tisdag 30 september 2008

Det ärvda, det fådda, det givna.

Pojken växer, precis som små pojkar ska, särskilt i den här åldern.
Det är deras jobb: Att äta, växa och upptäcka saker.

Han gör som han ska, han gör det bra, han följer alla kurvor och äter som besatt emellanåt.

Det första plagg han växte ur hann han aldrig använda. Det var för litet redan på BB.
En liten blå mössa, den gav vi till den betydligt mycket mindre grabben (och hans mamma) vi delade sal med.

Det andra plagget var ännu en liten mössa, något större än den blå, den räckte en god bit in på sommaren, men en sen sommarkväll tog jag en promenad med pojken i bärsjalen, tog med mössan i fickan: "Det blir nog fuktigt lite senare".
Det blev det, jag tog fram mössan och satte den på honom. Den gled upp på hjässan, ville inte omsluta hela huvudet, och uppe på hjässan blev det en tom tutt.
Jag tittade på honom, förvånat. Jag hade inte märkt att han växt...


Nu har mer tid gått. Flera månader till.
Bodysar som stramar när man knäpper dem i grenen.
Tröjor och byxor som är för korta i ärmar och ben.
En ack så näpen pyamas med små apor som går att använda ännu, men mest för att jag bestämt att den går, för nog ... ja... Jag har hört att man brukar klippa av fötterna på dem, pyamasarna, för att de ska räcka längre...

Det är så hemskt, det här med kläderna.
Som den där pyamasen med aporna på, små apor med ballonger, elefanter, solar... Den är så näpen och den har ett sammanhang, en historia.
Den är ärvd.
En annan mamma har klätt en liten flicka i den, en liten tjej. Den har smutsats ner, den har tvättats, vikts och använts igen.
Sen sorterades den ut, lades undan.
Lades i en grön jiffypåse tillsammans med andra små små kläder och landade i min verklighet.

Med små apor och allt.

De par jeans mamman, som blev mormor helt plötsligt, i glädjeyra över just den nya statusen köpte som nu är precis lagom. Alldeles underbara är de. Så fina.
Sluta väx!! tänker jag förtvivlat!
De är så fina, ihop med den där Sailor-bodyn en Morfar köpt... Hur ska jag kunna sluta använda dem, de är ju så fina, och i ärlighetens namn, sailor-bodyn börjar strama betänkligt. Men någon gång till går den nog att använda, visst?

Jag viker undan. Motvilligt.
Den där vita mössan, de minsta bodysarna, de där svarta byxorna som kom i den gröna jiffypåsen.
Det här ska jag ge bort.
Än vet jag inte till vem.
Men till någon speciell måste det vara.
De är mig så kära, de här små kläderna.
Det rymms så mycket ömhet och kärlek i en liten grön dress.




Än kan killen ha pingvinsparkbyxorna.
De kommer jag aldrig göra mig av med.
Somligt går helt enkelt inte för sig.

Shit Pommesfrittes!

Jag är skitmallig!

För allvarligt, det här är en blogg med få läsare (med tanke på antalet kommentarer är det nog väldigt få läsare..! ) som jag skriver mest för min egen skull; minnesanteckningar eftersom jag glömmer allt...




Men med äran följer ett ok.
Att själv välja ut sju favoritbloggar.
Människor, jag sliter mitt hår!


*slit*





*slitslit*


*ångest*


*kollar kylskåpet*



*slit*




Badanka - Framförallt för de fantastiska fotografierna, men också för klokskaperna och de fina scraparna. (Men jag scrapar inte. Alls. *hostar diskret*)

DVIJDVS - Roligt, dråpligt, burleskt och med jämna mellanrum ordentligt bitskt.

Drottningsylt - Min Idol. Så här önskar jag att jag kunde skriva. Roligt, Elakt, Smart. Dessutom med värme. Och sen, katterna! Jag får aldrig nog av katterna!

Enligt min humla - Två riktigt bra bloggar under samma tak, Drottningens sambo; Joshen. Initierat, kunnigt, ironiskt och ofta riktigt roligt.

Heja Abbe! -Jag har sagt det förut. Det här är inte en blog om en pojke med en ovanlig och märklig kromosomavvikelse. Det är inte ens en blog om en liten pojke.
Det är en blog om Kärlek. En pappas kärlek till sina barn. (För nej, den handlar inte bara om Abbe om Storebror också!)
Säg den mamma som inte vill ha en sån pappa till sina barn...

Onekligen - Ofta får jag mig ett gapskratt av Onekligen!



Shit! Bara en kvar?!!

*hårslit*

Men det måste bara bli...

(spänningen är oliiiidlig!!)



Peter Englund - påläst, litterärt. Dessutom har Peter en underbar förmåga att fånga ögonblicket, det där absolut magiska i vardagen.


Så! Var stolta! Raka stiliga ryggar!

Bär er börda lika stiligt som jag gör. (Eller något...)

Reglerna:
1. De nominerade kopierar bilden och lägger på sin blogg.
2. Länka till personen du fick nomineringen av.
3. Nominera 7 bloggar.
4. Länka till de bloggar du nominerat.
5. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de blivit nominerade.

Now, people, spread some love!

söndag 28 september 2008

Änglavakt.

Jag plockade ur diskstället.
Hade helt klart änglavakt...


tisdag 23 september 2008

Lyckopiller?

Han sa:

"Du verkar lycklig"

Jag höll med.
Jag är lycklig.
Fåntrattslycklig.

Rent generellt, så där bara.


---

Så sitter jag och gallrar bilder i datorn.
Hittar några bilder som jag tänkt blogga på, men sedan glömt bort.
Från i våras.
Jag rensade, städade.
Bland annat i medicinskåpet. För visst hade jag en massa burkar och askar som blivit gamla, eller som inte längre behövs.
Obsoleta.




Jag bar dem tillbaks till apotektet, för destruktion, så som man ska.

Jag hoppas att jag aldrig behöver den typen av mediciner igen.

Det kallas kärlek

Läs om det här.

Tack, Moe, för tipset.

måndag 22 september 2008

En titt i regelboken.

Jag vet inte vad som hänt.
Jag känner inte till den aktuella situationen.
Kanske finns omständigheter som kan förklara det här.

Men

Jag förstår inte.

Ponera att du kommer in i ett rum.
I rummet har en människa försökt ta livet av sig, genom att använda någon sorts snara.

Vad gör du?

1. Stänger dörren och går och ringer en ambulans.
2. Befriar mannen från snaran, ringer sedan en ambulans.

För mig är svaret fullständigt självklart.


Enligt chefsåklagare Lena Medelius var Kriminalvårdens dåvarande regler för otydliga för att någon ska kunna ställas till svars för det som hänt.
Man kan undra hur Kriminalvårdens regler var formulerade.
Man kan undra hur de aktuella vårdarna tänkte.
Man kan undra väldigt mycket.

Brydde man sig inte ens om att kolla om mannen levde? Varför ringde man då efter en ambulans? Eller gick man fram till honom, konstaterade att han levde fortfarande, men valde ändå att inte lossa snaran? Måste ett regelverk vara så detaljerat att det ska stå: OM en intagen hittas med en snara om halsen, lossa då snaran innan ambulans larmas.
Hur ska man då göra om en intagen hittas med en kniv i magen?
Vad säger regelverket om det?

fredag 19 september 2008

Arga katter får rivet skinn...?

Hur tänkte du, Gud, när du bestämde att spädbarn ska ha naglar?
Jag klipper, jag filar, jag bråkar med mitt barn - som inte gillar någon form av manikyr.
Likväl har han alltid rivsår i pannan och med jämna mellanrum rinner blodet.

Men ok. Det kanske är svårt att montera dit naglarna på de där små fingrarna i efterhand. Kanske ska jag bara vara tacksam för att Skorven inte behöver rakas?



...men jag kan inte låta bli att fundera över hur många gånger jag behövt klippa hans tånaglar.
Ingen gång.

De växer nämligen inte alls lika fort...

Benfritt!




Om man kommer in i ett rum och ser detta finns det anledning att stanna upp och tänka till.

Antingen är man på väg in i ett rum, en situation som antagligen inte alls är hälsosam. (Clari-i-ice...!)
Då bör man nog vända och gå ut igen...

Eller så träffar man världens bästa sjukgymnast.

Då hänger man helt enkelt upp sin kappa på kroken, ihop med det där kvarglömda benet.

torsdag 18 september 2008

Bäppi!

Kärt barn har många namn.
Nu har mitt barn fått ett till, ett ovanligt kärt.

"Bäppi".

Över MSN:

MsGarbo säger:
*buff*
MsGarbo säger:
Den där bilden hör som ihop med inlägget i bloggen häromdagen...
MsGarbo säger:
...men som vän av ordning frågar jag om det är ok?
Jeez säger:
*kollar* inga dammråttot....det är okej
Jeez säger:
ester hälsar att det är fint! titta, bapbap
MsGarbo säger:
eh?

Överföringen av IMG_0008.JPG är färdig.



MsGarbo säger:
vad är fint? Kortet?
Jeez säger:
mm
MsGarbo säger:
bapbap, betyder det "baby" eller?
Jeez säger:
det första tittade hon på
Jeez säger:
vet inte förmodligen
MsGarbo säger:
Ajaaa.
MsGarbo säger:
Hey, Ester, du har HELT rätt!
Jeez säger:
mm, och nu frågar hon var "bäppi" är!!!!!!!
Jeez säger:
coolt
Jeez säger:
hon pekar på "bäppi"
MsGarbo säger:
Ah!


Min guddotter är gränslöst talangfull!

/Mallig Gudmor

Tack!

FRA-debatten rullar vidare, vägrar dö.
Den är angelägen och viktig.

Vid ett par tillfällen har man visat att det inte "bara" är blogosfären som tycker, tänker och debatterar, utan att blogosfären består av människor, riktiga människor. Människor som tar ledigt från sina jobb, kommer med tåg från Göteborg eller Karlstad för att stå utanför riksdagen och påminna om just det - att de verkligen FINNS och inte "bara" är något digitalt, oviktigt.

Det här är så viktigt.
Så jag ville verkligen gå på den där första demonstrationen.
Den var utlyst till den 16 juni.
Men jag kunde verkligen inte.
Jag födde barn där på natten mellan den 16:e och 17:e juni, och var definitivt inte i form för att demonstrera. (Jag hade full huggning med att ta mig ur sängen, kejsarsnitt är inte ett smärtfritt och enkelt sätt att föda barn...)

Ganska så på dagen tre månader efter den första demonstrationen samlas man igen, nu för att påminna om frågan inför Riksdagens högtidliga öppnande.
Nu födde jag inte barn, däremot stack vi nålar i det tre månader gamla barnet, och så hade jag tid hos sjukgymnasten.
Så det sket sig igen.

Men tack, ni som var där!
Jag är avis, jag ville också!
Nästa gång, då kommer jag, wild horses couldn't keep me!

onsdag 17 september 2008

Meningslöst..?




Nej.
Däremot kan jag konstruera en mening.

Punka!

Det är punka på pojken igen!.

Men den här gången gick det bättre. Barnmorskan RosMarie på BVC är van vid små barn och henne känner vi, så hon anförtros uppdraget. Även om jag, rent principiellt inte gillar när människor gör mitt barn illa.

Hon förklarar för honom att det kommer att göra lite ont, att det är hon som gör honom illa (och inte mamma) och att det är viktigt med vaccinationer. Han tittar storögt på henne och hon ger honom en spruta i varje ben. Förskräckt tittar jag på nålen. Liten och tunn, men djupt in i benet, in i musklerna, inget litet tablodprov-stick. Pojken skriker självklart som en stucken...pojke, men det går över ganska fort, lite varm mamma-famn och lite sjungande och gullande.

Under eftermiddagen är han lite slak, sover i flera timmar och jag går förbi apoteket och köper flytande alvedon. Inte för att jag tror att han behöver det nu men rätt som det är så behöver man, och då kanske det inte är så kul att dra ut på stan och shoppa. Inte med en febrig skorv i famnen.
Men febertermometer, en sån behöver jag. Själv använder jag ju en muntermometer, men det känns varken säkert att använda på honom - den är ju så spetsig! - och hur "rätt" visar den när jag inte riktigt vet var i munnen den hamnar?
...Och såna där termometrar man mäter med i örat, hur är de?

Ni som varit med förr, vilken sort är bäst; man vill ju både mäta rätt och säkert, och samtidigt inte generera hemska barndomsminnen, trauman och framtida psykologräkningar...!



Dagen avslutas väldigt mycket bättre än den börjat.
Familjen utökas.
Pingvinparad!

måndag 15 september 2008

Fossilerad Creme fraiche...?

I onsdags skulle vi på babymassage, jag och Lilla Essingen. Vi gör oss klara för att gå, och jo, vi skulle verkligen gå, jag tänkte strunta i vagnen och ta bärsjalen bara. Det är enklast så, särskilt om jag inte ska handla, bära något eller så. Jag längtar ju sällan efter att bumba barnvagn upp och ner för trappan här utanför...

Jag stoppar in nyckeln i låset och låser dörren och i samma ögonblick kräks barnet, rätt ner i min urringning.

Oj.

Eh..?

Ja. Det här är en kräkbebis, det har jag konstaterat åtskilliga gånger redan, men just det här hade jag inte tänkt på. Lite drägel kan det komma på tröjan, när han somnat mot mitt bröst, därför lägger jag en liten tvättlapp där, men ...

...det är bara att låsa upp dörren, gå in, skala av sig ytterkläder, barn, sjalar och kläder.


Som tur är ha vi gott om tid. Jag kan inte låta bli att skratta åt det absurda i situationen. Om någon annan skulle kräkas på mig skulle jag bli äcklad och arg, nu skrattar jag bara och konstatrar: Jo, jag behöver nog byta tröja och BH...

- - -

Lördag eftermiddag och kväll tillbringar jag delvis med min systeryster, delvis med Jeez+familj. Dessa underbara gudbarn. Både Ester och Elias är ordentligt fascinerade av Skorven, av att han är en bebis som inte ens kan sitta själv. Elias hjälper till när det är dags för blöjbyte; blöter tvättlappen, pekar och visar. Ester är med, omkring, ivägen och överallt. Klappar - en smula hårdhänt - och petar, undersöker och känner och märkligt nog protesterar inte Skorven, tvärtom verkar han trivas rätt bra. Inte ens när hon sätter sig på honom piper han, utan ser sig omkring med förvånat upphissade ögonbryn.

Eftermiddagen blir till kväll, något barn nattas, ett annat somnar själv på en hög med kuddar och madrasser i vardagsrummet, en gudmor rensar - traditionsenligt!- diskbänk, fyller diskmaskin och sprayar och skrubbar köksbord. Inser hur en guddotters stol ser ut. Inte särskilt märkligt med tanke på hur hennes bordsskick är.
Disktrasan pallar inte matchen, men jag letar rätt på en skotte, går på med sprayen och grovsidan på svampen, gnor och gnuggar.

Och där, där jag står och skrubbar min guddotters tripp-trapp-stol slår det mig vad mycket man förmår när det är av kärlek.

Gode Gud.
Låt mig älska, älska oändligt,
så jag slipper förtvivla.

...och jag är alltigenom lycklig när jag studerar något hårt, fastkletat på stolen. Vad kan det vara? Antagligen creme fraiche, det är bland det bästa min guddotter vet. (Bestick är för fegisar)

fredag 12 september 2008

Sammalika fast tvärsom.

Jag missade det igen.

Den här gången gick jag ut från vardagsrummet med några nyvikta handdukar från tvätthögen, in i klädkammaren, linneskåpet.

När jag kommer tillbaks, några sekunder senare, ligger pojken glatt på mage.
Inte på sin handduk, på rygg, där jag lade honom några minuter tidigare.

Passar du när jag vänder ryggen till, din lilla illbatting??

måndag 8 september 2008

Målaräventyr

Hur gör man om man målat in sig i ett hörn?
Ja. Man gör nog helt enkelt helt om och gör sitt bästa för att reparera skadorna som uppstår.
Tillslut; när man insett att man målat in sig i ett hörn och ingen kommer komma och rädda en, att man verkligen gjort bort sig.


...och ja, jag funderar på vad du tänker nu, vad du säger nu och framförallt på vad du tänker göra nu.

Snack och verkstad, det där har vi ju resonerat om förr, du och jag.

Men jag blev glad över att du kom, överlycklig över att du verkade uppskatta stunden och glad över somligt du sa.

(Kap Verde? Well, det går väl an..!)

söndag 7 september 2008

Omvändelse!

På golvet ligger barnet, på mage, med den där lilla glada clownen framför sig. Den är rund och god och färgglad, med en speldosa i magen. Den plingar glatt fram "Blinka lilla stjärna" medan jag, Mormor och Bonusmorfar dricker kaffe.

Barnet kämpar, har kul, jobbar på, tittar på den spelande clownen och vi njuter av ron. Utanför fönstret svärmar myggen - aldrig har jag varit med om dess like, inte där på Orris i alla fall; som galna är de, med huggtänder!

En rödhake visar upp sig, de är så fina.

Så vänder jag blicken in mot rummet igen.
Tittar på mitt barn. Som ligger på rygg.
Bredvid handduken.

På rygg.

Hmmm.


Hoppla. Där ser man...!

fredag 5 september 2008

Kvällen före.

Ikväll är det kvällen före.
Kvällen före pojkens dop.

I morgon, Lördag 6 september, firar vi dop.

I kylskåpet står två smörgåstårtor, de ska bara dekoreras i morgon bitti, och så ska jag göra en smarrig räkmacka till Eowyn, som special treat.

I gardinstången hänger dopklänningen, jag sydde på ett långt ljusblått band för en stund sedan.
I den dopklänningen är jag och mina syskon döpta. Min mor är det, och min morfar. Först ut i den var - tror vi, jag och mor - hennes farmor. Min gammelfarmor. Hon var född 1905. Tunnt bomullstyg, skira spetsar.
Där hänger den, den är jättefin.

Tänk!
I morgon kommer jag att stå i Flens vackra lilla kyrka med en alldeles fantastisk liten pojke i famnen.
Min familj och flera av mina absolut närmsta vänner kommer att vara där, dela stunden med mig.
Mitt barn har en dopklänning som är över hundra år gammal, som han är femte generationen att bära.
En av mina absolut bästa vänner förrättar dopet.

Men framförallt.

Det är verklige sant.

I mitt liv finns ett litet barn.

Tack gode Gud för det!