lördag 13 oktober 2007

Nene.

Nene.

Det här finns inte.

Bara så du vet.

*skakar på huvudet*

fredag 12 oktober 2007

Passionernas tid

Passionernas tid är förbi.
Oåterkalleligen borta, precis som ett tåg som gått, lämnat perrongen. Somliga av oss står kvar av egen fri vilja, medan andra inte vågade hoppa på. Några ramlade nog av i farten också, jag ser fler än ett skrubbsår, mer än en stukad självkänsla gnids av nariga händer.

Jag står på perrongen, tåget har gått och jag är nöjd med det.
Jag säger NejTack till den stora passionen.
Nej Tack till utspelen. Kriserna och sammandrabbningarna.

En gång bet och slog jag en man.
Att driva sig själv över den gränsen att jag faktiskt... att orden inte längre räckte till...
Det var ingen trevlig självinsikt.

Så vill jag aldrig älska en annan man igen.
Till det säger jag Nej Tack.

Så hur vill jag då älska?
Och blir kärleken tam och blodlös utan de där dramatiska scenerna?

Jag vet inte.

Jag vet bara att dramatiken kostar mer än den smakar: Då älskar jag utan att bli älskad. Då bär jag utan att bli buren.

Nog med det.

Det är nog med det.

Jag klipper topparna och i gengäld slipper jag de djupaste hålen.

Passionen åker vidare med tåget, kvar på perrongen står jag, med tryggheten, tilliten, vänskapen och kärleken.

Det känns helt ok, faktiskt rent av bra.

torsdag 4 oktober 2007

Free Burma!


Free Burma!

Maxat.


...och när jag sätter tänderna i hamburgaren blir jag förvånad: Det är ju gott!?

Sen kommer jag på varför.
Jag gick ju in på Max istället för på SunkFinnsÖveralltGårFortBukfylleMcDonalds...

måndag 1 oktober 2007

Pervers njutning.

Ja, jag erkänner.
Jag har laster.

En av de mer njutningsfulla är en process jag genomgår varje månadsskifte.

Jag, liksom de flesta av oss, sitter en stund och registrerar räkningar i en betalningsorder på en internetbank. Det är inte någon speciellt trevlig stund, men för det mesta funkar allt, och jag har tillräckligt mycket pengar kvar efteråt, för att ha råd med en matbit lite då och då under återstoden av månaden.

Så ligger en stor slarvig bunt med betalda räkningar och upprivna fönsterkuvert på golvet intill min fåtölj.

Tror ni att jag hör till dem som noga och ordentligt sätter in de betalda räkningarna i en prydlig pärm som står på en hylla prydlig hylla?

I så fall kan du sluta läsa här, och stanna i din illusion.

ELLER så kan du fortsätta.


En gång i tiden försökte jag vara så där duktig.
Pappershögarna växte, och jag slet för att hålla dem under kontroll.
Det var ett konstant pågående misslyckande.
Ångesten steg, dessutom blev det så påtagligt, för på den tiden var inkomsterna större men också utgifterna.
Mycket större.

Så jag har en djupt inarbetad avsky för att betala räkningar.

Men jag har hittat ett sätt att få ge igen på dem, de jävlarna.

Jag MAL dem.

Rätt åt dem!!

MUAHAHAHA!!

Saker som skett och absolut INTE skett.

Igår sammanstrålade jag med Carcol och Peterlina.
Also Known As Scrapdårarna
Där var också ett fat med fantastiska muffins, en Mycket Välbakad banankaka med vidhängande Jeez och Min-Guddotter-i-blivande.

Samt.

Drottningen, hennes yngre syster och en Oerhört Lila Tårta. Cooolt.

Tanken var OND från Scrapdårarna. Precis som langare: Vi bjuder flott, så torskar dom.
Och de bjöd.
Och trevligt var det.
Och KUL var det. Skitkul faktiskt.

Så långt skedde somligt.

Nu ska vi gå in på sånt som INTE skett sedan dess.




I natt har jag inte drömt om pappersark och den där klämcuttermojängen. (Den kallas visst KUK..! Och nej, det är absolut inte mitt påfund!)

I dag har jag INTE varit på Panduro.
Jag har INTE köpt en plastmapp att ha scrapark i.
Jag har INTE köpt bakgrundsark, såna där styva, och jag har INTE köpt såna där mönstrade ovanpåpapper.
Nej.
Nejnej.

Inte jag, inte.

Och OM någon spårar en sådan dylik händelse, t.ex. genom en elektronisk betalning på 135 kronor så är det ett Falsifikat.

Bara så ni vet.

fredag 28 september 2007

Korv.

Om man matar en katt med räkor tills hon faktiskt (jag trodde inte det kunde ske!) inte vill ha fler så har man inte längre en katt utan en ovanligt hårig korv.

Antagligen vaknar hon när hon blivit sig själv igen.

*s*

torsdag 27 september 2007

...och medan jag bara rusar...


...dör människor och Gud gråter.

Här kan man skriva på en protestlista mot den burmesiska regimen.

(Margaret Osju Arverud - som skapat bilden ovan, vill gärna att den sprids.)

Uppdatering:

Så. Nu har jag hittat en röd tröja (att ha på mig i morgon också.

Symptom

Klara och tydliga symptom på För Mycket:


* Man står i hallen och slår in koden till larmet i kärlekens hus. Slår fel, slår fel en gång till, blir irriterad och slår fel ännu en gång. Ja. Då tjuter det utavhelvete och man ringer kärleken, som (TACK GUD!!) svarar och inte sitter i möten, som säger vad jag ska säga till väktarna, så att de inte behöver åka ut och fånga mig och skjuta mig och häkta mig för att sedan bli utlöst av någon som inte längre vill ha mig.
(Ja. Jag kan koden. Jag hade slagit den segnälkab bara. (?!?)

* Man sitter och städar på hårddisken, kopierar från en partition till en annan, rensar skit som ska bort, som inte behövs, som det finns dubbelt av.
Vips har man raderat hela 2007 års fotoarkiv. Ca 2GB semesterbilder, stilleben. Högt och lågt, osorterat, det mesta skit men somligt riktigt riktigt bra.

* Man hittar sin brukares mobiltelefon i sin egen handväska. Well, han lär knappast hinna sakna den innan han får den åter...

* Man hittar sig själv i Fruängen, eftersom man klivit på fel tunnelbana vid slussen.

Jag funderar faktiskt, leker faktiskt med tanken att skolka lite, för det här är inte alls bra.

Skolka, sova och leta alternativ.

För mycket.

Man kan tycka att det helt enkelt är för mycket att åka till jobbet på lördag eftermiddag, istället för att äta en god middag med kärleken. Att komma hem när klockan nästan är elva på kvällen.

Men det går.

Man kan tycka att det helt enkelt är för mycket att åka till jobbet på söndag eftermiddag, istället för att äta en god middag med kärleken, och då komma hem halv nio på måndag morgon - när han redan hunnit fara till jobbet. Då har man helt rätt. Det är för mycket.

Om man då ställer sig i duschen, städar sin katts bajslåda och (av bara farten, jag gjorde visst en Frigg Diskar!) hela tvättstugan, dricker lite te och tar några mackor och sedan, arton minuter över ett åker med en buss för att jobba ännu ett arbetspass, då har man passerat alla sunda och normala gränser för länge sedan.

Sen är man hemma ungefär kvart i elva på måndagkvällen, och till sin förvåning upptäcker man att kärleken faktiskt inte gått och lagt sig än, han som ska åka hemifrån till arlanda Långt Före Anständig Tid (vid fem!) följande morgon. Man hinner pussas och säga hej innan den totala kraschen sker. Lyckligtvis i sängen.

Man konstaterar: Det här arbetsschemat är orimligt, omänskligt och olagligt. Sen kan det vara hur frivilligt och dispansgodkänt som helst. Det måste bort.

onsdag 19 september 2007

Nya möjligheter..


"Never ever go back"

Det heter ju så: Gå vidare, gå inte tillbaks.
När det är något som var bra, men nu är borta, är det en god sanning: Hur mycket jag än önskar det, så är det som är borta oåterkalleligen borta.

Men det som var dåligt då? Kan det förtjäna en andra chans? Om man kan isolera det som gjorde det dåliga dåligt, och förbättrar det?

Jag arbetade som nätverkstekniker på ett företag (FÖRBANNADE ÄR DE!)där man inte alls hade någon personalpolitik, ingen planering, ingen dokumentation, inget ärendehanteringssystem, ingen ordning whatsoever. Inte ens ledning fanns...
Det var så mycket som inte fungerade att det är enklare att räkna det som faktiskt funkade.

Klokare människor än jag hade sagt: I HELVETE HELLER!!! och sagt upp sig.
Jag knogade, slet, förtvivlade och slet lite mer istället.
Jag slet mig alldeles fördärvad, eftersom jag inte är den sorten som ger upp, ger mig, lägger mig. Jag skulle minsann visa dom...
Åh, så korkat!

Till slut hade jag fått så mycket spö att de inte ville ha mig längre, jag var förbrukad och oanvändbar.
Jag stängde, tvingades till det, den dörren, började leta efter nya vägar att gå, nya alternativ - utan att egentligen hitta något.

Något hände med mitt driv. Min vilja. Min lust att engagera mig, min ambition försvann.
Nu, några år senare är jag fortfarande i ett yrkesmässigt Limbo. Två yrkesutbildningar har jag, men verkar inte inom någon av dem.

Så får jag tips om en annons av Aquaricat och han säger: Klart du ska söka.
Teknikertjänst.
Jag tjafsar emot men han ger svar på tal.
Mindre kvalificerat än det jag hade då - men hey, jag har inte jobbat inom branschen på flera år...
...men faktiskt. Jag läser annonsen och börjar fundera. Jag skulle antagligen reda ut det. Det är ingen Rocket Science.
Är det något jag vill?

Jag vet inte. Men jag vet tillräckligt mycket för att förstå att jag helt plötsligt gläntat på en dörr som jag trodde mig ha stängt för gott.
Jag är nästan lite sugen.
Det är ju en väg som kan leda till något, till en yrkesmässig utveckling - vilket jag helt saknar nu. Nu försörjer jag mig (nätt och jämt) medan hjärnan sakta men säkert ruttnar bort av brist på stimulans.


(Sen är det väl en helt annan sak att det kanske finns gott om bättre lämpade människor till just den där tjänsten, men det är ju en helt annan historia)

Biologisk krigföring

I somras blommade min porslinsblomma så vilt att jag tvingades bära ut den på balkongen - doften är i små doser ljuvlig, men blir fort narkotiskt tung, huvudvärksframkallande i små rum.

Nu blommar den igen. Snyggt men...

...det är sju grader varmt ute. Jag kan inte bära ut den nu.
Ska JAG sova ute..?!


:s

söndag 16 september 2007

...om konsten att koka kaffe...


Hemma hos mig fyller jag vattenkokaren - jag blir fortfarande glad av att se den, den är så snygg! - och medan vattnet kokar upp mal jag kardemumma i gjutjärnsmorteln och mäter upp kaffe i den lilla pressobryggaren. Tre mått är lagom, om jag inte har Zoega, för då blir det väl starkt. Då kan man snåla lite.
Sen häller jag det heta vattnet över över kaffet, låter det stå någon minut, rör sedan om men en sked, och pressar - försiktigt! - ner filtret.

Hemma hos Kärleken tar man den vita plastbägaren från diskstället, fyller den med vatten upp till den där vita kanten, häller i kaffebryggaren. Därpå tar man ett filter från hållaren på väggen och tre mått kaffe i filtret. Strömbrytaren lyser med en liten frän blå diod.

I en tidigare del av mitt liv började man med att tända i spisen, sen sköljde man ren kaffepannan från sump efter förra koket. Rent och klart fint källvatten (jag saknar det fortfarande!) upp till ... ja, där pipen började, man fick kika ner i pannan. Sen, när vattnet kokat upp tog man pannan från värmen, varpå jag hällde ner kokkaffet i vattnet, mängden blev märkligt nog rätt varje gång, eftersom "högen" på vattnet blev lika stor. Häller man i kaffet när vattnet är kallt, vänder man det ryggen, och då kokar det undantagslöst över. Det är opraktiskt på en het järnhäll.
Nu tittade jag på kaffet i pannan hela tiden, flyttade den till en mindre het plats på hällen, och kunde då vakta så det inte kokade över. När skummet som bildas kokat bort är kaffet färdigkokt. Då ställer man det åt sidan några minuter, så det får sjunka lite. Sen häller man bort några droppar kaffe i vasken, eftersom det samlas sump i pipen på kannan, innan man serverar.


På en eller annan arbetsplats har jag konfronterats med percolatorbryggare, diverse automater med knappar för tusen olika val. Dessutom har jag här hemma skaffat en liten mocca-kanna, för att kunna ordna min egen cappuccino, eftersom jag inte tycker mig ha råd med en riktig espressobryggare med mjölkskummare och allt. (Jag ska köpa en symaskin först). Till och med snabbkaffe har jag en eller annan gång druckit, även om jag generellt undviker det.


Från min barndom minns jag gurglandet, det magiska slurpandet från mina föräldrars vän Tottes Don Pedro. Fantastisk uppfinning, men hur sjutton funkade den egentligen?

Något så, för oss svenskar, grundläggande som att Fixa Kaffe - och ändå finns det så många olika sätt att göra just det.

Om man tänker så, så är det egentligen inte alls underligt att hela mitt jag skaver av att tänka, prioritera och värdera annorlunda än Kärleken gör, i mötet med hans barn. I mina ögon skämmer han bort dem, är näst intill en Curlingförälder, jag känner mig ovälkommen och ohyggligt konstig, jag reagerar på tider och rutiner som inte funkar, på mat som inte äts upp, onödigt daddande och allsköns galenskap.

När han egentligen bara gör något mycket mer komplicerat än att koka kaffe på ett lite annorlunda sätt än jag. Dessutom finns det en grundläggande skillnad mellan oss: Han känner nämligen sina barn, vilket jag inte gör...
...och så, där i sängmörkret, berättar jag om hur konstigt det känns, hur obekväm jag är, hur annorlunda jag tänker, och han börjar förklara, utan att egentligen gå med på att försvara, hur han gör, varför han gör just så, och hur det fungerar (eller inte!) att göra på ett annat sätt.
Sen håller han om mig, och vi somnar tillsammans.

Jaja.
Min verklighet, min erfarenhet av att fostra barn är annan än hans.
Framförallt var förutsättningarna fundamentalt annorlunda.
Hans sätt fungerar kanske bättre i den här verkligheten än jag riktigt tror, och det är en inte helt bekväm insikt, även om det samtidigt är oändlig skönt att få den - för utan den, hur skulle vi annars kunna mötas?

fredag 14 september 2007

Stekta sparvar...


...är sällsynta, och än mer sällsynt är att de flyger förbi just MIN nuna, men igårkväll skedde det. Jag tog ett djupt andetag - jag trodde inte mina ögon - och sen högg jag den.

Javisst.
Jag jobbar inte ikväll.
Det är fint väder.
Jag har inte varit på Grönan på evigheter.
Självklart ska jag gå på tivoli och åka bergådalbanor och snurrivupser av alla sorter! Särskilt JAG ska göra det, jag som faktiskt ÄLSKAR sånt! Jag har ingen höjdskräck, jag blir aldrig åksjuk, jag bara NJUTER av hissandet i magen!
Ju värre, desto bättre!

Kvällen blev helt fantastisk. En smula kylig, självklart, det är ju ändå september, men uppifrån Uppskjutet är utsikten över staden makalös i skymningen, intill mig sitter Éoléce, därefter Gimli och det är härligt när rumpan lättar från sitsen...
Fritt fall blev, för mig som inte testat den tidigare, något av en västgötaklimax. Tur att åkbandet blev väl nyttjat, för hade jag slösat tre kuponger på det hade jag känt mig rätt lurad... Kvasten är härlig, men de andra, äldre, banorna är helt ok de med...

Ja. Visst måste vi ordna ett TivoliGille!

onsdag 12 september 2007

Böjelser och begär.


En man jag en gång i tiden gick på date med avslöjade en av sina soft spots. Han berättade att han är förtjust i tår. Små söta tår, helst i sandaler, och jag skrattade och målade mina tånaglar röda för hans skull. Sandalerna älskade jag ändå - jag som nu avskyr obekväma skor och faktiskt tycker att de flesta skor ÄR obekväma.

Men visst är det så, vi har små favorit"objekt", saker vi faktiskt tycker lite extra mycket om. Inte självklart en fullt utvecklad fetichism med klart definierade sexuella drag utan kanske bara något man uppfattar som manligt, kvinnligt, näpet eller läckert.
Jag har, hemma hos Älvan och Besökaren, oblygt givit en - för mig i övrigt okänd - man komplimanger för hans fantastiskt vackra handleder. Det är något jag gärna hänger mig åt att se på - en mans handleder. Handleder är viktigt. Inte livsviktigt, men viktigt. Min Svärdsman har bra handleder. Inte de vackraste jag sett, men fullt tillräckligt bra för att tillfredställa mitt behov av vackra handleder. Skulle han ha Helt Fel Handleder skulle det störa mig. (Pinsamt nog)


Men ett par handleder är. Sen kan man göra saker också. Till exempel raka sig. Själva rakningsproceduren tycker jag om att bevittna. Det är en så uttalat manlig procedur. Blöta ansiktet litegrann, raklödder, sedan rakhyveln, medhårs, det där raspande ljudet, och sen lite mothårs - alla gör olika! - och jag sitter helst bara och tittar på.

Kärleken blir nästan generad. Försöker smita undan, men häromdagen lyckades jag haffa honom. Då inser jag att det för honom är något väldigt intimt, att raka sig, att det är något han helst gör själv och han jämför det med att gå på toaletten. Det gör jag också helst själv, men jag har inget emot att borsta tänderna ståendes i köksfönstret.

Så olika gränser vi har, och så olika saker vi tycker om och fascineras av. Någon av mina vänner berättade om en man som verkligen njöt av att se en kvinna måla sina läppar med läppstift - något jag gör (när jag ids!) utan att överhuvudtaget reflektera...

söndag 9 september 2007

Prioriteringar.

Jag räknade efter. Jag började jobba efter semestern 13 augusti.
Sedan dess har jag sovit i snitt var tredje natt hemma. Resten har varit på jobbet, och de därutöver hemma hos kärleken.
Det är inte bra, inte alls bra. Det gör att ett hem slutar vara ett hem. I hemmet finns en katt som blir för mycket ensam. Inte heller bra, även om hon är ganska bra på att stå ut med det.
Men bra är det inte. Inte för henne och inte för mig.
Jag är gärna hemma, och jag är gärna hemma hos kärleken, men flaxandet och flängandet mellan tre ställen så här fungerar inte, så nu tog jag - helt oombedd kattan på axeln och skapade viss uppståndelse på tunnelbanor och bussar och tog med mig henne hem till kärleken, den kattallergiska kärleken. För jag orkar bara inte med en vecka till där jag ska flaxa och flänga som ett stoll så här. Det är illa nog att behöva flaxa iväg till ett jobb.

Hon accepterar honom. Inte ett uns mer. Hon ligger i den (fula!) gula fåtöljen och studerar honom vaksamt. Kommer han för nära drar hon, in under en säng eller bakom en gardin eller under ett bord. Hon är mycket skeptisk.

Han är inte heller begaistrad. Han är ingen kattmänniska (hur kan jag tycka om någon som inte tycker om katter!??) och därutöver så känner han av sin allergi. Självklart är det här något som inte är lätt eller okomplicerat.

Men jag tog henne ändå med mig utan att blinka.
Jag står faktiskt inte ut med det här flaxandet längre.
NÅGRA dagar vill jag få ha bara ETT hem, helst ett hem där både min katt och min kärlek rymms.

Permanent lösning? Nejnej, det är det självklart inte, det går inte, men precis nu orkar jag inte med mer kryssande :"Måstehemtillkattenärhemmahoskattentretimmarivägtilljobbethemtillkattenivägtillkärlekenkramkrammiddagivägtilljobbetjobbajobbaiväghemtillkattenåsamvetetsomsvider."
Nog är nog.

Jag har en katt. Han tycker om mig, då får han hacka i sig att hon finns, åtminstone för stunden.


Och ja. Det är förklaringen till det glesa bloggandet - vem hinner samla tankarna om man hela tiden far som ett skållat troll??

måndag 3 september 2007

Tant Tekla Tipsar

OM mjölken flockar sig i kaffet, och man tittar på datumstämpeln och konstaterar att det är något helt normalt att så gammal mjölk flockar sig i kaffet, och man räknar på fingrarna och inser att paketet är över tre veckor gammalt, då kan man också konstatera att man tillbringar alldeles för mycket tid i andra människors hem och alldeles för lite tid i sitt eget.


Å andra sidan är det en välsignelse att vara välkommen i så många andra människors hem.

Men ändå.
Jag behöver nog se över fördelnignen av tid - om inte annat så för att det är så hemskt att hitta förstörd mat i kylskåpet...

tisdag 28 augusti 2007

Repulsa!



Jag VILL inte. Jag bara VÄGRAR.

Nyss var värmen tryckande, luftfuktigheten fick oss att längta efter åska.

Nu värmer jag händerna runt kaffekoppen, letar reda på strumpor och tofflor, lånar en fleecetröja av Svärdsmannen för att inte frysa ihjäl när jag ska åka iväg och ser regnet rinna på fönsterglasen.

Stopp! Det ska inte vara så här. Jag och sommaren är inte alls klara med varandra än.

Trosvisshet och tvivel.



SVD idag: Moder Teresas tvivel väcker uppståndelse



En nyutkommen bok, "Come Be My Light" av Brian Kolodiejchuk har väckt uppmärksamhet i den katolska världen.

Jag undrar varför.
Tro utan tvivel blir så lätt dogmatisk, rigid och i värsta fall sekteristisk och fundamentalistisk.
När man vet utan minsta tvivel slutar tanken att arbeta: Man har ju redan alla svaren!
Så tack för tvivlet, som får oss att tänka, undra och utvecklas.


Brygubben skriver också bra om det här.

Bedsidetalk


Om man ligger i mörkret, kittlas och busar, och pratar om entalpi och gluoner - är man helt knäpp då, eller snarare smartare än någonsin? Eller är det helt enkelt så att man drabbats av en civilingenjör?

"Men nu skojar du ändå, inte heter de väl gluoner?!? Glue On??"

Slut på vikariatet nu?


DN berättar - tyvärr fåordigt:
I veckan avslöjas det om det verkligen är Birger Jarls kvarlevor som finns begravda i Varnhems klosterkyrka i Västergötland.

Nu undrar jag: OM det är så att Birger jarls kvarlevor verkligen är funna, och att man kan säkra en fullständig DNA-profil, kan man då helt plötsligt spåra idag levande släktingar, arvingar?

I såna fall kanske ett intressant dilemma uppenbarar sig: Helt plötsligt har vi två kungafamiljer i vårt kungarike, vad händer då...!?

"Tack för hjälpen, Carl Gustav, du kan flytta hem till Frankrike nu, vi har hittat den Riktiga familjen nu. Nå, gråt inte, du och dina släktingar har varit bra vikarier. Jaja, du kan behålla Solliden, som tack för hjälpen, men tyvärr måste vi nog se över det här med apanaget."

---

Artikel i DN: Jonas anfader kom ridande över stäppen - Genetiska analyser kastar nytt ljus över mänsklighetens historia. Släktforskare har fått ett nytt, kraftfullt redskap.

Mitt in i plytet, rätt ner i halsen.

Facebook, facebook, facebook.
Helt plötsligt började alla prata om facebook, och jag, som aldrig hört talas om det hela vände mig till wikin och undersökte. Jaha, ännu en community. So, what's the big deal?

Jag blir tvärsöver när något körs ner i min hals. Då vill jag inte ha, oavsett kvalité, funktion eller smak. Oxfilé eller pölsa, det är egalt. Bort!! Undan!!



Samtidigt är det lite intressant... Jag är ju en cynisk typ och kan inte låta bli att undra: Vem är det som driver den här hysterin? Att det skulle vara en tillfällighet att ämnet helt plötsligt är på var mans läpp tror jag inte en sekund på.

Häromdagen lyssnade jag på "Medierna" i P1, man sände ett reportage om Fallet Madeleine McCann, den engelska fyraåriga flickan som försvann i en portugisisk turistort tidigare i somras. Massmedias sätt att rapportera om händelsen, och om föräldrarnas sökande efter sin dotter studeras och man konstaterar bland annat att det ligger en genomtänkt och mycket skicklig strategisk plan bakom det som sedan blivit en stor nyhet, engagerat många journalister och som faktiskt stör det polisiära arbetet och alltså motarbetar det egentliga syftet: att återfinna den lilla flickan.(Programmet kan du lyssna på via länken här ovan)

Så, hur kommer det sig att alla helt plötsligt pratar om Facebook? Vem, vilka vill att vi ska göra det?
Fler än jag verkar undra.

måndag 27 augusti 2007

Dagens skratt!



Jovisst, tipset fick jag från Gigjoe.

onsdag 22 augusti 2007

I väntan på ... Godot? En tummetott?

Ja. Jag väntar också.

Det finns alternativ till sjukskrivning:
Just nu pågår en het debatt kring nya riktlinjer för sjukskrivning vid bland annat utmattningsdepression. Jag, som själv haft denna diagnos, borde väl stämma in i ramaskriet. Jag gör dock inte det – ännu. Jag inväntar steg två.
När jag insjuknade i utmattningsdepression, under våren 2005, befann jag mig som utbytesstudent i Tyskland. Detta visade sig vara min räddning. I Tyskland har man nämligen inte, som i Sverige, monterat ner sin psykiatri. Jag, med utmattningsdepression, blev nämligen ­inlagd på psyket.


Ja. Jag väntar också. För visst är Cammila Amfts insändare i SvD mittiprick.

Jag blev sjukskriven, fick sömntabletter och en remiss till vuxenpsykiatrin. Det var januari, och våren gick och sommaren kom innan jag fick träffa en psykolog. Hans uppgift var - ganska genomskinliga var hans frågor! - att undersöka huruvida jag var självmordsbenägen. Jag svarade: Nej, hade jag varit det hade jag redan varit död, men jag vill gärna ha hjälp ändå.
I September, efter nio månaders sjukskrivning fick jag börja träffa en psykoterapeut.

Vansinne. NIO MÅNADER av bortslösad tid.

Jag var sjukskriven under hel- och deltid under tre år. FATTA hur mycket pengar jag förlorat under den tiden. TÄNK OM jag kunnat få adekvat hjälp på en gång?!!

Efter ett år och nio månader (då hade jag börjat jobba deltid igen, kravlat mig upp till heltid och återigen blivit heltidssjukskriven) krigade jag mig till hjälp som min arbetsgivare, efter mycket gnäll, finansierade. (Därefter sade de upp mig ;) )

Nej.
Inte är evighetslånga passiva sjukskrivningar utan behandling någon bra behandlingsmetod mot utbrändhet.

Dessutom är det svindyrt, både för den sjuke (som förlorar inkomst) och för samhället som betalar kalaset.

Nigger!


När jag var barn spelade vi ett bollspel på skolgården som kallades Nigger. Jag har ingen aning om varför det kallades så, och varken jag eller någon av mina kompisar gjorde någon koppling mellan spelet och människor av afrikanskt ursprung.
Jag hoppas ändå att det kallas något annat idag.

När jag var barn läste jag med förtjusning seriealbum, helst Tintin. Som vuxen har jag glatts åt att Carlsen Comics givit ut hela Tintin-serien igen, och nu som vuxen läser jag albumen med förtjusning. Särsklit kul är det att översättaren, Björn Wahlström, kommenterar varje album i ett utförligt förord.
I vissa av albumen är det dessutom mer än roligt med ett förord: förordet förklarar och tydliggör.

Idag, i P1 Morgon uttalar Kitimbwa Sabuni, samordnare för Afrosvenskarnas riksförbund, kritik mot att man givit ut Tíntin i Kongo på nytt. Han menar att det är en grovt rasistisk skrift.

I det har han i sak rätt. Visst är det en rasistisk skrift.
Den är skriven under mellankrigstiden, när många av europas länder fortfarande hade betydande kolonier, Tintin i Kongo speglar den tidens syn på Afrika och afrikaner.
Ska man då ta bort den från bokhyllorna?
Nej.
Absolut inte, särskilt inte när förordet, skrivet av Björn Wahlberg, faktiskt kommenterar det rasistiska innehållet, påpekar och förklarar, sätter i ett sammanhang, och påpekar skillnaden mellan den tidens syn på Afrika och afrikaner, och vår mer nyanserade syn.

Ur förordet:
Tintin i Kongo ger verkligen ingen realistisk eller rättvis bild av Afrika, vare sig det gäller av invånarna eller djur och natur. I stället känneteknas albumet av den patriarkaliska syn på Afrika som rådde i 1920- och 30-talets Europa. Hergé berättade själv långt senare:"Jag visste ingenting mer om landet än vad folk i allmänhet sa på den tiden:"Negrerna är som stora barn... Tur för dem att vi finns där", osv. Så jag tecknade afrikanerna efter det mönstret"
(...)
Albumet bör helst läsas som ett historiskt tidsdokument från ett svunnet Europa. Den tid då man vid en utfärd i den afrikanska djungeln ansåg sig hehöva en "boy" lika väl som en bil. Berättelsen radar upp klichéer som vore de hämtade ur en hollywoods djungelfilm: elefanter, krokodiler, lejonjakter, diamantgruvor, missionärer, grymma infödingsstammar, elaka medicinmän. Det enda som saknas är en vacker dam i nöd, men hon lyser med sin frånvaro i samtliga berättelser om Tintin. (Enda gången hon förekommer, i Faroaos cigarrer, är det just i en filminspelning!) Emellertid är det omöjligt att känna sig nostalgisk under läsningen: kolonialism tillhör det förgågna och därför känns Tintin i Kongo som ett alltför daterat äventyr."




Genom att se bakåt kan vi blicka framåt, lära oss av tidigare generationers okunskap och misstag.

(SvD: Rasistisk Tintin får byta hylla)

lördag 18 augusti 2007

Missa inte!

Idag läser jag, med förtjusning, hos Peter Englund om... krig och fred, om skogsbränder och om ett rostigt kugghjul.
Tänkvärd text.

Missa den inte!

Hoppfullt!


Jag bläddrar, som alltid, igenom DN och SVD på nätet och mina ögon fastnar på det här och jag läser:

"Men nu har hoppet åter väckts hos henne. Länsstyrelsen kritiserar nämligen socialnämndens beslut.

Det grundar sig på en bristfällig utredning där pojken aldrig riktigt fick komma till tals om vad medmamman betyder för honom.

–Man kan inte behandla de här barnen annorlunda än barn i en annan familjebildning. Det finns flera föräldrar men barnen har samma rättighet att behålla kontakten med dem. Principen om barnets bästa ska gälla, säger Ulla Barr, socialkonsulent vid Länsstyrelsen i Stockholm."


Det är ett tecken på hur cynisk jag kan vara, när det här gör mig förvånad, förvånad över att länsstyrelsen ser något så "konstigt" som normalt och sunt.
Tack för det!
Det är bra för cyniker som mig att bli positivt överraskad.

För det är ju så: Vi, människor, förändrar våra sätt att se och uppfatta vad som är normalt. (Vad är en "Familj" för något?)
Långt därefter följer lagstiftning med. (som påpekar att en familj kan bestå av samkönade föräldrar och deras barn)
Ännu ett steg efteråt kommer prövandet av lagen, när man testar hur det fungerar, mot den nya normen för vad som är "normalt". (När man konstaterar att en "medförälder" som inte är biologisk förälder ändå är viktig för barnet och som barnet bör ha tillgång till)

Det går framåt!

...Vill du se en stjääärnaaa...


I Svd läser vi om Spencer Elden. Om honom är det synd, för han har, som baby, figurerat på ett skivomslag. Figurerat mycket naken på ett skivomslag.
" Det känns lite obehagligt att så många människor har sett mig naken. Jag känner mig som världens största porrstjärna, säger han till mtv.com."

Om Spencer pratade mindre med mtv.com skulle säkert inte lika många känna till att han är babyn på Nirvanas album Nevermind.

Antagligen går Spencers modellkarriär - som hittills inte varit lysande - kanske bättre nu?

Så, vi googlar lite, för att se vad vi hittar... Jahapp, jodå, wikipedia länkar bland annat till Rolling Stone. Artikeln är publicerad i augusti 2003, nästan på dagen fyra år sedan.

"Every five years or so, somebody's gonna call me up and ask me about Nevermind . . . and I'm probably gonna get some money from it."

"...och än for hon hit..."


"...och än for hon dit, och än for hon ner i diket!"

För där har hon återigen hamnat, vår socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.

Saxat ur DN

Har du själv varit sjukskriven en längre period någon gång?- Jag har varit sjukskriven för en meniskoperation, men jag har också själv haft en släng av utbrändhet för tio år sedan när jag arbetade som sjuksköterska.

Hur kände du dig då?
- Jag sov dåligt, hade väldigt snabb puls och hade svårt att lyfta skeden utan att skaka av soppan som var på den. Det som hjälpte mig var att jag inte skickades hem och blev sjukskriven. Jag sov i tre dygn och sedan började jag arbeta igen.


Så det DET vår socialförsäkringsminister menar, när hon pratar om utbrändhet?? Något man kan bota med tre dygns sömn?


Hysteriskt rolig är också passagen där Husmark Pehrsson hänvisar till vetenskaplighet och bristen av slikt - särskilt med tanke på vad hon själv verkar veta om just utbrändhet.

---

Uppdatering: N|, Badlands Hyena och Alter Ego kommenterar också. Med slägga.

"
Har den här debatten påverkat förtroendet för regeringen tror du?

- Det hoppas jag innerligt att den har gjort. Jag tror att människor säger att äntligen har vi fått en regering som både skapar jobb och sänker ohälsan."


Cristina Husmark-Pehrsson, i DN

...yvar stain...




Nej.
Jag kommer nog helt enkelt aldrig att få nog av sten.


...Som en sten, bland alla andra...

Fasa(d)





"Älskling, ska vi ta och måla om huset nästa sommar?"

Pterophorus pentadactyla



Jag tror det var i oktober eller så, som jag såg något mycket märkligt på väggen invid ytterdörren hemma hos Svärdsmannen. Han höjde inte minsta ögonbryn, han har sett dem förut, men jag var tvungen att peta på den för att konstatera att det verkligen var ett litet kryp.
Jag tog fram mobiltelfonen och tog med den halvsunkiga kameran en bild, med baktanken att skicka den till Naturmorgon (Ja! De kommer tillbaks till P1 igen!!) för att utreda frågan.

Nu blev det aldrig gjort, men tack vare Elias vet jag (och hans mor!) att det var en Fjädermott jag såg.

(Ja, anledningen till att jag aldrig skickade iväg bilden var att Naturmorgon började sändas i P4 och att jag alltså inte längre lyssnat på det eftersom min klockradio är mycket kinkig med vilka kanaler den har lust att underhålla med mig.
Jag gillar P1 så jag har inga problem med det.
Särskilt inte när nu ordningen återställs.)

Kanske kommer E bli biolog och medarbetare dit om tio, femton år sisådär...

fredag 17 augusti 2007

Eleen

I min hand är din och vi går på de där nästan larvigt pittoreska gatorna i Visby och kvällen är varm och vacker och dagen har varit god.
Så som alla de här dagarna tillsammans med dig varit.

Du, jag, vi har bestämt sopat problem och konflikter under mattan. Sagt till varandra:"Ja, de finns, men innan vi ger oss i kast med att försöka lösa det ska vi njuta av sommaren" och märkligt nog har det fungerat.

I din hand är min, och vi går på varm kullersten i sagornas stad, vi är på väg hem till det hotell som vi från och med då, nu, har en ständig hemlängtan till.

Murar och staket in mot människors hus och frimärksstora trädgårdar, och på en av murarna ligger en rad små, målade stenar.
Invid stenarna ligger en lapp.





Lilla Eleen. Jag hoppas verkligen att ingen tog din guldpeng. Jag lade den i alla fall på bladet där den där blå stenen låg. Jag valde den just för att den var så fint blå, och för att den passade så bra i min hand. Nu ligger den på min balkong, på bordet på min balkong, och den kommer finnas i mitt liv länge, den minner mig om en förtrollad stund, en förtrollad plats.

tisdag 14 augusti 2007

Försörjningstips.



Ja! Jag ska bli "utbränd", så jag slipper att jobba i ett år eller två eller tre! Åh, så härligt, det finns inget som går upp mot en fläskig och fin depression!
Mums!!


Eller inte.


Ja. Till och med i semestervilan, i min mentala nyhetsstiltje når något fram, något om ändrade riktlinjer gällande utmattningsdepression, socialstyrelsen och försäkringskassan... Men vad pratar dom om, de är ju verkligen inte riktigt kloka.
Inga sjukskrivningsdagar alls?!
Vänta, hur tänker de nu..??

Jag vet ju.
Jag har ju gjort just den resan, och en sak säger jag: Det är INTE ett smart karriärmove. Det är inget man väljer och det är sannerligen en erfarenhet jag kunnat vara utan. (Även om jag idag är en godare och klokare människa än jag var innan jag blev sjuk)

Jag läser i Svd

I dag är den genomsnittliga sjukskrivningen 119 dagar för utmattningssyndrom. I normalfallet ska den vara noll dagar, vid svåra sömnstörningar kan det bli flera veckors sjukskrivning och riktlinjerna förutsätter en åtgärdsplan.

Genomsnittliga sjukskrivningstiden för depression är 341 dagar. Lätt depression ska ge noll dagar och måttlig depression tre månader, medan allvarlig depression kan ge ett halvårs sjukskrivning.

Riktlinjerna har tagits fram i diskussion med grupper av medicinska experter.

Dessa har utifrån sin kunskap och kliniska erfarenhet resonerat sig fram till vad som är rimligt utifrån allvarlighetsgrad och vad individen har för arbete, säger Jan Larsson på Socialstyrelsen.


Så minns jag, minns hur jag satt och grät och grät och grät och bara ville dö och faktiskt också då och då trodde att jag skulle dö. Inte av ångest utan helt enkelt av hjärtinfarkt. Så kändes det.

Jag var så fokuserad på att arbeta att jag... Om någon tror att jag blev glad över att bli sjukskriven... Åh, nejnej. Jag skämdes som en hund, jag tordes knappt gå utanför lägenheten för att någon skulle se att jag inte var på jobbet, om någon undrade vad jag gjorde hemma mitt på dagen, jag skämdes över att lämna mina kollegor i sticket och jag skämdes för ...egentligen allt och vad som helst.

EKG:erna visade att jag inte hade haft en hjärtinfarkt, och det var ju bra. Vad hade hänt med mig om jag inte blivit sjukskriven? Hade jag varit mindre sjuk då? Självklart inte.
Det tog mig mer än de där första tre månaderna att faktiskt inse att jag var sjuk, att jag inte var en kverulant, fuskare, vekling.
Jag ville verkligen jobba, trots att jag inte alls stod ut, och bara tanken på att sätta mig på bussen och åka till min arbetsplats gav mig hjärtklappning.

Sjukskrivningen var, för mig, ett absolut nödvändigt steg för att förstå att jag var sjuk och innan den insikten finns finns ingen möjlighet att förändra tillvaron så att man blir frisk.

Vidare, i samma artikel i Svd.

- Många gånger har vi kanske av slentrian sjukskrivit för länge och utan riktiga insatser under sjukdomstiden. Det är jättesvårt att komma tillbaka till arbetet efter en lång sjukdomsperiod. Min ingång är att riktlinjerna ska vara till stöd och hjälp, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.

Ja, när jag då faktiskt börjat förstå att något var fel, att jag inte var lat och egennyttig som inte var på jobbet, vad hände då?
Inte mycket.
Jag började slita för att få tillbaks en dygnsrytm igen. (Nä, det kanske inte är normalt att vakna i vargtimmen varje natt, gå upp och spy upp galla, för att sedan, några timmar senare somna om? Man ska sova mer än tre-fem timmar per dygn?)
Det hade jag inte klarat utan sömntabletter som Propavan och Stilnoct.
Tror ni jag, med tacksamhet, tog emot dem?

Nejnej. Jag skulle inte ha några piller. Jag var livrädd - som de flesta är - för såna piller, tabletter som gör en konstig (Hallå, jag var rätt konstig redan, jag var ju helt SJUK!!) och kanske beroende.

Nu, många år senare, när jag betraktar mig själv som frisk och återstäld så har jag svårt att ens återberätta det här, svårt att minnas vad som skedde när i processen.
Jag var hel- och deltidssjukskriven i drygt tre år.
Ungefär nio månader efter den där första läkarkontakten, som givit en hög sömntabletter som jag inte ville ha samt en sjukskrivning jag skämdes över fick jag äntligten tid hos en psykoterapeut, Rein. Jag kallade honom för "skruvdragaren" i mina dagboksanteckningar - skämtsamt för att han skulle hjälpa mig att få ordning på mina lösa skruvar. (Skratta åt eländet, eller dö av det...)
Tänk om jag fått den hjälpen fortare... Varför ska man vara tvungen att vänta i nio månader på en specialistläkares hjälp? Tänk om man gjorde likadant med hjärtinfarktpatienter??

Christina Husmark Pehrsson har rätt i det att det är svårt att komma tillbaka när man varit borta länge. Det är svårt. Man behöver hjälp tillbaks, man behöver behandling när man är sjuk, det är inte tillräckligt med bara sjukskrivning, men man blir inte frisk UTAN sjukskrivning, no way!!.
Jag slet i samtalen med Rein, jag åt antidepressiv medicin och jag började arbeta halvtid. Så småningom gick jag upp till 75%. Jag slet som en hund, jag ville verkligen tillbaks. Efter mindre än tre månader på hundra procent gick jag hem igen, förstod att det inte gick, att jag...helt enkelt inte kunde vara där, i den miljön, med de människorna och de förutsättningar som fanns. (Eller snarare inte fanns)
Miljön som gjorde mig sjuk var ju fortfarande lika sjuk. Inget hade förändrats, hur skulle jag, som var skörare än förut, kunna bli friskare av att vara där?

Jag blev inte sjuk av att min livssituation var komplicerad. Det var den iofs, men det gjorde mig inte sjuk.
Jag blev sjuk för att min arbetssituation var orimlig och skadlig, och för att jag inte hade möjlighet att förbättra den.


Jag hittade ett behandlingsprogram, som jag fick min arbetsgivare att betala.(eftersom försäkringskassan vägrade. De ville att jag skulle säga upp mig och bli Arbetsförmedlingens problem istället)
Jag hittade en frivillig samtalsgrupp i Svenska Kyrkans regi.
Kort sagt.
Jag - som var skitsjuk - såg till att jag fick den hjälp som en läkare borde ha ordnat.
Tänk om jag fått den direkt, när jag blev sjuk, tänk om jag bara behövt vara sjuk i ETT år istället för helt- och delvis i tre!
Det hade varit en välsignelse!!

Men rör inte sjukskrivningen för den som är sjuk.

Få saker gjorde mig så orolig och så livrädd som telefonsamtalen och träffarna med försäkringskassan under den här perioden. Jag var - bokstavligen talat - panikslagen vid varje telefonsignal, av rädsla över att det skulle vara Försäkringskassan som skulle slå undan fötterna under mig.

Jag törs inte tänka vad de som är sjuka nu upplever av de här tidningsskriverierna...

Idag ger Jörgen Herlofsson svar på tal på DN Debatt.
Det är skönt att läsa att Socialstyrelsens galenskaper inte får stå oemotsagda.

Utmattningsdepression är en sjukdom på samma sätt som hjärtinfarkt, magsår och levercancer är det. Att säga att man inte behöver vara sjukskriven när man är sjukt är befängt och grovt kränkande. När man är sjukskriven har man en enda skyldighet mot sig själv och mot det samhälle man lever i: Att göra allt man förmår för att bli frisk men då ska samhället i sin tur ge en den hjälp man har rätt till och inte lägga hela ansvaret för återfrisknandet på individen.
Oavsett om man har levercancer, hjärtproblem eller utmattningsdepression.


Den här boken hjälpte mig att förstå vad utmattningsdepression är för något, och att det är en sjukdom som är behandligsbar på samma sätt som andra sjukdomar, och att den inte är avhängig t.ex. en bristande personlig karaktär ("Det är jag som är svag som blir sjuk, det är mitt fel") utan att det handlar om hormonnivåer i hjärnan som styr hur vår kropp fungerar. (

Den här boken hjälpte mig att förlåta mig själv för att jag var så misslyckad att jag inte ens hunnit göra karriär och bli rik och framgångsrik innan jag "gick i väggen". Den gjorde det också tydligt att det finns ett genusperspektiv att reflektera över.

Den här boken hjälpte mig att skratta åt eländet istället för att gå under. Den var också till ovärderlig hjälp när jag försökte förklara om hur jag upplevde tillvaron för andra.

Läs gärna Karin Långström Vinge: I den bästa av världar och Deep|Edition - Jan Larsson anser att deprimerade kan ta livet av sig

Uppdatering

Missa absolut inte dagens Brännpunkt i Svd där författarinnan Johanna Nilsson skriver:

"Ut. Bränd. Det betyder att man är Utanför sina vanliga cirklar. Och att man har Bränt sig rejält. Då ska man inte vara en Duktig Flicka eller Duktig Pojke. Då behöver man inte någon som säger ”ryck upp dig lilla vrak”.

Det är så kortsiktigt och uselt tänkt, det här nya förslaget till sjukskrivningsregler för utbrända, att jag börjar brinna, denna gång av ilska, inte av trötthetslågor."


Slutsats:
Man kan korta sjukskrivningstiderna för människor med utmattningsdepression - lämpligen genom att behandla sjukdomen.

...Return the sender...


...address unknown..!

Jo.
Jag lever ju ett TV-löst liv.
Fast helt sant är det nu inte, eftersom den TV som jag förut brukade titta på faktiskt står kvar i vardagsrummet, även om den inte fungerar.
Det är ju rätt trist att den står där, så nu när jag tillfälligtvis råkar ha tillgång till Fröken Underbars lilla röda Bixie får jag för mig att jag ska åka till återvinningscentralen med liket. Passa på, lixom. Det är ju onekligen lättare att transportera TV när man har en bil...

Jag börjar med att ta reda på var det, i min hemkommun Botkyrka, finns en återvinningscentral. Jodå, det finns i Tumba och i Fittja. Men dåså. Bara att köra iväg med ... va..? Stängt på måndagar? Båda två!?
Men det är ju idag jag har tid, och tillgång till bil??
(Visst unnar jag personalen lite ledigt, men måste alla ha ledigt samma dag?)

Fröken Underbar vet på råd. "Åk till Salem, det är nära!"
Ajaaa. Så får det bli.
Men Nej. Icke. Salem är nämligen inte Botkyrka kommun, utan en helt egen liten kommun med egna bestämmelser. I Salem har man problem med utomjo...utomkommunmedborgare som kommer och vill bli av med sina grovsopor.(Möjligtvis oftast på måndagar?) I Salem har man delat ut passerkort till hushållen, och utan ett sånt passerkort kommer man helt enkelt inte in på återvinningscentralen.
(Kan man ens ta sig in för att betala för att bli av med skrotet?)

Det kan inte vara möjligt att jag ska behöva åka till Högdalen eller Hässelby, där Stockholms kommun har två återvinningscentraler, för att bli av med TV-eländet!? Hallå, det här är ju knasigt, jag försöker ju göra något bra här, återvinna, istället för att bara slänga skrotet någonstans som så många andra gör?!? Förresten har säkert Stockholms kommun något hemskt system för att förhindra kontaminering från utsocknes tv-apparater, de med...

Grovsoprum? Jo. Visst har vi ett grovsoprum. Tyvärr är vi hyresgäster inte betrodda med nycklar till det. Jag har inte riktigt förstått varför...

...men tillslut lyckas jag hitta ett telefonnummer till en miljösamordnare på botkyrkabyggen, som har nyckel till detta grovsoprum. Kanske får jag tag på honom. Kanske lyckas vi stämma träff. Kanske får jag be Svärdsmannen köra aset till sin återvinningscentral, i Vänliga Viksjö, där man inte skiljer kreti från pleti.






Jag har placerat min blogg i
Botkyrka
på bloggkartan.se

Jaktstråk


Hon lär sig fort, Fröken Morrhår, var det är mest liv och rörelse.

Vid snåren av lavendel svärmar det av fjärilar, humlor och bin. Hon smyger, fokuserad. Då och då får hon till det och jag ler, ler över att hon uppenbarligen trivs så bra.
Det gör jag också, jag tror att jag helt enkelt behöver mer lavendelsnår i mitt liv.

(Ja. Jag gräver upp en tuva, och tar den med mig hem till Svärdsmannen. Under stora vedermödor lyckas jag gräva ett hål i den där massiva lerjorden, fyller det med blomjord och gräsklipp och planterar min, från moderskapet stulna, lavendel.)

måndag 13 augusti 2007

Maarup kirke





DN skriver om kyrkan i Maarup.
Havet äter sig in i klinten, och nu återstår bara tio meter fast grund innan Kyrkan riskerar att rasa.

Låt naturen ha sin gång.

Danska Kulturarvsstyrelssen


Eller.


Rädda den. Stabilisera klinten, skydda kulturminnet - kyrkan är byggd på 1200-talet, är vi inte skyldiga att åtminstone försöka rädda något som är så gammalt?

När Katarina Kyrka brann byggdes hon upp, för att sedan brinna igen och åter, nu i "modern" och sekulariserad tid, byggas upp.

Nog måste det vara enklare att bevara en kyrka som finns, än att bygga upp en kyrka som förstörts?





Maarup Kirke 1992

Maarup Kirke 2005

Från början, då, för åtta hundra år sedan, stod kyrkan ca två kilometer från havet.

söndag 12 augusti 2007

Blomsterprakt




En av näckrosorna, i dammen på Orris.

Tant Tekla Terroriseras av Tillvaron


Vi är, efter några intensiva dagar i Visby, på väg hem, jag och Svärdsmannen.
Vi sitter i bilen, har kört från Nynäshamn och hem till honom från den hamnen är det en god bit, han bor långt norr om Stockholms innerstad. Klockan närmar sig halv sex och kylskåp är tomma och blodsockret lågt och när jag nämner ordet Pizza Hut svänger han utan minsta motstånd av mot Barkarby, där vår middagsräddning ligger. För ibland är det skönt med riktigt junk food, med en iskall cola och en rejäl pizza.
Själv äter jag inte det ofta, jag har lätt att bli less just sån mat, men nu är det läge för en Pizza.

Vi går in, restaurangen är nästan tom, men ändå tar det över fem minuter innan en tuggummituggande brunett har tid att låta oss beställa. Nå, vi har ju ingen panik, vi sitter och dinglar med benen på de höga barstolarna...

...men efter en stund börjar vi skruva på oss och titta på klockan.
Hur länge har vi suttit här egentligen? Hur lång tid tar det att grädda en pizza? Varför ler de aldrig, de som jobbar här, vilken trist attityd de har...?
Jag känner hur jag surnar till. Jag är verkligen hungrig och nu borde de... vad håller de PÅ med här?!
Jag säger till Svärdsmannen: Om fem minuter, exakt fem minuter går jag. Med eller utan pizza.

In kommer en kille. Han har ringt in och beställt. "Jo, jag beställde .... den borde vara klar nu, det skulle ta en kvart..."
Han blir också sittandes.
Vi sneglar på varandra.

I Serveringsluckan från köket står kartonger med pizza, två kartonger och en påse. Antagligen är det våra pizzor, eftersom vi beställt varsin liten pizza och ett vitlöksbröd. De har stått där i flera minuter nu, men ingen i personalen verkar bry sig.

Jag är inte egentligen så jätteförtjust i pizza, jag äter det ganska sällan, men när jag ska äta sånt så vill jag göra det medan den är varm.
Jag gillar INTE kall pizza.
Jag ÄR grinig, hungrig och grinig. (Annars vore jag inte där!!)

Tuggummituggartjejen försöker slå in sina bongar från någon (för oss osynlig) kund och intill henne står en tuggummituggarkille och väntar irriterat, för att komma åt kassaapparaten.

Killen intill oss, han som ringt in och beställt, inser att ingen bakat någon pizza åt honom, att han kommer få vänta...

I samma minut som min sekundvisare slår Fem Minuter glider han ner från sin barstol och går ut.

Så gör även vi.

Svärandes, och hungrigare än någonsin.

Svänger in på den lilla pizzerian i Viksjö, nu är goda råd dyra, de pizzorna är inte lika trevliga, men spela roll...

Några minuter senare kliver vi in i bilen igen, nu med två heta kartonger i skuffen.

Samtidigt kliver samme kille, med likvärdig last, in i sin bil, precis intill oss.

Vi ler och skrattar igenkännande mot varandra, himlar med ögonen och åker sedan, var och en, hem till sitt.

...big, big world...

Min Lilla Fröken Morrhår är en balkongkatt.
Förut bodde vi intill en hårt trafikerad väg, med en rabiat, katthatande, hyresvärd som närmsta granne.
Nu bor vi på femte våningen i en betongförort.
Hon är innekatt, och trivs gott med det.

Det händer att hon följer med mig ut på promenad, då i sele och koppel.

Men nu.
Orris...


Där finns inga elaka grannar.
Där finns inga trafikleder.
Där behöver man inte forcera portar och hissar...




Där får en - till en början rätt skräckslagen - innekatt öva på att vara utekatt.

Själv eller ensam

I nästan tre veckor är jag på landet, i lugn och ro. För det mesta helt själv - inte det minsta ensam - men själv. Jag har Fröken Morrhår med mig, hon undersöker fenomenet utomhus med stigande förtjusning, och jag dricker mitt morgonkaffe på trappen i solen, till kvällen dricker jag ett glas vin medan jag vattnar kastanjeträdet moderskapet nyligen planterat.
Jo.
Jag får besök.
Pappa och hans fru kommer förbi, det märks att pappa inte är riktigt bekväm i att se hur det Orris som var hans inte är det längre. Det finns många minnen i väggarna, och alla är inte goda och lyckliga.
Jag får besök av Flirt också. Han kommer, tillsammans med sin bror, visar upp sin nya hoj och jag förbannar det faktum att jag inte har något skinnställ inom räckhåll.
Svärdsmannen tillbringar några dagar där också, på mitt Orris, jag visar och berättar om min barndoms jaktmarker.

Nästan tre veckor är jag där, själv men inte ensam. Den fjärde och sista semesterveckan blir i sällskap med Svärdsmannen i Medeltidsveckans Visby.
Mycket goda dagar.

Och nu är jag hemma igen.
Nu börjar vardagen.

HÄR, i lägenheten i betongförorten, här finns ensamheten.

fredag 10 augusti 2007

1305

1305 olästa blogposter har jag efter en månads internetfrånvaro, semester, himmelrike.
Nu ska jag fylla kylen, gosa med kattan, sortera post och packa upp...

måndag 16 juli 2007

Bilgåta The Summer Edition

Javisst, Lvx var det Thorildplans t-bana som var svaret på den förra bildgåtan! Jag hoppas att vi träffas i Visby, där kan vi fira din och din sambos segrar i denna eminenta lilla tävling!

Nu, denna vackra dag, ska jag packa Bixie, Fröken Underbars lilla röda bil, och åka till landet. Nästan tre veckor för mig och Fröken Morrhår där, i lugn och ro under björkarna. Fröken själv är på Gotland och behövde - till min stora lycka! - inte någon bil. Tack!!

Så, av detta kan vi konstatera att det blir ont om både bildgåtor av tunnelbanestationer och blogginlägg överhuvudtaget framöver. Ont om internet är det gott om i stugan, och det gör faktiskt inte mycket alls. Där finns inte ens telefon, även om mobilen funkar. (Man KAN glömma sin laddare hemma hos Svärdsmannen. Man MÅSTE inte, men man kan. Jag ska be honom posta den. Det är bara FÖR larvigt att åka flera MIL åt HELT fel håll för en mobiltelefons skull...)

Jag avslutar med en riktigt somrig bild.
Man KAN roa sig med att fundera ut var den är tagen.
Ja. Det FINNS en gravad hund här. Det ÄR lite fusk, lite fubb. Mindre än man kan tro, iofs, men ja, fubb är det.
(Ja, bilden är photoshoppad, men inte mer än att jag suddat bort lite avslöjande text här och där)




Väl mött om några veckor eller så!


*vink*

onsdag 11 juli 2007

Tisdagstema

Ämnet för igår - ja, jag hade inte riktigt tid då - är Nostalgi.

Nostalgi, sammansättning av grekiskans nostos (hem) och algos (sjuka). Hade ursprungligen betydelsen sjuklig hemlängtan det vill säga, man längtar tillbaka till sitt förflutna. Krigsveteraner från det Amerikanska inbördeskriget (1861-1865) som förmodligen led av vad vi idag skulle kalla posttraumatiskt stress-syndrom (PTSD) blev diagnostiserade att de led av Nostalgi. En betydelseglidning gjorde att uttrycket snart även betecknade längtan efter platsen för en oskuldsfull barndom. Immanuel Kant var den förste som hävdade att nostalgin är en längtan efter ett då snarare än ett där. Det är i denna moderna tidsinriktade betydelse ordet oftast används i dag. (Wikipedia)

Visst finns det jag saknar, längtar till. Självklart är det så.

Till exempel Det Här dået.




Jag är också medveten om att jag tangerar ämnet nu - för jag längtar inte bara efter ett "då" utan lika mycket efter en illusion, min önskan om vad som skulle ha varit men faktiskt, i ärlighetens namn, inte var.
För det som var, var inte så bra att det förtjänar längtan och nostalgi, även om det hade kunnat vara det.

Skulle jag få möjligheten - medelst hjälp av fiffig trollkarl! - att återuppleva det hela skulle jag nog säga: Tack, men nej tack.
Mycket var gott, men somligt var också mycket mycket ont.

tisdag 10 juli 2007

Bildgåta

Till slut slog hon till, *Mia, med rätt svar på senaste bildgåtan. Hon kände igen Liljeholmens T-banestation, som jag gladeligen ser var och varannandag. Det är nog en av stadens snyggaste t-banestationer, bannemig!!

Gällande hennes pris får vi nog fundera lite, eftersom mitt kära Sosta stänger i dagarna, och en espressino där hittills varit ett stående pris. Dessutom åker jag iväg på semester snart, men ... jag ska grubbla, något gott blir det, det kan jag utlova! Jag har dessutom en DVD-box att återlämna till kära *Mia, så jag ser fram mot prisutdelningen :D

Nu då, nya friska tag!







Var är vi?
Jo, det är fortfarande en T-banestation, men vilken?

måndag 9 juli 2007

Regnros

Mellan regnskurarna passar vi på att grilla, och njuter av doften från smultronjasminens överdådiga blomning. Vi går och tittar lite i rabatterna, och under jasminen ser jag en ros som inte verkar ha överlevt vintern, några torra små pinnar som försvinner upp i jasminbusken.



...så får vi syn på den.

Rosen.














Mitt inne i allt jasminvitt är den, översköljd, men gör sitt bästa för att synas ändå.

Kanske borde man flytta den, så den inte är så trängd nästa sommar...

Klockad, knockad.

.









Man vet att det är en regnig sommar när man hittar en humla som inte samlar nektar, utan istället tar skydd för regnet, vilar lite, torkar upp en smula...



.

Harry och hans vänner?



Jag gick till Spår 10.
Jag såg inga människor i märkliga kläder, med underliga baggagevagnar. Inte minsta lilla uggla.
Bara de vanliga skabbiga duvorna.

Kanske är SJ lika ivriga som jag, i väntan på sista boken?



.

I Tant Teklas Skafferi...



...händer det att man hittar en påse fikon. Det är en bra start. Kan man sen hitta en slurk - gärna rejäl! - vitt vin i kylen så vet man att något bra är på gång.

Det finns vissa saker som alltid finns till hands i Tant Teklas Skafferi. Saffran är en sån sak.

Så har man nu fikon, vitt vin och saffran är saken biff.

Eller snarare: Saffransinkokta fikon.

När Tant Tekla lagar mat så blir det alltid lite si och så med mätandet. Hon höftar hej vilt, och för det mesta blir det bra. (Men inte alltid. Nog om det!!)

Ta en kastrull, häll en stadig slurk vitt vin i den. Tre deciliter kanske, eller fyra eller så. Mer om du vill ha MYCKET godsaker. En lagom portion är kanske tre fikon per person, men det är trevligt att ha överblivna fikon på lut i kylen :)

Plutta ner så många fikon du känner att du vill ha.

Söta vinet med honung. Om jag använde tre deciliter vin kanske jag hade två rejäla skedar honung, smaka!

Sen saffran, minst motsvarande två kuvert. Jag gillar inte att snåla med saffran, men det beror också på vad man har för saffran. Har man bra saffran (läs: hela pistiller, som du krossar genom att lägga i ett "kuvert" av aluminiumfolie och bearbetar med baksidan av en sked) så behövs det mindre än om man använder de där smulorna som säljs i färdiga kuvert. Kvalité kostar, men mindre än du tror!)

Sen går man ut på balkongen och nyper ett par rejäla kvistar från sin timjan och lägger i kastrullen.

Koka upp det hela, och låt det sen puttra försiktigt och länge, minst trekvart.
Fikonen ska hinna svälla upp ordentligt, bli stora och maffiga och gyllenbruna.
Servera de ljumma med lite vaniljglass...

Cred:Fröken Underbar - fast hon brukar använda rödvin. Det funkar, det med, men det blir snyggare med vitt vin!

lördag 7 juli 2007

777



Handen i min är liten när vi knackar på dörren i den där grå korridoren. Pappa öppnar, i sängen ligger mamma med en bäbis i famnen, en lillasyster som kommit ut ur magen, trefaldigt välsignad är den lilla tösen: att vara efterlängtad av tre, födas den sjunde dagen i den sjunde månaden, det sjunde året.

Storebror får plats i famnen hos mamma, hos pappa, tillsammans med lillasyster och det är en stor och god stund och jag är så lycklig för dem alla.


Jag stannar där, i rummet, istället för att åka vidare, till kaffekoppar och frågeställningar som inte håller sig på mattan.

Sen åker vi hem igen, jag och storebror, plättar, glass och disney på tv. Killen är knäckt, mer lättsövd unge var det länge sedan jag träffade.

På köksbordet ligger DN, kulturdelen överst.

Dagens mystiska datum
I dag är det den 7/7 år 2007. Bröllop har bokats lång tid i förväg, likaså fester och dop. Siffran sju är ett tal med stark attraktionskraft, och många hoppas åtnjuta de hög­re makternas välsignelse just på detta magiska datum.


Hon gör storstilad entré, denna dam.

Det kommer bli kanonbra.

Nu.....


...är de på BB, och jag är på väg till Han Som Ska Bli Storebror för att lösa av Tom, som är med honom nu.

*gone*

fredag 6 juli 2007

Pirateri.



Den första filmen var rolig, fyndig och lite "ny". Den andra var spexig, men med litet tunt manus.
Den tredje är längre, fullare av stunts, slagsmål och fullständigt pulvriserande av segelfartyg än de tidigare tillsammans.
Tyvärr fullständigt utan intrig eller manus, förutom en och annan fyndig ordväxling av slapstick-karaktär.

Bespara oss en fjärde, tack.



(Men sällskapet var trevligt, även om jag var lite för trött för att riktigt vara på topp)

Tant Teklas ToppenTips.


OM du har en tid att passa på morgonen: Ställ väckarklockan!



Fatta hur rubbad jag är: Jag vaknade bara en halvtimme "för sent" och var bara tio minuter sen till jobbet.
Det innebär att jag vaknade halv sex och hann med t-banan 6.10.

Utan väckningshjälp.


Jag behöver semster.

Nu.