fredag 28 september 2007

Korv.

Om man matar en katt med räkor tills hon faktiskt (jag trodde inte det kunde ske!) inte vill ha fler så har man inte längre en katt utan en ovanligt hårig korv.

Antagligen vaknar hon när hon blivit sig själv igen.

*s*

torsdag 27 september 2007

...och medan jag bara rusar...


...dör människor och Gud gråter.

Här kan man skriva på en protestlista mot den burmesiska regimen.

(Margaret Osju Arverud - som skapat bilden ovan, vill gärna att den sprids.)

Uppdatering:

Så. Nu har jag hittat en röd tröja (att ha på mig i morgon också.

Symptom

Klara och tydliga symptom på För Mycket:


* Man står i hallen och slår in koden till larmet i kärlekens hus. Slår fel, slår fel en gång till, blir irriterad och slår fel ännu en gång. Ja. Då tjuter det utavhelvete och man ringer kärleken, som (TACK GUD!!) svarar och inte sitter i möten, som säger vad jag ska säga till väktarna, så att de inte behöver åka ut och fånga mig och skjuta mig och häkta mig för att sedan bli utlöst av någon som inte längre vill ha mig.
(Ja. Jag kan koden. Jag hade slagit den segnälkab bara. (?!?)

* Man sitter och städar på hårddisken, kopierar från en partition till en annan, rensar skit som ska bort, som inte behövs, som det finns dubbelt av.
Vips har man raderat hela 2007 års fotoarkiv. Ca 2GB semesterbilder, stilleben. Högt och lågt, osorterat, det mesta skit men somligt riktigt riktigt bra.

* Man hittar sin brukares mobiltelefon i sin egen handväska. Well, han lär knappast hinna sakna den innan han får den åter...

* Man hittar sig själv i Fruängen, eftersom man klivit på fel tunnelbana vid slussen.

Jag funderar faktiskt, leker faktiskt med tanken att skolka lite, för det här är inte alls bra.

Skolka, sova och leta alternativ.

För mycket.

Man kan tycka att det helt enkelt är för mycket att åka till jobbet på lördag eftermiddag, istället för att äta en god middag med kärleken. Att komma hem när klockan nästan är elva på kvällen.

Men det går.

Man kan tycka att det helt enkelt är för mycket att åka till jobbet på söndag eftermiddag, istället för att äta en god middag med kärleken, och då komma hem halv nio på måndag morgon - när han redan hunnit fara till jobbet. Då har man helt rätt. Det är för mycket.

Om man då ställer sig i duschen, städar sin katts bajslåda och (av bara farten, jag gjorde visst en Frigg Diskar!) hela tvättstugan, dricker lite te och tar några mackor och sedan, arton minuter över ett åker med en buss för att jobba ännu ett arbetspass, då har man passerat alla sunda och normala gränser för länge sedan.

Sen är man hemma ungefär kvart i elva på måndagkvällen, och till sin förvåning upptäcker man att kärleken faktiskt inte gått och lagt sig än, han som ska åka hemifrån till arlanda Långt Före Anständig Tid (vid fem!) följande morgon. Man hinner pussas och säga hej innan den totala kraschen sker. Lyckligtvis i sängen.

Man konstaterar: Det här arbetsschemat är orimligt, omänskligt och olagligt. Sen kan det vara hur frivilligt och dispansgodkänt som helst. Det måste bort.

onsdag 19 september 2007

Nya möjligheter..


"Never ever go back"

Det heter ju så: Gå vidare, gå inte tillbaks.
När det är något som var bra, men nu är borta, är det en god sanning: Hur mycket jag än önskar det, så är det som är borta oåterkalleligen borta.

Men det som var dåligt då? Kan det förtjäna en andra chans? Om man kan isolera det som gjorde det dåliga dåligt, och förbättrar det?

Jag arbetade som nätverkstekniker på ett företag (FÖRBANNADE ÄR DE!)där man inte alls hade någon personalpolitik, ingen planering, ingen dokumentation, inget ärendehanteringssystem, ingen ordning whatsoever. Inte ens ledning fanns...
Det var så mycket som inte fungerade att det är enklare att räkna det som faktiskt funkade.

Klokare människor än jag hade sagt: I HELVETE HELLER!!! och sagt upp sig.
Jag knogade, slet, förtvivlade och slet lite mer istället.
Jag slet mig alldeles fördärvad, eftersom jag inte är den sorten som ger upp, ger mig, lägger mig. Jag skulle minsann visa dom...
Åh, så korkat!

Till slut hade jag fått så mycket spö att de inte ville ha mig längre, jag var förbrukad och oanvändbar.
Jag stängde, tvingades till det, den dörren, började leta efter nya vägar att gå, nya alternativ - utan att egentligen hitta något.

Något hände med mitt driv. Min vilja. Min lust att engagera mig, min ambition försvann.
Nu, några år senare är jag fortfarande i ett yrkesmässigt Limbo. Två yrkesutbildningar har jag, men verkar inte inom någon av dem.

Så får jag tips om en annons av Aquaricat och han säger: Klart du ska söka.
Teknikertjänst.
Jag tjafsar emot men han ger svar på tal.
Mindre kvalificerat än det jag hade då - men hey, jag har inte jobbat inom branschen på flera år...
...men faktiskt. Jag läser annonsen och börjar fundera. Jag skulle antagligen reda ut det. Det är ingen Rocket Science.
Är det något jag vill?

Jag vet inte. Men jag vet tillräckligt mycket för att förstå att jag helt plötsligt gläntat på en dörr som jag trodde mig ha stängt för gott.
Jag är nästan lite sugen.
Det är ju en väg som kan leda till något, till en yrkesmässig utveckling - vilket jag helt saknar nu. Nu försörjer jag mig (nätt och jämt) medan hjärnan sakta men säkert ruttnar bort av brist på stimulans.


(Sen är det väl en helt annan sak att det kanske finns gott om bättre lämpade människor till just den där tjänsten, men det är ju en helt annan historia)

Biologisk krigföring

I somras blommade min porslinsblomma så vilt att jag tvingades bära ut den på balkongen - doften är i små doser ljuvlig, men blir fort narkotiskt tung, huvudvärksframkallande i små rum.

Nu blommar den igen. Snyggt men...

...det är sju grader varmt ute. Jag kan inte bära ut den nu.
Ska JAG sova ute..?!


:s

söndag 16 september 2007

...om konsten att koka kaffe...


Hemma hos mig fyller jag vattenkokaren - jag blir fortfarande glad av att se den, den är så snygg! - och medan vattnet kokar upp mal jag kardemumma i gjutjärnsmorteln och mäter upp kaffe i den lilla pressobryggaren. Tre mått är lagom, om jag inte har Zoega, för då blir det väl starkt. Då kan man snåla lite.
Sen häller jag det heta vattnet över över kaffet, låter det stå någon minut, rör sedan om men en sked, och pressar - försiktigt! - ner filtret.

Hemma hos Kärleken tar man den vita plastbägaren från diskstället, fyller den med vatten upp till den där vita kanten, häller i kaffebryggaren. Därpå tar man ett filter från hållaren på väggen och tre mått kaffe i filtret. Strömbrytaren lyser med en liten frän blå diod.

I en tidigare del av mitt liv började man med att tända i spisen, sen sköljde man ren kaffepannan från sump efter förra koket. Rent och klart fint källvatten (jag saknar det fortfarande!) upp till ... ja, där pipen började, man fick kika ner i pannan. Sen, när vattnet kokat upp tog man pannan från värmen, varpå jag hällde ner kokkaffet i vattnet, mängden blev märkligt nog rätt varje gång, eftersom "högen" på vattnet blev lika stor. Häller man i kaffet när vattnet är kallt, vänder man det ryggen, och då kokar det undantagslöst över. Det är opraktiskt på en het järnhäll.
Nu tittade jag på kaffet i pannan hela tiden, flyttade den till en mindre het plats på hällen, och kunde då vakta så det inte kokade över. När skummet som bildas kokat bort är kaffet färdigkokt. Då ställer man det åt sidan några minuter, så det får sjunka lite. Sen häller man bort några droppar kaffe i vasken, eftersom det samlas sump i pipen på kannan, innan man serverar.


På en eller annan arbetsplats har jag konfronterats med percolatorbryggare, diverse automater med knappar för tusen olika val. Dessutom har jag här hemma skaffat en liten mocca-kanna, för att kunna ordna min egen cappuccino, eftersom jag inte tycker mig ha råd med en riktig espressobryggare med mjölkskummare och allt. (Jag ska köpa en symaskin först). Till och med snabbkaffe har jag en eller annan gång druckit, även om jag generellt undviker det.


Från min barndom minns jag gurglandet, det magiska slurpandet från mina föräldrars vän Tottes Don Pedro. Fantastisk uppfinning, men hur sjutton funkade den egentligen?

Något så, för oss svenskar, grundläggande som att Fixa Kaffe - och ändå finns det så många olika sätt att göra just det.

Om man tänker så, så är det egentligen inte alls underligt att hela mitt jag skaver av att tänka, prioritera och värdera annorlunda än Kärleken gör, i mötet med hans barn. I mina ögon skämmer han bort dem, är näst intill en Curlingförälder, jag känner mig ovälkommen och ohyggligt konstig, jag reagerar på tider och rutiner som inte funkar, på mat som inte äts upp, onödigt daddande och allsköns galenskap.

När han egentligen bara gör något mycket mer komplicerat än att koka kaffe på ett lite annorlunda sätt än jag. Dessutom finns det en grundläggande skillnad mellan oss: Han känner nämligen sina barn, vilket jag inte gör...
...och så, där i sängmörkret, berättar jag om hur konstigt det känns, hur obekväm jag är, hur annorlunda jag tänker, och han börjar förklara, utan att egentligen gå med på att försvara, hur han gör, varför han gör just så, och hur det fungerar (eller inte!) att göra på ett annat sätt.
Sen håller han om mig, och vi somnar tillsammans.

Jaja.
Min verklighet, min erfarenhet av att fostra barn är annan än hans.
Framförallt var förutsättningarna fundamentalt annorlunda.
Hans sätt fungerar kanske bättre i den här verkligheten än jag riktigt tror, och det är en inte helt bekväm insikt, även om det samtidigt är oändlig skönt att få den - för utan den, hur skulle vi annars kunna mötas?

fredag 14 september 2007

Stekta sparvar...


...är sällsynta, och än mer sällsynt är att de flyger förbi just MIN nuna, men igårkväll skedde det. Jag tog ett djupt andetag - jag trodde inte mina ögon - och sen högg jag den.

Javisst.
Jag jobbar inte ikväll.
Det är fint väder.
Jag har inte varit på Grönan på evigheter.
Självklart ska jag gå på tivoli och åka bergådalbanor och snurrivupser av alla sorter! Särskilt JAG ska göra det, jag som faktiskt ÄLSKAR sånt! Jag har ingen höjdskräck, jag blir aldrig åksjuk, jag bara NJUTER av hissandet i magen!
Ju värre, desto bättre!

Kvällen blev helt fantastisk. En smula kylig, självklart, det är ju ändå september, men uppifrån Uppskjutet är utsikten över staden makalös i skymningen, intill mig sitter Éoléce, därefter Gimli och det är härligt när rumpan lättar från sitsen...
Fritt fall blev, för mig som inte testat den tidigare, något av en västgötaklimax. Tur att åkbandet blev väl nyttjat, för hade jag slösat tre kuponger på det hade jag känt mig rätt lurad... Kvasten är härlig, men de andra, äldre, banorna är helt ok de med...

Ja. Visst måste vi ordna ett TivoliGille!

onsdag 12 september 2007

Böjelser och begär.


En man jag en gång i tiden gick på date med avslöjade en av sina soft spots. Han berättade att han är förtjust i tår. Små söta tår, helst i sandaler, och jag skrattade och målade mina tånaglar röda för hans skull. Sandalerna älskade jag ändå - jag som nu avskyr obekväma skor och faktiskt tycker att de flesta skor ÄR obekväma.

Men visst är det så, vi har små favorit"objekt", saker vi faktiskt tycker lite extra mycket om. Inte självklart en fullt utvecklad fetichism med klart definierade sexuella drag utan kanske bara något man uppfattar som manligt, kvinnligt, näpet eller läckert.
Jag har, hemma hos Älvan och Besökaren, oblygt givit en - för mig i övrigt okänd - man komplimanger för hans fantastiskt vackra handleder. Det är något jag gärna hänger mig åt att se på - en mans handleder. Handleder är viktigt. Inte livsviktigt, men viktigt. Min Svärdsman har bra handleder. Inte de vackraste jag sett, men fullt tillräckligt bra för att tillfredställa mitt behov av vackra handleder. Skulle han ha Helt Fel Handleder skulle det störa mig. (Pinsamt nog)


Men ett par handleder är. Sen kan man göra saker också. Till exempel raka sig. Själva rakningsproceduren tycker jag om att bevittna. Det är en så uttalat manlig procedur. Blöta ansiktet litegrann, raklödder, sedan rakhyveln, medhårs, det där raspande ljudet, och sen lite mothårs - alla gör olika! - och jag sitter helst bara och tittar på.

Kärleken blir nästan generad. Försöker smita undan, men häromdagen lyckades jag haffa honom. Då inser jag att det för honom är något väldigt intimt, att raka sig, att det är något han helst gör själv och han jämför det med att gå på toaletten. Det gör jag också helst själv, men jag har inget emot att borsta tänderna ståendes i köksfönstret.

Så olika gränser vi har, och så olika saker vi tycker om och fascineras av. Någon av mina vänner berättade om en man som verkligen njöt av att se en kvinna måla sina läppar med läppstift - något jag gör (när jag ids!) utan att överhuvudtaget reflektera...

söndag 9 september 2007

Prioriteringar.

Jag räknade efter. Jag började jobba efter semestern 13 augusti.
Sedan dess har jag sovit i snitt var tredje natt hemma. Resten har varit på jobbet, och de därutöver hemma hos kärleken.
Det är inte bra, inte alls bra. Det gör att ett hem slutar vara ett hem. I hemmet finns en katt som blir för mycket ensam. Inte heller bra, även om hon är ganska bra på att stå ut med det.
Men bra är det inte. Inte för henne och inte för mig.
Jag är gärna hemma, och jag är gärna hemma hos kärleken, men flaxandet och flängandet mellan tre ställen så här fungerar inte, så nu tog jag - helt oombedd kattan på axeln och skapade viss uppståndelse på tunnelbanor och bussar och tog med mig henne hem till kärleken, den kattallergiska kärleken. För jag orkar bara inte med en vecka till där jag ska flaxa och flänga som ett stoll så här. Det är illa nog att behöva flaxa iväg till ett jobb.

Hon accepterar honom. Inte ett uns mer. Hon ligger i den (fula!) gula fåtöljen och studerar honom vaksamt. Kommer han för nära drar hon, in under en säng eller bakom en gardin eller under ett bord. Hon är mycket skeptisk.

Han är inte heller begaistrad. Han är ingen kattmänniska (hur kan jag tycka om någon som inte tycker om katter!??) och därutöver så känner han av sin allergi. Självklart är det här något som inte är lätt eller okomplicerat.

Men jag tog henne ändå med mig utan att blinka.
Jag står faktiskt inte ut med det här flaxandet längre.
NÅGRA dagar vill jag få ha bara ETT hem, helst ett hem där både min katt och min kärlek rymms.

Permanent lösning? Nejnej, det är det självklart inte, det går inte, men precis nu orkar jag inte med mer kryssande :"Måstehemtillkattenärhemmahoskattentretimmarivägtilljobbethemtillkattenivägtillkärlekenkramkrammiddagivägtilljobbetjobbajobbaiväghemtillkattenåsamvetetsomsvider."
Nog är nog.

Jag har en katt. Han tycker om mig, då får han hacka i sig att hon finns, åtminstone för stunden.


Och ja. Det är förklaringen till det glesa bloggandet - vem hinner samla tankarna om man hela tiden far som ett skållat troll??

måndag 3 september 2007

Tant Tekla Tipsar

OM mjölken flockar sig i kaffet, och man tittar på datumstämpeln och konstaterar att det är något helt normalt att så gammal mjölk flockar sig i kaffet, och man räknar på fingrarna och inser att paketet är över tre veckor gammalt, då kan man också konstatera att man tillbringar alldeles för mycket tid i andra människors hem och alldeles för lite tid i sitt eget.


Å andra sidan är det en välsignelse att vara välkommen i så många andra människors hem.

Men ändå.
Jag behöver nog se över fördelnignen av tid - om inte annat så för att det är så hemskt att hitta förstörd mat i kylskåpet...