboksanteckningar - skämtsamt för att han skulle hjälpa mig att få ordning på mina lösa skruvar. (Skratta åt eländet, eller dö av det...)
Tänk om jag fått den hjälpen fortare... Varför ska man vara tvungen att vänta i nio månader på en specialistläkares hjälp? Tänk om man gjorde likadant med hjärtinfarktpatienter??

Christina Husmark Pehrsson har rätt i det att det är svårt att komma tillbaka när man varit borta länge. Det är svårt. Man behöver hjälp tillbaks, man behöver behandling när man är sjuk, det är inte tillräckligt med bara sjukskrivning, men man blir inte frisk UTAN sjukskrivning, no way!!.
Jag slet i samtalen med Rein, jag åt antidepressiv medicin och jag började arbeta halvtid. Så småningom gick jag upp till 75%. Jag slet som en hund, jag ville verkligen tillbaks. Efter mindre än tre månader på hundra procent gick jag hem igen, förstod att det inte gick, att jag...helt enkelt inte kunde vara där, i den miljön, med de människorna och de förutsättningar som fanns. (Eller snarare inte fanns)
Miljön som gjorde mig sjuk var ju fortfarande lika sjuk. Inget hade förändrats, hur skulle jag, som var skörare än förut, kunna bli friskare av att vara där?

Jag blev inte sjuk av att min livssituation var komplicerad. Det var den iofs, men det gjorde mig inte sjuk.
Jag blev sjuk för att min arbetssituation var orimlig och skadlig, och för att jag inte hade möjlighet att förbättra den.


Jag hittade ett behandlingsprogram, som jag fick min arbetsgivare att betala.(eftersom försäkringskassan vägrade. De ville att jag skulle säga upp mig och bli Arbetsförmedlingens problem istället)
Jag hittade en frivillig samtalsgrupp i Svenska Kyrkans regi.
Kort sagt.
Jag - som var skitsjuk - såg till att jag fick den hjälp som en läkare borde ha ordnat.
Tänk om jag fått den direkt, när jag blev sjuk, tänk om jag bara behövt vara sjuk i ETT år istället för helt- och delvis i tre!
Det hade varit en välsignelse!!

Men rör inte sjukskrivningen för den som är sjuk.

Få saker gjorde mig så orolig och så livrädd som telefonsamtalen och träffarna med försäkringskassan under den här perioden. Jag var - bokstavligen talat - panikslagen vid varje telefonsignal, av rädsla över att det skulle vara Försäkringskassan som skulle slå undan fötterna under mig.

Jag törs inte tänka vad de som är sjuka nu upplever av de här tidningsskriverierna...

Idag ger Jörgen Herlofsson svar på tal på DN Debatt.
Det är skönt att läsa att Socialstyrelsens galenskaper inte får stå oemotsagda.

Utmattningsdepression är en sjukdom på samma sätt som hjärtinfarkt, magsår och levercancer är det. Att säga att man inte behöver vara sjukskriven när man är sjukt är befängt och grovt kränkande. När man är sjukskriven har man en enda skyldighet mot sig själv och mot det samhälle man lever i: Att göra allt man förmår för att bli frisk men då ska samhället i sin tur ge en den hjälp man har rätt till och inte lägga hela ansvaret för återfrisknandet på individen.
Oavsett om man har levercancer, hjärtproblem eller utmattningsdepression.


Den här boken hjälpte mig att förstå vad utmattningsdepression är för något, och att det är en sjukdom som är behandligsbar på samma sätt som andra sjukdomar, och att den inte är avhängig t.ex. en bristande personlig karaktär ("Det är jag som är svag som blir sjuk, det är mitt fel") utan att det handlar om hormonnivåer i hjärnan som styr hur vår kropp fungerar. (

Den här boken hjälpte mig att förlåta mig själv för att jag var så misslyckad att jag inte ens hunnit göra karriär och bli rik och framgångsrik innan jag "gick i väggen". Den gjorde det också tydligt att det finns ett genusperspektiv att reflektera över.

Den här boken hjälpte mig att skratta åt eländet istället för att gå under. Den var också till ovärderlig hjälp när jag försökte förklara om hur jag upplevde tillvaron för andra.

Läs gärna Karin Långström Vinge: I den bästa av världar och Deep|Edition - Jan Larsson anser att deprimerade kan ta livet av sig

Uppdatering

Missa absolut inte dagens Brännpunkt i Svd där författarinnan Johanna Nilsson skriver:

"Ut. Bränd. Det betyder att man är Utanför sina vanliga cirklar. Och att man har Bränt sig rejält. Då ska man inte vara en Duktig Flicka eller Duktig Pojke. Då behöver man inte någon som säger ”ryck upp dig lilla vrak”.

Det är så kortsiktigt och uselt tänkt, det här nya förslaget till sjukskrivningsregler för utbrända, att jag börjar brinna, denna gång av ilska, inte av trötthetslågor."


Slutsats:
Man kan korta sjukskrivningstiderna för människor med utmattningsdepression - lämpligen genom att behandla sjukdomen.

...Return the sender...


...address unknown..!

Jo.
Jag lever ju ett TV-löst liv.
Fast helt sant är det nu inte, eftersom den TV som jag förut brukade titta på faktiskt står kvar i vardagsrummet, även om den inte fungerar.
Det är ju rätt trist att den står där, så nu när jag tillfälligtvis råkar ha tillgång till Fröken Underbars lilla röda Bixie får jag för mig att jag ska åka till återvinningscentralen med liket. Passa på, lixom. Det är ju onekligen lättare att transportera TV när man har en bil...

Jag börjar med att ta reda på var det, i min hemkommun Botkyrka, finns en återvinningscentral. Jodå, det finns i Tumba och i Fittja. Men dåså. Bara att köra iväg med ... va..? Stängt på måndagar? Båda två!?
Men det är ju idag jag har tid, och tillgång till bil??
(Visst unnar jag personalen lite ledigt, men måste alla ha ledigt samma dag?)

Fröken Underbar vet på råd. "Åk till Salem, det är nära!"
Ajaaa. Så får det bli.
Men Nej. Icke. Salem är nämligen inte Botkyrka kommun, utan en helt egen liten kommun med egna bestämmelser. I Salem har man problem med utomjo...utomkommunmedborgare som kommer och vill bli av med sina grovsopor.(Möjligtvis oftast på måndagar?) I Salem har man delat ut passerkort till hushållen, och utan ett sånt passerkort kommer man helt enkelt inte in på återvinningscentralen.
(Kan man ens ta sig in för att betala för att bli av med skrotet?)

Det kan inte vara möjligt att jag ska behöva åka till Högdalen eller Hässelby, där Stockholms kommun har två återvinningscentraler, för att bli av med TV-eländet!? Hallå, det här är ju knasigt, jag försöker ju göra något bra här, återvinna, istället för att bara slänga skrotet någonstans som så många andra gör?!? Förresten har säkert Stockholms kommun något hemskt system för att förhindra kontaminering från utsocknes tv-apparater, de med...

Grovsoprum? Jo. Visst har vi ett grovsoprum. Tyvärr är vi hyresgäster inte betrodda med nycklar till det. Jag har inte riktigt förstått varför...

...men tillslut lyckas jag hitta ett telefonnummer till en miljösamordnare på botkyrkabyggen, som har nyckel till detta grovsoprum. Kanske får jag tag på honom. Kanske lyckas vi stämma träff. Kanske får jag be Svärdsmannen köra aset till sin återvinningscentral, i Vänliga Viksjö, där man inte skiljer kreti från pleti.






Jag har placerat min blogg i
Botkyrka
på bloggkartan.se

Jaktstråk


Hon lär sig fort, Fröken Morrhår, var det är mest liv och rörelse.

Vid snåren av lavendel svärmar det av fjärilar, humlor och bin. Hon smyger, fokuserad. Då och då får hon till det och jag ler, ler över att hon uppenbarligen trivs så bra.
Det gör jag också, jag tror att jag helt enkelt behöver mer lavendelsnår i mitt liv.

(Ja. Jag gräver upp en tuva, och tar den med mig hem till Svärdsmannen. Under stora vedermödor lyckas jag gräva ett hål i den där massiva lerjorden, fyller det med blomjord och gräsklipp och planterar min, från moderskapet stulna, lavendel.)

måndag 13 augusti 2007

Maarup kirke





DN skriver om kyrkan i Maarup.
Havet äter sig in i klinten, och nu återstår bara tio meter fast grund innan Kyrkan riskerar att rasa.

Låt naturen ha sin gång.

Danska Kulturarvsstyrelssen


Eller.


Rädda den. Stabilisera klinten, skydda kulturminnet - kyrkan är byggd på 1200-talet, är vi inte skyldiga att åtminstone försöka rädda något som är så gammalt?

När Katarina Kyrka brann byggdes hon upp, för att sedan brinna igen och åter, nu i "modern" och sekulariserad tid, byggas upp.

Nog måste det vara enklare att bevara en kyrka som finns, än att bygga upp en kyrka som förstörts?





Maarup Kirke 1992

Maarup Kirke 2005

Från början, då, för åtta hundra år sedan, stod kyrkan ca två kilometer från havet.

söndag 12 augusti 2007

Blomsterprakt




En av näckrosorna, i dammen på Orris.

Tant Tekla Terroriseras av Tillvaron


Vi är, efter några intensiva dagar i Visby, på väg hem, jag och Svärdsmannen.
Vi sitter i bilen, har kört från Nynäshamn och hem till honom från den hamnen är det en god bit, han bor långt norr om Stockholms innerstad. Klockan närmar sig halv sex och kylskåp är tomma och blodsockret lågt och när jag nämner ordet Pizza Hut svänger han utan minsta motstånd av mot Barkarby, där vår middagsräddning ligger. För ibland är det skönt med riktigt junk food, med en iskall cola och en rejäl pizza.
Själv äter jag inte det ofta, jag har lätt att bli less just sån mat, men nu är det läge för en Pizza.

Vi går in, restaurangen är nästan tom, men ändå tar det över fem minuter innan en tuggummituggande brunett har tid att låta oss beställa. Nå, vi har ju ingen panik, vi sitter och dinglar med benen på de höga barstolarna...

...men efter en stund börjar vi skruva på oss och titta på klockan.
Hur länge har vi suttit här egentligen? Hur lång tid tar det att grädda en pizza? Varför ler de aldrig, de som jobbar här, vilken trist attityd de har...?
Jag känner hur jag surnar till. Jag är verkligen hungrig och nu borde de... vad håller de PÅ med här?!
Jag säger till Svärdsmannen: Om fem minuter, exakt fem minuter går jag. Med eller utan pizza.

In kommer en kille. Han har ringt in och beställt. "Jo, jag beställde .... den borde vara klar nu, det skulle ta en kvart..."
Han blir också sittandes.
Vi sneglar på varandra.

I Serveringsluckan från köket står kartonger med pizza, två kartonger och en påse. Antagligen är det våra pizzor, eftersom vi beställt varsin liten pizza och ett vitlöksbröd. De har stått där i flera minuter nu, men ingen i personalen verkar bry sig.

Jag är inte egentligen så jätteförtjust i pizza, jag äter det ganska sällan, men när jag ska äta sånt så vill jag göra det medan den är varm.
Jag gillar INTE kall pizza.
Jag ÄR grinig, hungrig och grinig. (Annars vore jag inte där!!)

Tuggummituggartjejen försöker slå in sina bongar från någon (för oss osynlig) kund och intill henne står en tuggummituggarkille och väntar irriterat, för att komma åt kassaapparaten.

Killen intill oss, han som ringt in och beställt, inser att ingen bakat någon pizza åt honom, att han kommer få vänta...

I samma minut som min sekundvisare slår Fem Minuter glider han ner från sin barstol och går ut.

Så gör även vi.

Svärandes, och hungrigare än någonsin.

Svänger in på den lilla pizzerian i Viksjö, nu är goda råd dyra, de pizzorna är inte lika trevliga, men spela roll...

Några minuter senare kliver vi in i bilen igen, nu med två heta kartonger i skuffen.

Samtidigt kliver samme kille, med likvärdig last, in i sin bil, precis intill oss.

Vi ler och skrattar igenkännande mot varandra, himlar med ögonen och åker sedan, var och en, hem till sitt.

...big, big world...

Min Lilla Fröken Morrhår är en balkongkatt.
Förut bodde vi intill en hårt trafikerad väg, med en rabiat, katthatande, hyresvärd som närmsta granne.
Nu bor vi på femte våningen i en betongförort.
Hon är innekatt, och trivs gott med det.

Det händer att hon följer med mig ut på promenad, då i sele och koppel.

Men nu.
Orris...


Där finns inga elaka grannar.
Där finns inga trafikleder.
Där behöver man inte forcera portar och hissar...




Där får en - till en början rätt skräckslagen - innekatt öva på att vara utekatt.

Själv eller ensam

I nästan tre veckor är jag på landet, i lugn och ro. För det mesta helt själv - inte det minsta ensam - men själv. Jag har Fröken Morrhår med mig, hon undersöker fenomenet utomhus med stigande förtjusning, och jag dricker mitt morgonkaffe på trappen i solen, till kvällen dricker jag ett glas vin medan jag vattnar kastanjeträdet moderskapet nyligen planterat.
Jo.
Jag får besök.
Pappa och hans fru kommer förbi, det märks att pappa inte är riktigt bekväm i att se hur det Orris som var hans inte är det längre. Det finns många minnen i väggarna, och alla är inte goda och lyckliga.
Jag får besök av Flirt också. Han kommer, tillsammans med sin bror, visar upp sin nya hoj och jag förbannar det faktum att jag inte har något skinnställ inom räckhåll.
Svärdsmannen tillbringar några dagar där också, på mitt Orris, jag visar och berättar om min barndoms jaktmarker.

Nästan tre veckor är jag där, själv men inte ensam. Den fjärde och sista semesterveckan blir i sällskap med Svärdsmannen i Medeltidsveckans Visby.
Mycket goda dagar.

Och nu är jag hemma igen.
Nu börjar vardagen.

HÄR, i lägenheten i betongförorten, här finns ensamheten.

fredag 10 augusti 2007

1305

1305 olästa blogposter har jag efter en månads internetfrånvaro, semester, himmelrike.
Nu ska jag fylla kylen, gosa med kattan, sortera post och packa upp...