söndag 30 november 2008

Oooops!

Oj.

Där står den..?!
Tänk, den kanske man skulle komma ihåg någon gång då och då.

*Ehum*

Det var rätt länge sedan jag var mamma nu..!

*Ehum*

Låneord

Ibland får man inte till det själv.
Orden dör, formuleringarna stela och klumpiga.

Då är det tur att det finns andra människor som tänker som jag gör.
Som får till det.

Jag och Drottningen är helt överens. November är en jävla månad. Det är tur att den snart är slut.
Dessutom: "...men det mesta har varit mina egna hjärnspöken och det är inte på riktigt även om de ställer till det för mig."

Ajaaa. Det är så det är...


Sen läser jag vidare här och känner återigen igen mig.

"Det handlar om att jag gått på så många nitar och betalat ett alldeles för högt pris för det. Jag har investerat allt och nu är jag pank. Jag har inget mer att ge. Jag behöver påfyllning. Och med kärlek är det så att det är svårt att få om man inte har något att ge tillbaks."

Ajaaaa.

Tack för att ni formulerar det jag känner.

lördag 29 november 2008

Fördraget hos grannarna

"Habibi,

Jag saknar dig så gränslöst, jag är ofta rädd och ensam.
Jag saknar vårt liv tillsammans, och jag önskar att ..."


Frustrerat knölar han ihop pappret till en liten boll, slänger den ifrån sig och svär till.

Ett sånt värdelöst liv!!
Men ändå det bästa som fanns. I alla fall just nu.

"Jag är i Sverige. Jag är trygg. Det här är inte Basra. Jag lever. Lever."

Han upprepar meningarna flera gånger, högt för sig själv för att inte tankarna ska kantra in i självömkan och frustration.

Försiktigt går han fram till fönstret, petar isär några av lamellerna i den dammiga persiennen och tittar ut. Längtar ut i dagsljuset, efter ett vanligt och normalt liv. Efter att sitta med vänner vid ett cafébord i eftermiddagssolen.

Men nu är livet ett annat:
Viktigt att inte märkas, inte störa någon, inte väcka någon uppmärksamhet. Smyga ut sent på kvällen, städa snabbt och tyst. Inte ställa några frågor, bara få några hundralappar i ett kuvert. Sen tillbaks till lägenheten igen.

Han vänder blicken, tittar in i rummet. En säng med en solkig bäddmadrass. En liten tv, en grön stol som vickar om man sitter på den. Några plastpåsar med lite kläder och en massa papper från advokaten och från invandrarverket.

Dagarna är värst. All tid att ha ihjäl. Alla tankar. Är det här ett anständigt liv? Nej, överlevnad, men inte liv.
Alternativen? Att gå upp till ytan: En enkel biljett till Bagdad. Antagligen till tortyr, till död, men också till det hemvana, till familjen en kort tid.
Att stanna här, i skuggorna, i överlevnaden, utan verkligt liv?

Han tittar ut igen. På en balkong på andra sidan gården står en blond kvinna. Hon är gravid, får hjälp av sin man att hänga en matta över balkongräcket.

"Åh, Älskade, så jag saknar vårt liv tillsammans..."

nollkoll

Igår skrev Joshua_tree om verklighetsförankring - eller snarare bristen på dylikt.

Här har vi ännu en tjomme som uppenbart lever i ett parallellt universum.


Förutom det självklart hårresande om fred och vem som bringar fred och såna små detaljer *hostar lite lätt hysteriskt* så lyser följande formulering med sin briljans:

"Jag skulle vilja vara en person som blir ihågkommen som någon som först och främst inte sålde sin själ för att anpassa sig till den politiska processen. Jag kom till Washington med en uppsättning värderingar, och jag lämnar staden med samma uppsättning värderingar".

Det är väl inte förvånande att just han kunnat ha just den positionen och mött alla de människor och situationer som han gjort utan att ha förmått lära sig och utvecklas det minsta.

Tack Gode Gud för att det snart är över.

onsdag 26 november 2008

Mer skit i skåpen!



För en tid sedan fick jag anledning att grundligt städa mitt skafferi.
Förutom ett och annat litet odjur hittade jag en bortglömd påse med köpebullar.
Hur kan man glömma en påse bullar??
Well,föder man barn har man på något sätt lite annat att fundera på. Åker man sedan dessutom till sommarstugan och blir där i en månad eller två så...


Ja.
Jag tittar på bullpåsen. På bullarna i påsen.
Läser skeptiskt innehållsförteckningen.
Klämmer på påsen, på bullarna.

De är mjuka fortfarande.
De är inte mögliga.
Pärlsockret på dem har inte "smält".

Ajaaa.
Men nog är det ju så, med köpesbullar, slikt ger en ett annat perspektiv på åldrande.

Men jag studsar inför den avslutande meningen i innehållsförteckningen



"Bakas utan konserveringsmedel"



Ok...?!

Nä.
Jag föredrar nog de här till kaffet istället.
Galet goda blev de!

Och mer: Jag har blivit med hushållsvåg.
Nu ska jag lära mig baka levain!

Fullständigt fritt från skit!


Fråga: Vad ska jag göra med bullpåsen? Omloppsbana runt jorden, tillsammans med verktygslådor och annat skräp?
Mata duvorna med, och se om de överlever?
Fler förslag?

Blöthjärta, that's my middle name

Dunk.

Dunkdunk.

Dunkdunkdunkdunkdunk.





Jag vaknar.


I mörket, nattmörkret kommer jag på mig själv med att le.

Jag är så oändligt lycklig över att ha en liten pojk som sparkar mig i ryggen.

Sen, att klockan är mittinatten vet ju inte han. Han har bara vaknat, och ropar Hallå!! på sitt sätt.

Jag vänder på mig, drar honom till mig, intill mig, nära nära, och så somnar vi om igen.

torsdag 20 november 2008

Du vet att du är småbarnsförälder när...


...du lydigt står och inväntar grön gubbe vid övergångsstället trots att det inte är någon trafik att tala om.

Och jag sjunger inte om rallybilar.
Jag sjunger om båtar...

fredag 14 november 2008

Lillebror.

Idag fyller du år.

Det känns tungt att du inte finns i mitt liv, och jag kan inte låta bli att undra varför du väljer, valt att dra dig undan.

Du fattas mig.

torsdag 13 november 2008

Båtliv i Handen

Jag tar, som ofta, Lilla Essingen i bärsjalen och går upp till kyrkan. St Eskils kyrka, här i Handens centrum.

Öppen förskola, där trivs vi riktigt bra, jag och pojken min. Jag småpratar lite med diverse andra mammor (och undantagsvis en och annan pappa) och Skorven (som i detta ögonblick försöker äta upp en tvättställning..!?) träffar andra barn.
Just det är fascinerande.
Första gången vi gick dit var han fullständigt bergtagen, låg/satt bara och TITTADE på alla andra barn. Bebisar i hans egen ålder, ettåringar som tultar omkring, och deras äldre syskon som busar och leker. Jag tittade på honom, och log. Som sagt: Bergtagen.
Några barn känner vi från BVCs föräldragrupp,några mammor har jag hittat att promenera ihop med, och det känns bra.

Det är så enkelt, så litet, men ändå så bra. Ett stort rum, med leksaker, plats och stolar och bord, massor av barn. Sen en liten sångstund, och sen kan man fika om man vill. Och det vill man ju i allmänhet.

Jag ser på andra barn, äldre barn. Tänk, snart kommer Skorven sitta stadigt, börja krypa, resa sig... Det är märkligt, alltihop.
Man kan småprata lite om stora väsentligheter. Om tandsprickning, nattvak eller olika modeller av bärselar.



En liten båt

En liten båt blir ofta våt
om magen när det stänker.
En liten båt blir ofta våt
om magen när det stänker.
Jag undrar vad den tänker.

Den tänker att i böljan blå,
där simmar små, små fiskar
Den tänker att i böljan blå,
där simmar små, små fiskar.
Jag undrar vad de viskar.

De viskar att det finns en skatt,
Långt ned på havets botten.
De viskar att det finns en skatt,
Långt ned på havets botten.
Jag undrar vem som fått den.

Jo, det var jag när jag fick dig
för du var den där skatten!
Jo, det var jag när jag fick dig
för du var den där skatten,
och jag blev glad som katten!



Då, för länge sedan, då när jag just flyttat hit, när jag hade ont ont i bäckenet, när jag gick över tiden och väntade, väntade och väntade så var just det här en av mina målbilder.
Att jag skulle gå med ett litet barn i en bärsjal, gå på öppen förskola och öva på att vara mamma.

Jag håller i...

...stunderna, blåhåller, med vitnande knogar.
Alla säger:"Njut av den här tiden, den är så kort" och visst är den det, till och med när jag är mitt i den uppfattar jag flyktigheten.

Nästan så att jag får panik.

Igårkväll känner jag ett litet risgryn i underkäken på Lilla Essingen. Fröken Underbar sitter på andra sidan matbordet, hon kommer runt och känner, hon med. Jo. Ett litet risgryn, det är verkligen så. Första tanden är här.
Det är ett år av Första Gången, men också ett år av sista gången.

Jag diskade ur den första urätna burken barnmat i förrgår. (Något halvmysko franskt märke, varuprov från Mammas jobb, jag stavade mig noga genom innehållsförteckningen...)
Jösses, barnmat lixom!!
När kommer jag diska den sista?


När han var nyfödd och jag tog honom i famnen så "hackade" han, det är tydligen väldigt typiskt nyfödingar, med huvudet mot mitt bröst, och när han åt lät det på ett speciellt sätt, han verkligen klunkade i sig mjölken.
När slutade det, hackandet och det där klunkandet?
Jag vet inte. Jag tänkte inte på det. Det bara försvann.

Och de där fjunen?
Lanugohåret.
Den där helt fantastiska fjuniga behåringen på axlarna och ryggen som han hade när han var liten.
När försvann det??
Varför fotograferade jag det inte?
Vänner, det var så fint så fint, och nu är det borta!!
(Ja, bilden är ju då inte min, utan hederligen ...hrm...)


Jag säger till honom: "Älskade, väx inte så förtvivlat, ha inte bråttom! Jag hinner inte med!"
Han äter.
Som en skogshuggare.
Han ammas på nätterna och morgonen. Sen till lunch potatismos och lite morotsmos. På det lite blåbärspuré och sen toppar vi det med en tissetår. På kvällen havregrynsgröt och mer blåbärspuré och ännu mer tissetår. "Nådastöten" - på den slurken brukar han somna...
Han växer så det knakar.

Jag tittar på kläderna, som förefaller att krympa där de ligger på hyllorna.
Ok. De där byxorna får du växa ur... men inte de där! Hördu, lyssna på mamma, inte pingvinsparkbyxorna!
Det här är en duktig liten pojke. Han gör som mamma säger. Senaste vägningen på BVC visade att han lagt på sig fyra hekto till (7090g?!! Över sju kilo!), men bara en halv centimeter i längd. Så pingvinsparkisarna hänger med ännu några tvättar. Med lite god vilja.
Men jag kommer förlora den striden, så är det och så ska det vara, jag vet, men... *suckar*
Just de byxorna kommer jag aldrig riktigt förlåta honom för att han växer ur. Fast jag vet att det ska vara så och fast att jag gläds, verkligen gläds åt att han växer, upptäcker saker och utvecklas. Just de byxorna är så speciella, har en historia.

Älskade barn, ha inte så bråttom. Och hur i hela fridens namn tänker världen när jag förväntas lämna honom ifrån mig, ha honom på dagis om dagarna, då missar jag ju massor?!?

onsdag 12 november 2008

Skit i skåpet II


När jag sveper förbi akademibokhandeln fastnar min blick - hur går det till?? - som alltid på hyllan för pocketnyheter. Ja, visst var det den där som Drottningen pratade om...? Jag sliter till mig den, och något annat, det blir som alltid en påse "gott och blandat", jag har så förtvivlat svårt att motstå pocketböcker.

Hemma läser jag.
Visst har jag anat.
Visst har på något sätt vetat.
Men att vi blir så totalt och fullständigt grundligt BLÅSTA av de som tillverkar den mat vi ställer på våra bord, som serveras våra barn, det... nä.
Nu är jag förbannad på riktigt.

Somligt kommer jag aldrig mer att köpa.
Helt enkelt för att det är skit och skit betalar man inte pengar för. Eller än värre: Lurendrejeri.

T.ex. Fun Light och "rökt skinka" (smörgåspålägg)

Lightprodukter rent generellt går bort.

...och tänk efter: "fettfri majonnäs"

Jag har funderat över det där med "fettfri majonnäs" tidigare, för hur gör man majonnäs helt fettfri?
Frågan blir självklar om man vet hur man gör majonnäs.

Man tar en äggula.
Man häller ner olja i en tunn stråle i äggulan samtidigt som man vispar ordentligt. Mixerstav är en bra sak!
Man smaksätter med lite vinäger, fransk senap och ...ja, vad man nu gillar för kryddor i princip. Pressa ner några vitlöksklyftor och du får Aioli, en knivsudd saffran så blir det ännu festligare.
(Ja, just: låt alla ingredienser vara rumstempererade, då skär sig majonnäsen inte, alltså inga kylskåpskalla ägg!)
Inget magiskt.
Inte speciellt komplicerat.
Gjort på fem minuter.

Alltså: Ägg, Olja, Vinäger och senap. Ganska långt ifrån fettfritt.
Så hur kan man kalla något som varken innehåller ägg eller olja för Majonnäs?

Tropicana Juice: Dyr skit. Köp Brämhult istället. Den är ännu lite dyrare, men färskpressad på riktigt.

Nä.
Nu är jag sur.
Nu petimetar jag mig och läser innehållsförteckningar.
Nu predikar jag.

Sånt som jag inte vet vad det är, vad det har för funktion i maten, eller ens kan uttala vill jag inte äta!!

* p-Hydroxibensoesyrapropylester
* Askorylpalmitat
* Butylhydroxitoluen
* Polyoxietylenstearat

Läs högt, människor, kanske är ni bättre bildade än jag..!

Grynkorv!

Min lilla Grynkorv.

Risgryn.

I underkäken.

Första tanden är här!!

lördag 8 november 2008

Skit i (det blå) skåp(et)

När jag var liten var jag ofta hemma hos Farmor och Farfar i Lycksele.
Hemma hos dem åt man alltsomoftast kornmjölsgröt.

Jag gör fortfarande kornmjölsgröt då och då, lite av tribut till henne, dem, till en tid som var och till det vi kallar "husmanskost".
Dessutom tycker jag att det är farligt gott.

Recept? Njae... Nu är jag ju dålig på det då, men ungefär så här gör jag.

2½ dl vatten kokar jag upp i en kastrull. Då drar jag kastrullen av plattan nästan helt, så det bara bubblar lite försiktigt på kanten. Sen rör - inte vispar! - jag ner kornmjölet i vattnet, gissningsvis 3/4 dl mjöl. Vispar man ner mjölet får man klumpar i gröten och klumpar i gröt är ondska!
Sen, en nypa salt och så får gröten koka ihop i fem minuter eller så.

Jag häller upp gröten i en tallrik, häller på mjölk och ser hur gröten "lättar", flyter som en liten ö i ett mjölkhav - perfekt - och toppar med en klick lingonsylt.

Så, efter det här lilla stickspåret dårå... Gröt.Jag ville ha kornmjölsgröt. Redan kvällen innan slog det mig: "I morgon ska jag göra kornmjölsgröt istället för hallonsmoothie till frukost! Gott!!"

Fram med kastrullen, och ...whatthefuck?!!

HELVETE!!

Nej.
NejnejNEJ!!

Men dagens sanning är att jag fått skit i skåpet. Odjur i mjölet. Jävlar.
Snabbt viker jag ihop påsen, slänger i soppåsen. Tar de andra öppnade förpackningarna intill, en kartong med idealmakaroner, en påse spaghetti... Tittar i förpackningen med falu rågrut... Ävlaävlaävla. Åker gör allt som inte är i tät burk eller obruten förpackning.
En hel del.

Men lyckligtvis inte allt.
För det kunde vara värre.
Mycket är ordentligt burkat.
Det som råkat illa ut nu är sånt jag slarvat med.
Sånt som inte riktigt fått plats i speceriskåpet, som står bland helkonserverna:"Jag behöver skaffa fler burkar. Jag ska bara..." eller som med just kornmjölspåsen: Det som inte fick plats i burken blev kvar i en påse, som blev lite bortglömd längst bak i skåpet.


Det nu väldigt renskurade skåpet. Notera de nya snygga stora burkarna för mjöl..!

Där den hittades av ett odjur.
..och varifrån det kom vet vi inte. Lär aldrig få veta. Men det lade ägg, och blev fler. För så gör såna odjur.

På Anticimex hemsida läser jag, diagnosticerar. "Sågtandad plattbagge".
Jaja, whatever. Ut ska de, de j*vlarna.



Nu har det gått några dagar. Allt som inte var ordentligt förpackat är slängt. Skåpet där j*vlarna hittades är dammsugat, skurat och dammsugat igen. Resten av köket också, förresten. Allt i det aktuella skåpet är diskat. Inklusive konservburkar och hushållsassistent.
Inget ätbart finns utan att vara packat i tät burk.
Jag repeterar: INGET.

I det här skåpet var allt ordentligt burkat, no bugs!


Nu är det sannerligen mycket trist att vara skalbagge och försöka smörja kråset i mitt skafferi, men... gissa om jag håller koll..!
Nu är det KRIG!!