tisdag 24 juni 2008

03.20

Jag vaknar till, intill mig ligger han, Lilla Essingen, Grodprinsen, Skorven.
Kärt barn har många namn.
Snart har vi bestämt ett riktigt också, jag och Faderskapet. Vi är överens om ett namn, nu ska vi bara "smaka" på det lite också.
Nej.
I bloggen tänker jag inte skriva om det.
Just nu tänker jag inte avslöja det alls. Först ska vi bestämma klart. Känna att det känns rätt.

Han söker mitt bröst, "hackar" med huvudet, jag hjälper honom lite tillrätta och så dockar han. Aaaaj! Det gör ont - och då vet jag att han fått "rätt" tag.

Jag tittar på klockan.

Det är natt mellan måndag och tisdag och klockan är tjugo minuter över tre.

Det innebär att det är exakt sju dygn sedan detta lilla barn föddes.

Jag hade just avverkat 60m sjukhussängåkning på 12 sekunder blankt och fått en gummimask i ansiktet och den här lilla människan lyftes ur mig, bars ut av barnmorskan till två väntande barnläkare och där satte man genast igång. Han andades inte. Han hade dålig muskeltonus, dålig färg. Mådde helt enkelt inte alls bra.
I journalen står det om apgar. 5-7-8

Men allt gick ju bra.
En vecka - på minuten - senare ligger jag här i nattmörkret tillsammans med honom.

Grodprinsen. Skorven. Lilla Essingen.

måndag 23 juni 2008

Hets.

Jo.
Man kan hetsäta ett hekto procioutto.
Det är inte ens speciellt svårt.

Men jag ska köpa buffelmozzarella också.
Det blir ännu bättre då.

Det är så DJURISKT gott.

Små barn, små bekymmer...

Jo, visst är det sant.
I alla fall just inatt, just denna stund.

Det är en välsignad stund, en god natt, trots att Skorven inte nöjde sig med morsan kom med - goda droppar, men inte många nog!

Illa illa.


Eller så går man bara upp, blandar 45 ml kokt avsvalnat vatten, 15 ml kokande vatten, med två strukna mått babysemp.

Han är lite rolig, han attackäter.
Äter så fort, man måste hålla i armarna, annars vevar han ut koppens innehåll snabbare än blixten, lapar i sig bröstmjölkersättningen på nolltid, och rapar sedan som en dansk viking.

Hans enda bekymmer är att det tar minst en minut att hämta och fixa den där babysempen.

Då vrålar han precis lika duktigt som en svensk fotbollssupporter.

*s*

Nu lyssnar jag på åskan, dricker lite oboy och äter en macka, och festar lös på en hög vita piller som håller infektioner och smärta under kontroll.
Han roar sig med att äta upp sin hand.

Det är en god natt.

Snart sover vi vidare.


---


Förresten!

Maria! Tack för kläderna! De är jättefina, och i skrivande stund har Skorven på sig en pyamas med små apor, bananer och elefanter på. Fullständigt ljuvligt!

söndag 22 juni 2008

Fröken Morrhår ft. Skorven.

ÅhEssavarharruvaritduharjuvaritbortajättelängeochdetharvaritandramänniskorhärochhondendärsomhardendärandradummakattenharvarithärochtvingatmigätapilleroch...!??

VAD är det där för något!??



Lilla Essingen.

Äntligen är vi hemma.

Detaljerna tar vi sen, men så långt kan jag säga: Det är bra med sjukhus.
Fantastiskt bra med sjukhus men Åhså fantastiskt bra det är att få komma hem!
Helt suveränt fantastiskt underbart!

Skorven har fått mat, fått ny blöja och har somnat om och jag tänker nog göra det samma en stund till.

Men nu är vi hemma, han är underbar, jag är lycklig och Kassik är förbryllad.


Jag är så glad över alla sms och bloginlägg och ... ja, jag ska berätta mer - men inte just nu.

Tack för alla tumhållningar - det visade sig ju att de verkligen behövdes!

måndag 16 juni 2008

Pojke eller flicka?

En evig fråga.
Alla undrar.

För drygt en månad sedan så blev jag tilltalad av en gammal man på Södra Station, han kommenterade min mage.
Jorå. Han var absolut säker. Typisk pojkmage. Och han visste minsann, han hade jobbat 35 år på förlossningsavdelning. Typisk pojkmage, kunde jag lita på.
Bergsäkert.

Well. Jag vet inte. Jag vill inte veta i förväg. Då är det svårt att argumentera. Time will tell - vi får se, sa jag.

Så, i förra veckan stod jag på perrongen där på Södra Station igen.
Och blir tilltalad av samma gamla farbror.
Proceduren upprepar sig, nästan ordagrant.
Med ett tydligt undantag.
Typisk flickmage, absolut en flicka!

Jag hade inte hjärta att berätta att han redan delgett mig sin visdom en gång redan...

--------------

Vad tror ni det blir?
Berätta!

Grisbilen!

Nej. Idag blir det inte fembussen.
Inte någon grisbil heller, idag tänker jag bli körd av en taxichaufför till Huddinge Sjukhus.
Klockan två ska jag vara där. Det blir bra.
Det kändes bra att prata med barnmorskan, de känns genomproffsiga och också så omtänksamma.

Lite oregebunda sammandragningar har jag faktiskt haft i natt och under morgonen, det är mycket bra. Då drar kroppens egen produktion av oxytocin igång, vilket är kanonbra.

Snart, lilla Skorv, ska vi ha en date, du och jag!

söndag 15 juni 2008

Vad gör du på onsdag morgon?

Nej.
FRA kommer inte läsa all min mail.
De kommer inte logga all min surftrafik.
De BRYR sig antagligen knappast om mina små sms eller min msn-historik med GigJoe eller Jeez.

Jag ÄR ingen spännande person.
Jag shoppar väldigt sällan plutonium, gillar inte Usama BinLaden, undviker vitmakt-musik.

Det är inte själva poängen.
Det är inte det som gör mig förbannad.

Jag är förbannad för att de både KAN och FÅR läsa all min mail, mina sms, logga hur jag surfar och chattar, avlyssna min telefon, om lagförslaget går igenom i omröstningen på onsdag.

Jag kommer antagligen inte kunna vara med på demonstrationen på riksdagsbron på onsdag morgon.
Jag har nog inte hunnit hem från BB då.
Vad har du för skäl att inte dyka upp?

Apropå att ta bussen till förlossningen...

Jo.
Jag gjorde ju det här i går morse.
Jag hade inte bråttom.
Jag hade inte ont.
Jag var sur redan från början, eftersom jag visste att de skulle skicka hem mig igen - men likväl skulle de nödvändigt ha mig att åka in.

Hela jag kändes som i sketchen: I helvitte heller, jag tar fembussen!!

Jag menar.
Jag har ju gener att leva upp till.
En får int vara blöt.

lördag 14 juni 2008

Kolhydratladdning.

Tagliatelle.

En burk creme fraiche, 15%varianten.
En halv zucchini, slantad, snabbt uppfräst så skivorna fått färg.
En snutt överbliven gorgonzola
Ett gäng babyplommontomater. (Ja. Jag knarkar dem så här års)
En näve räkor, som jag hittade i frysen. De har bott där alldeles för länge.

(Kassik uppskattade fyndet, för övrigt)

Nu är jag sugen på glass.

Snabbt och gott. Fast egentligen var jag lite sugen på pizza. Fast inte på att gå och hämta pizza. Eftersom jag inte vet var närmsta pizzeria bor, (Jo, jag har en PizzaHut här i närheten, men jag var sugen på vanlig pizza) och inte handlar tillräckligt mycket pizza för att få eländet utkört.
Så märkligt nog blev det enklare att laga mat själv.
Egentligen antagligen både nyttigare och godare.
Tänk så det kan bli.

Kan någon komma och diska nu?

(Värkar? Nä, varför skulle vi hålla på med sånt? Det vore väl synd?)

Plopp!

Jo.
Så lät det.
Jag vaknade av det.
Eller så lät det inte, utan kändes bara.
Det är inte så gott att veta.
Man kanske inte är helt fokuserad när man vaknar (för fjärde gången samma natt) så där strax efter tre.

Ingen som helst tvekan.
Vattenavgång.

Man ringer till Huddinge. De säger: Kom in i morgon bitti, före nio.
Man inser att det här blir ett konstigt dygn.

För tror ni jag har några värkar?

CTG-kurvor är jättefina, alla jättenöjda - utom The Mom2Be.

Nej. Jag VILL inte hem. Jag är LESS nu.

Men visst, en stund senare sitter jag på 865:an och skakar hem igen, med förhållningsorder om att inte bada badkar, inte ha samlag (jag lovade att försöka motstå att våldta någon rysk sjöman på hemvägen. Min BM - ja, hon jag träffat hela tiden var där! - himlade med ögonen.) och ta tempen morgon och kväll, och ringa om jag undrade över något.

På något sätt så känns det hemvant, det här med att fortsätta att vänta.
Jag visste redan innan jag for in att jag inte skulle bli kvar, så jag ides inte släpa på den där färdigpackade väskan. Tog bara mp3spelaren och DN med mig...

Men om inte annat så är det inte torsdag som gäller längre.
Har jag inte dykt upp hos dem på förlossningen under helgen ringer de på måndag morgon för tid för igångsättning.

Så senast måndag, Inch'Allah.

Nu är jag hungrig.

03.15

Oj!

fredag 13 juni 2008

Övertid!

I tisdag träffade jag barnmorskan igen. Fast vi bestämt att "nej, den tiden kommer vi inte behöva använda, då har skorven kommit!"

Men nej, det hade h*n inte.

Då sa hon: Har ingen skorv kommit på fredag, så ring Huddinge, då är det dags att boka tid för ultraljud.

...och det blev fredag och inget barn har kommit, så idag har jag varit och ultraljudat.

Allt är normalt. Bra. Kalas.
Doktorn mäter lårbenets längd - "titta bort nu, annars är risken stor att du ser om det är en pojke eller flicka" - och bukens storlek, och huvudets diameter, öra till öra. Utifrån de måtten räknas barnets vikt ut... 3,4kg. Hur normalt och fint som helst.
Han tittar också på navelsträngen, hur mycket "trafik" det är i den - och att det är det tycker vi ju om. Mycket om.

Som sagt, hur normalt och bra som helst.
Det är skönt att veta.




För idag har jag gått sju dagar över tiden.
En hel vecka.
Det är lätt att börja tänka fultankar. Feltankar.
Varför händer det inget? Är något fel? Varför startar det aldrig?

Så att få veta, veta att allt är bra ...för sån är jag ju nu: med kunskap bryter jag omkull mina nojor, då håller de sig på plats ett tag till.

Nu är nästa hållpunkt Onsdag. På onsdag ska jag åka in igen, för ny läkarundersökning. Då bestämmer vi tid för igångsättning.

Om nu inget hänt innan dess.
På något sätt så skulle det inte förvåna mig om jag får trampa omkring här, som en spärrballong, en vattenmelon, en pumpa ännu en vecka...


Men å andra sidan - med tanke på hur många år jag längtat efter att bli med barn, längtat efter att få vara gravid, längtat efter att FÅ barn så är det väl bara logiskt att jag passar på så länge jag kan!

torsdag 12 juni 2008

Brevtjuvar!

Häromdagen när jag kom hem låg dagens skörd av tidningar, reklam och post på hallmattan.
Allt precis som vanligt

Förutom en detalj.

All post var uppriven!!

Någon har alltså sprättat upp och läst min post!!

Kollat min specificerade telefonräkning, läst post från min barnmorska på huddinge sjukhus, läst ett brev från min advokat till mig (gällande något som inte alls hör hemma här på bloggen).

Förbannad blev jag ju självklart.
Vaffan!

MIN POST!!


Jag ringde till posten, fick prata med den lokala postmästaren, och fick höra att allt var i sin ordning?!?
Att jag inte behövde oroa mig, att allt var som det skulle och att sånt händer alla lite då och då.

Sen kom han med en slipprig kommentar om några betalsamtal jag gjort med mobiltelefonen. Jag fräste till: jag har köpt SL-biljetter med telefonen, inget annat!!

Åhååå, skrockade han, och lät nöjd över att jag blivit ännu argare...



.......





Nej.
Det här har inte hänt.
Än.

Däremot får i värsta fall snart FRA rätt att läsa all min mail, avlyssna alla mina telefonsamtal och läsa alla mina sms, läsa alla mina msn-konversationer och logga alla sidor jag surfar till.

Om jag tycker att det är ok?
Ungefär lika mycket som jag skulle uppskatta att få min post uppsprättad, eller min lägenhet genomsökt.

Andra har skrivit mycket om det här, skrivit klokare och mer initierat än jag.

Men man behöver inte vara speciellt initierad för att förstå att det här är ett fullständigt galet lagförslag.
Lika lite som att det är ok att läsa människors mail när det inte finns någon brottsmisstanke är det ok att förrätta husrannsakan utan åklagarbeslut, utan brottsmisstanke.
Det regleras för övrigt i regeringsformen, i vår grundlag.
Det kanske, för övrigt, är nästa steg, i terroristjakten: då är det väl lika bra att lämna in ett par lägenhetsnycklar till SÄPO så slipper de åtminstone förstöra låsen...

Flyttfynd.

Förra gången jag flyttade försvann min tillskärarsax.
Irriterande.
Jag har saknat den.
En rakbladsvass stor sax, att klippa tyg med.
Jag köpte den, för dyra pengar, efter det att en olycklig pojk, MMBÖ's mellanpojk förstört min förra tygsax. (Han klippte gräs med den, friserade grästuvor. Gräs, fullt av sand och jord...)

Jag köpte en ny, bättre, sax, och förklarade exakt hur vass den var, och att jag antagligen skulle komma att klippa fingrarna av det barn som lånade den saxen överhuvudtaget.
Det var min sax.

Jo.
Meddelandet gick fram.
Jag fick ha den ifred.

Men så försvann den då i flytten från Luleå.


Nu hittade jag den!

Lycka!!

Plastig rymling.



Jag har lyssnat igenom "Rymmaren" av Thomas Bodström och tänkte här helt enkelt bespara dig lite omak.
Strunta i den.
Köp den absolut inte, den är inte värd sin vikt ens i mp3-format.

Det är en poänglös bok utan intrig och med ytterligt plastiga personporträtt.
Hade den inte varit skriven av en tvålfager föredetta justitieminister hade den aldrig blivit utgiven.
Tänk så många träd man då sparat!

Kunde inte bokförlaget släppt fram någon rolig debutant istället? Satsat lite friskt?

onsdag 11 juni 2008

Den Stora Fisen.

Dag efter dag går.
Jag grejar här hemma.
Blir tröttare och tröttare i kroppen, idag har jag mått lite illa.
Visat upp mig hos barnmorskan: Vi sa ju att vi inte skulle träffas idag, ska det vara så här?

Det känns mer och mer surrealistiskt.
Jag känner mig uppblåst, helt stinn.
Vill bara vara mig själv igen.
Ha tillbaks min kropp.
Ha tillbaks energin, klippet i benen, kraften.

Nu sover jag middag, ibland flera gånger under en dag.

I magen bor en skorv, som inte tänker komma fram, som stortrivs i mig.

Alla ringer, frågar.
Har det inte blivit något än?
Nej.
Inte än. Jag lovar, jag talar om, hör av mig...
Tro mig, hängde det på¨mig vore det här barnet fött nu.
HELT säkert.

+5

Vad gnäller jag om? Mamma gick över tiden nästan TRE veckor när hon väntade mig.
Jag är ju egentligen inte förvånad, för varför skulle ett barn bry sig om en barnmorskas kalender?

Men i huvudet gror en tanke.
Tänk om det inte är ett barn?
Tänk om det är någon sorts alien? Tänk om jag ska fortsätta gå som en spärrballong i en månad, två, tre, sex till??
Tänk om den inte alls kommer ut, utan istället tillbakabildas?.
Blir till någon sån där underlig cysta med lite hår och naglar i??
Eller om det bara är en enda stor FIS, en brakfis av gigantiska proportioner...
Visst förstår jag att det här bara är underliga fantasier...

...och har inget hänt till fredag morgon ska jag ringa Huddinge Sjukhus och boka in tid för ultraljud.
Kolla att barnet mår bra, hur mycket fostervatten det finns, att allt är som det ska, att moderkakan är i toppform.

*pust*

Störst går först.

Karlskrona är nerburen i källaren.
Min sköna "liggfåtölj" från IKEA fungerar inte. Jag tar mig inte ur den.
Den är antagligen precis lika värdelös att sitta i med en liten, ammandes, skorv i famnen.

Mor har donerat två gamla fåtöljer från Orris. Fula men bekväma.
Precis.

TVÅ stycken.

Frid borde råda i Essa-hemmet.

En till mig och en till katten.

Men så är det inte, eftersom hon bestämt att min fåtölj är hennes fåtölj. (Ja, den är min, eftersom datorn står inom räckhåll där.)

Jag tycker: Hon kan gott och väl ta den andra. Den är likadan, lika bekväm. Dessutom med mer katthår i.
(Kanske skulle jag inte ha dammsugit bort drivorna av katthår ur den..?)

Så jag hinner inte mer än resa mig förrän hon kommer och lägger sig - om telefonen ringer eller jag behöver hämta något eller gå på toa - då ligger hon där när jag kommer åter. Och jag sätter mig, magnifikt, storändat och långsamt långsamt i princip henne.




Störst går först.




Och nej. Hon går inte till den andra fåtöljen. Hon försvinner, bidar sin tid, och tar chansen så fort jag reser mig upp...

ARP del 2

"Jo, telefonin fungerar inte därför att det hus du nu bor i förut var ett UPC-hus, ditt bredbandsmodem behöver vi därför byta ut. Jag skickar hem ett nytt till dig, så fort du har det kommer telefonin att fungera."

Gott.
Bra.
Enkla lösningar tycker jag om.


Och när nu bredbandet fungerar kan man ju börja bry sig om mindre viktiga detaljer, som IP-telefoni och kabelTV och sånt.

Något dygn senare klappar bredbandet ihop.

Eh?

Jag ringer Comj*vl*Hem igen.

"Jo, det verkar som om man redan registrerat ditt nya modem..."
"Du menar det som kommer att levereras på andra sidan om den här långhelgen, på måndag eller mer troligt inte förrän på tisdag?"
"Jo..."

Jag tror jag blir knäpp på det där företaget!?

Minns ni det där med ARP-förfrågningarna? Hur det fungerar med DHCP?

Nu har alltså någon IDIOT registrerat på mitt nya modem, det som inte levereras förrän långt senare, det modemets mac-adress.
Så när jag med mitt gamla modems mac-adress snällt frågar en DHCP-server om ett IP-nummer får jag inget svar.
Vilket känns ungefär som FuckYouBigTime.

Nej. Bredbandskollaps är ett I-landsproblem, visst är det så, men det är också mycket opraktiskt att vara utan sin blogg, sin mail och sin msn när alla tror att man ligger och föder barn istället, eftersom man inte är online någonstans.
Det är också mycket opraktiskt att vara hänvisad till sms och mobiltelefoni istället för att kunna eniroa fram adress- och telefonuppgifter, kunna surfa och kolla försäkringsbolag för det kommande barnet, handtag till köksluckorna, busstider och allt annat som jag dagligen använder mitt bredband till.

Men till slut kan jag hämta det nya modemet.
Kopplar in det.

Heureka.

Funkar kalasfint.

Eller inte


Jorå.
Jag får ett IP-nummer.
Jag får en subnätmask. (Till ett B-nät?!)

Men.

Jag får ingen Default Gateway.
Jag får ingen DNS.

En Default Gateway är nödvändig, det är en server från din ISP (Internet Service Provider, remember?) som helt enkelt är din "port" ut till Internet. Ytterdörren. Utan den står du och trycker näsan mot en vägg och viftar med ditt fina ip-nummer men kommer inte UT!

En DNS är fiffig uppfinning. Det är den server som läser, och översätter, ditt mål: Du skriver vart du vill surfa i din browser, t.ex. http://www.dn.se.
Men var finns DN? Vilket IPnummer har DNs servrar?
JAG vet inte.
DU vet antagligen inte.
OM du vet kan du skriva http://ipnummmer istället, och antagligen komma någorlunda rätt men nu är ju vi människor sämre på att komma ihåg tolvställiga sifferkombinationer än ord...

...men DNSen (Domain Name System)fungerar i princip som en telefonkatalog:
"Ok, du vill till http:\\www.dn.se, ok, vänta, jag kollar...du ska surfa till 62.119.189.4, där bor DN. Trevlig lässtund!

Så där sitter jag med mitt nya bredbandsmodem, med ett ip-nummer och fortfarande ingen surf.

De är rätt olyckliga nu, på Comhem.
Min logg där är rätt full av rätt mycket anteckningar från rätt många människor som gjort fullt tillräckligt med misstag utan att sedan kunna rätta till dem.

"Jo, en tekniker måste nog titta på det här, på torsdag..."
"TORSDAG!? Nej. Du förstår, den senaste månaden är det lättare att räkna dagarna mitt bredband har fungerat än de dagar det inte fungerat.
En tekniker kommer titta på det här SÅ FORT SOM MÖJLIGT. Det betyder att det INTE kommer att ligga i en "inbox" till på torsdag.
Det kommer att ligga ÖVERST i en inbox mycket kortare tid än så, förstår vi varandra?"

...och det gjorde vi tydligen, eftersom bredbandet just kickat igång, och det bara är onsdag förmiddag.



Så nu har jag väntat in de nylackerade köksluckorna.
Nu har jag väntat in ett fungerande bredband.

Nu är det bara skorven kvar...

fredag 6 juni 2008

+/- 0

Ja.
Jorå, nu går det bra.
Chopchop.

Skötbordet är klart.
Barnvagnen är putsad.
Bilbarnstol införskaffad.

Tiden är inne.
Tänderna på "muckarkammen" är slut.

Såja, kom igen, jag vet att det är läskigt med förändringar, men jag lovar, det är en rätt ok värld ändå och just idag är en sällsynt bra dag att ha som födelsedag.

Jallajalla!