Hon lär sig fort, Fröken Morrhår, var det är mest liv och rörelse.
Vid snåren av lavendel svärmar det av fjärilar, humlor och bin. Hon smyger, fokuserad. Då och då får hon till det och jag ler, ler över att hon uppenbarligen trivs så bra.
Det gör jag också, jag tror att jag helt enkelt behöver mer lavendelsnår i mitt liv.
(Ja. Jag gräver upp en tuva, och tar den med mig hem till Svärdsmannen. Under stora vedermödor lyckas jag gräva ett hål i den där massiva lerjorden, fyller det med blomjord och gräsklipp och planterar min, från moderskapet stulna, lavendel.)
