torsdag 31 januari 2008

"Tjurmjölke" ??

Det ÄR inte möjligt att ingen annan än jag funderat över kalvarna i en av Bregotts reklamfilmer.

Titta på den här. Scrolla till höger, tills du kommer till 2007, filmen heter Lill-Bella.

"Jag längtar tills jag blir stor.
Då ska jag göra bregott.
Lill-Rosa vill också göra bregott.
Då kan vi beta tillsammans."

Fint.
Solsken, svensk sommaräng. Idyll så det skvätter om det.

Det finns bara en hake med det hela.


Jag kan sätta GANSKA MYCKET på att det där är två tjurkalvar, och det man "mjölkar" ur en tjur vill jag absolut inte lägga på min smörgås.


Typisk tjurkalv. Notera "tofsen" på magen. Jämför med "Lill-Bella"!


Kanske läge för en hög reklamfolk att byta ut den svarta polon mot blåställ och studera verkligheten lite? ;)

Du och jag, Murphy...


Nej. Inte var jag ensam drabbad häromdagen, av Murphys attacksällskap, men nog fick jag ta konsekvenserna av det, absolut fick jag det.
Tillslut skrattade jag bara åt det hela...

Det började med ett telefonsamtal i tisdags. 15.50. ringde min arbetsgivare, man ringde från jouren och frågade om jag kunde hoppa in och jobba, NU, kris var det.
Jag befann mig på medborgarplatsen tillsammans med Mannen, vi hade just fikat lite och var på väg till Barnmorskan för en sån där rutinmässig träff. Jag var glad i hjärtat över att han både velat göra mig sällskap och dessutom inte fastnat i jobb, trafik eller andra konstiga omständighetr.
Så nej, jag tänkte absolut inte släppa allt och åka och jobba.

Med lite raska ben går vi söderut på Götgatan, och när vi kliver in genom porten ringer det igen. Nu är det en annan av mina kollegor på Jouren: Det är DU som SKA jobba nu, enligt schemat! Va, säger jag?! Nejnej, jag jobbar i morgon, eftermiddag och natt. Men hon insisterar, jag har läst fel på mitt schema och där jag står, hos barnmorskan, någon minut ÖVER fyra - alltså är vi något sena - kan jag knappast argumentera: Jag har inget schema, bara min egen kalender, och den kan jag ju ha skrivit fel i... Jag faller till föga, och lovar att ta nattpasset åt minstone.

Barnmorskebesöket rymmer inga överraskningar, allt är som det ska, utom mitt blodvärde, vilket inte förvånar någon, efter mina leverpastej-brocoliseanser. Man kan ju undra hur det varit UTAN dem? Kanske ska jag försöka komma ihåg att ta någon järntablett mellan varven också...

Efteråt föreslår jag middag på stan tillsammans, men mannen måste återvända till den konferens han övergivit några timmar för det här mötets skull. Han är stressad och sliten, och ... ja, han jobbar för mycket, det är så. Vi pratar lite om det, där i snålblåsten på götgatan och när vi passerat skånegatan med tio meter så gör jag bara en armkroksvändning på 180o och säger: Nej, du ska inte åka tillbaks, nu äter vi middag. Om jag har varit "familjeangelägenhet" under hela eftermiddagen kan jag gott vara det under kvällen också, och så äter vi gott på Koh Phangan.

Men under hela den här tiden, både besöket hos barnmorskan och middagen har jag en gnagande obehagskänsla i magen: Har jag verkligen gjort bort mig, skulle jag ha jobbat nu!?

När vi har ätit åker jag till jobbet: OM någon kastats in där för att jag gjort bort mig så uppskattas det säkert om jag kommer tidigt. Dessutom: Klockan är strax före sju, vad ska jag göra i 2½ timme på stan? Gå och dra?
E-L och min brukare blir överraskade över mitt glada dörrplingande. Kommer du NU?!
Jo, vi är helt överens, jag och E-L. Hon skulle ha jobbat nu, hon och jag har koll på vårt schema, det är mer än man kan säga om jourtjejen som ringt mig och mitt maggnag ersätts av lättnad över att jag inte gjort bort mig, och irritation över att jag blivit orättfärdigt "anklagad".
Men jag skickar hem E-L, det är ju ingen idé att vi är två där, och generöst bestämmer vi att både hon och jag skriver upp arbetstid i några timmar: Det är inte VI som goofat.

Ofta kan jag sova några timmar under natten, även om min tjänst är "vakande" natt. Jag törs aldrig RÄKNA med att kunna sova, och jag undviker att boka in viktiga saker under förmiddagen efter ett nattpass. Den här natten blir sisådär. Jag sover några timmar; jag är lättväckt och somnar inte självklart om när sen lugnet lagt sig igen.
Vid fem tröttnar jag på att snurra i sängen, bäddar efter mig och går upp och gör te. Läser lite. När telefonen ringer fem minuter i sju - skiftbytet är ju då, vid sju, blir jag inte det minsta förvånad...
Kollega C har nyligen blivit sjukskriven, istället ska H vikariera. MEN H blev sjuk här om dagen, så istället ska A jobba. Och nu ringer jouren. A har blivit sjuk i natt, man jagar folk... Jag bara skrattar: Jag sitter ju inte i sjön, jag har ingen tid att passa; men jag hälsar till tjejen att hon kan nämna för den kollega som ringt mig igår att JAG läst rätt på MITT schema och att jag vore glad om hon kunde göra det i fortsättningen också...

...och någon timme senare ringer Den jourtjejen, ber så mycket om ursäkt, och jag har ju förstått att de nog har de rätt kaotiskt där...
...och hon jagar fortfarande folk, och hos min brukare kan man inte "kasta in vem som helst" eftersom han inte bara har ett fysiskt handikapp utan framförallt kognitiva handikapp.

Lite senare ringer hon igen, hon har någon på lut, undrar om jag tror att det kan fungera, jag lyssnar och tänker; jo det kan nog gå. Han har inte varit här förut, men skicka hit honom så vi går parallellt i några timmar så får jag introducera honom lite. Jo. Klockan ett ska han komma. Perfekt.

Tror ni jag blir upprörd när ingen kommer klockan ett? Ens förvånad?
Halvtvå ringer jag upp jouren; min chef svarar. Jo, man ska försöka lokalisera honom, något kan ju ha hänt, fastnade tunnelbanor etc. Kvart i två kommer han. Efter just lite tunnelbanestrul, men framförallt hade han promenerat vilse efter en krokig vägbeskrivning...!

Vid fyra åker jag hem.
Då är jag fortfarande vid ganska gott mod. Lite på-stan-fix, och sammanstrålning med Fröken Moe för lite kram och middagshandling: mer broccoli. Hon har vägarna åt "rätt" håll, och jag får välsignat skön skjuts hem, slipper ännu en halvtimme på tunnelbanan.
Väl hemma är jag så sänkt att jag inte orkar laga någon mat, istället räddas jag av någon sorts fryst pastapåse från Findus.

Jag fyller i min timrapport. Jag har jobbat 21 timmar i sträck. Ja, när det blir så här, folk blir sjuka och så, så har man dispenser eftersom man inte kan ÖVERGE människor som behöver vård, man FÅR tydligen jobba så länge, så något lagbrott är det inte men jag är tacksam över att det sker så sällan som det gör. Det är INTE värt pengarna.

Men nu har jag väl betat av lite murphy för ett tag framöver...!

Och ja. Idag är jag ledig.

Välsignat ledig.

måndag 28 januari 2008

Gurkburk!



Så här i handbollstider gör jag ett fynd i mitt, rätt stora, kylskåp.

En burk ättiksgurka.
Inget sensationellt i det.

Förutom att den är inlagd av mig, utan att jag minns att jag lagt in gurka..?
När gjorde jag det..?

Glatt öppnar jag burken, jo, de är krispiga och fina och...ja, det är jag som gjort dem, det är inte min mammas verk. (Hon gör en annan sort, antingen har hon svartvinbärsblad i lagen, eller så gör hon "gurkstomp")

Då är frågan.

Ska jag bli glad över att jag hittar en burk i mitt kylskåp som jag inte minns hur den kom dit, eller ska jag bli förskräckt?

söndag 27 januari 2008

Förening. Förgrening. Förorening

Jag är bra på somligt.
Jag är till exempel en ganska social och solig själ. Ofta glad. Ofta får jag höra att jag är pigg och engagerad.
Jag är bra på att laga mat. (I det ingår INTE begreppet "städning" och "ordning")

En av mina absolut stora talanger är dessvärre en inte helt BRA förmåga: Jag har svart bälte i att oroa mig.
Ganska lätt kan jag förstöra något gott genom att oroa mig för allt som kan bli jobbigt, som kan bli svårt, som eventuellt kan gå åt helvete, och så känner jag precis hur stor min förtvivlan kommer vara då, hur fattig jag kommer att vara, hur obetalda räkningarna blir och ...

...så kan jag hålla på.

Det är ett effektivt sätt att kontaminera en välsignelse.
Ganska snabbt lägger jag en film av klibbig oro över den största glädjen av alla.

...och mina vänner mobiliserar: Jo, vi finns här för dig, det kommer gå bra.
...och min mor skäller på mig: Jo, VI finns här, självklart gör vi det, och vi ser FRAM mot att få finnas för dig, och det KOMMER att gå bra.

...och jag tänker: Men i mörkret, om natten, då min förtvivlan är som störst, då är jag till syvende og sidst alltid ensam...

För oron lyssnar jag på.

Men från ett oväntat håll kommer en annan röst, från någon jag egentligen inte alls känner.
Ett nytt perspektiv.

"Det är lättare när man är själv".

Va..?!

Jo, då behöver man inte anpassa sig till någon annan. Man kan göra det som fungerar utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Det blir lättare så.


...och jag tänker på det som kommer. Jag lägger händerna på min, nu tydligt runda, mage och tänker: Lilla skorv, kanske är det så? Kanske kommer vi få en fullständigt underbar sommar ihop, du och jag, på landet? Kanske är det en välsignelse att jag blir själv med dig där, så vi kan lära oss leva med varandra i lugn och ro, utan att behöva bry oss om någon annan?
Kanske får han helt enkelt skylla sig själv, som inte vill vara med oss, som missar något så underbart. Kanske behöver vi honom inte alls?

...och för första gången under den här tiden kan jag verkligen känna förväntan och lycka.

...och så känner jag hur du rör dig inuti mig, det är en mycket surrealistisk känsla, som jag firar med ännu en tugga leverpastejsmörgås.


Lilla, lilla Skorv.
Välkommen till världen (Fast vänta gärna tills du växt dig redo!)
Jag kommer ta hand om dig, och älska dig.
Runt dig spinner jag en kokong av omsorg och kärlek.
Till dig får bara de komma, som förtjänar det.




Med näsa för...


...bullar.

För det måste jag verkligen ha, när jag, på en impuls ringer hem till mor. För kanske skulle man åka förbi och hälsa på, nu är det ju ett par veckor sedan vi sågs...

...och då knådar hon deg.
Alltså.
På FLERA MILS håll känner jag bulldoften - innan de ens är i ugnen..!

Är inte det fantastiskt talangfullt, så säg?



Jag är så glad över min mor, över att jag "hittat igen" henne.
Under flera år hade vi i princip ingen kontakt alls, och därefter många år av mycket ytlig och kylig relation.

Nu är det annorlunda.
Jag är så tacksam över det.
Det är ingen självklarhet, tvärtom en välsignelse, att kunna ringa till sin mor, höra att hon bakar, och glatt bjuda in sig själv på middag, och bli varmt och äkta välkomnad.

lördag 26 januari 2008

Hallå...? Hallå...?

I en reklamfilm på tv sökte Ica personal till en butik. På en anslagstavla fanns en lapp med rivbara telefonnummerlappar. Men när reklamen hade visats började telefonen gå varm - hos en småbarnsfamilj utanför Stockholm"

Icas Presschef beklagar det inträffade: "- En siffra i det här numret skulle man kunna feltolka. Vi har sökt familjen men inte fått kontakt än."

Upptaget, eller avlagd lur, kan man undra?

Extra öppet reservat...!?

I SVD läser jag förvånat: Gör Söder till den toleranta stadsdelen. Låt krogar, butiker, förskolor, socialtjänst och andra som utbildat sig i jämställdhet och fördomar sätta ett regnbågsmärke på dörren.

Jaha.

Om då Söder ska bli bögarnas och flatornas trygga plats, var ska vi lägga reservatet för zigenare någonstans? Och behöver vi inte kanske ett reservat för fysiskt handikappade, där trappor och trottoarkanter är bortbyggda, där inga dörrar är för smala och där man aldrig någonsin är hänvisad till skraltiga varuhissar när man ska ut från biografen efter filmens slut. (Skäms, Filmstaden söder! Och SKÄMS Willys, som BLOCKERAR nämnda varuhiss med... varor!)

...för det vore ju för hemskt om vi skulle ha en tillvaro, ett Stockholm, en värld där alla fick plats, oavsett vilken stadsdel man råkade befinna sig i. Oavsett om man är bög eller kurd. (Och hur gör man om man är både kurd, bög och rullstolsburen??)

Det är väl det som kallas "integration" och det är ju skitjobbigt, för då blir ju vi Svenssons (som varken är cp-skadade, hundägare eller finnar) UTSATTA för en massa KONSTIGA TYPER! (till exempel reklamare, astmatiker eller homofober)

torsdag 24 januari 2008

Riktig vinter




Så här ska det se ut på vintern.
Ifall ni glömt.

Bilden är tagen av Tor Lundberg/N

Skillnaden mellan Stockholm och Lappland ska inte vara

Vinter / Inte vinter
utan
LÅNG vinter / KORT vinter.


Besök gärna Tors hemsida. Han är en fantastisk naturfotograf.

Det här med årstider dårå...


SvD efterlyser våren

Har du sett några vårtecken? Visa oss andra – skicka in dina bilder till SvD.


OM jag sett några vårtecken? Ja, i Hagaparken blommar hasslarna för fullt, långa mjuka gula hängen, en pollenallergiker borde rimligtvis känna av dem hur lätt som helst.
Jag blir förvånad om det är minusgrader ute, och om stigen som sneddar upp för grässlänten (den på diagonalen, bredvid trappen...!) inte är lerig och geggig utan lättgådd och hård.
Talgoxarna sitter i björkarna och ropar TititifyTitify för full hals.

Min mors julrosor blommar för fullt ute i rabatten, jag ska nog åka dit och studera dem på lördag, och låta mig bjudas på middag.

Ja. I år är det inte ont om vårtecken.

Men var det någon som såg till någon vinter?

Isbrytarna ligger vid kaj i Luleå, i brist och väntar, förgäves, på att isen ska lägga sig i bottenviken.




Allvarligt.
Det här stör mig.
Jag är nu - och det kan jag säga från djupet av mitt onda hjärta - inte förtjust i kyla och vinter.

MEN

Jag tycker om när saker är som de SKA vara.
På vintern ska det vara kallt och snö.
På sommaren ska det vara varmt och sol.

Nu känns det som om det helt plötsligt regnar året om..!

När jag gick i skolan, här i Stockholm, för ungefär tretusenår sedan, så hade vi friluftsdagar ute i Nacka, Fiskartorpet heter området, tror jag, där vi åkte skidor.
Alla HADE skidor och kunde, åtminstone hjälpligt, ta sig fram på skidor.

Nu skulle inte en vettigt tänkande lärare våga planera in en skid-dag.

Och ska man verkligen behöva åka till mina andra hemtrakter, lapplands inland, för att få åka pulka??

Jag är ingen vän av att skotta, men jag föredrar KALL TORR snö framför någon enstaka dags SLASK men mer än så blir det inte här längre.


Det här gör mig ledsen och arg.

Särskilt när idioter säger: "Men det är ju skönt att slippa snön, och tänk, snart kanske vi kan odla vindruvor här..."

Puckon!

måndag 21 januari 2008

Sju, dårå...

Sju sanningar.
Ja. Alla har redan svarat på dem, så jag tänker inte ens försöka länka vidare. Sorry, folks.

Jag tänker faktiskt knappt ens svara på utmaningen från Drottningen.

Det behövs nämligen inte.

Jag kan klippa och klistra istället...!

Så märkligt, för nog är vi ganska olika, jag och drottningen, men ändå passar sex av hennes sanningar in absolut klockrent på mig.

De som ids kan ju gissa vilken av dem som INTE är självklar!

lördag 19 januari 2008

Tillit

Är det något jag är dålig på så är det tillit.
Att lita på det som är men inte sägs. Att hålla fast i vissheten om det, även om det inte åter och åter skrivs mig på näsan.
Den där kärleken.
Nej, mig måste man ständigt övertyga, återvinna.
Så, redan från början, är det lätt att misslyckas. Lätt att halka omkull.
Jag är summan av mina, och andra människors, handlanden och erfarenheterna är minst sagt blandade. (Oh, ja, mer gott än ont, absolut, men det onda sätter djupare spår, av någon märklig anledning)

Och du, min vän, ligger hårt hårt på minus efter de senaste månadernas ord och handlande. (Diskrepansen dem däremellan är stundtals hisnande)
Så vad du håller på med nu vet jag inte.
Cynisk blir jag, och jag ställer mig kallt lite på sidan och studerar dig, som vore du en skalbagge under min lupp.

Och nej. Litar på dig gör jag inte.

I helvete heller.

söndag 13 januari 2008

Det krävdes en Ribbing.

...för att få mig att klicka på "Nytt Inlägg"

"Har du slutat blogga helt, eller?"

Jo. Eller kanske inte. Bara just nu. Eller så har jag det. Det är inte så gott att veta.
Livet har varit ganska mycket PÅ de senaste månaderna och steget mellan Internet-världen och den mer påtagliga har ibland känts mer än tillräckligt stort.

Det händer saker i mitt liv som är komplicerade, och ska jag skriva om det här, när det är något mycket privat?

Ska jag INTE skriva om det, och därmed faktiskt inte berätta för människor som är mina nära vänner?

Äh.
Orka.

Hur viktigt är en blogg egentligen?
Det ÄR ju inte, hur mycket man än skulle vilja, som en QS-dagbok.
Those days are gone, hur mycket vi än saknar dem.

Så jag sket i bloggen ett tag.

(Märkligt nog har jag massor av besökare fortfarande, enligt statcountern, till och med återkommande besökare?!?)

Vi får se hur jag gör i fortsättningen.

Men EN sak till ska jag faktiskt ta upp nu, som gjorde mig riktigt full i skratt.
Jag är trogen läsare av Magdalena Ribbings Vett&Etikett-spalt i DN.

Ibland är hon faktiskt fullständigt fantastisk.
Missa för bövelens skull inte kommentarerna!