onsdag 30 april 2008

Surtsey och Jólnir


I mitt badkar har det dykt upp en ny ö.
Den är rysligt praktisk, man kan ställa ifrån sig ett fat med apelsinklyftor, färdigskurna kiwibitar, till och med ett glas päronsoda på den ifall det kniper.
Perfekt, nära tillhands för högerhanden, medan vänsterhanden håller i boken.
Jag kommer sakna den när den, liksom Jólnir gjorde, så småningom sjunker i havet igen.

(För det hoppas jag verkligen att den gör, inget ont om Surtsey, som finns kvar fortfarande, men i mitt badkar föredrar jag öar som Jólnir!)

Boxed!



Så! Nu är det dags!
Lördagen den 10 maj går flytten. Då har målarna lovat att de är klara i nylägenheten.
Bil är bokad.
Några raska gossar därutöver. (För jag bär inga flyttlådor...)

Tills dess ska jag ha fått ner mitt hem i lådor.
Den som känner sig manad får mer än gärna komma förbi och hjälpa mig med det projektet.
...och nu har jag fått nycklarna till nylägenheten.
Det här blir bra!!

måndag 28 april 2008

Bland jungfrur och koffertnaglar



Den är så lämplig att stå mot, nagelbänken, särskilt när man har lite ont i höfterna, så som jag ideligen har. Vi blir stående där, jag och Morfar, när vi småpratar, och jag fascinerat samlar på nya ord. Han berättar om jungfrur och block, om vad man gör när man brassar en märs och vad babords låring innebär och jag, med min absolut ICKEEXISTERANDE erfarenhet av segling i allmänhet och råseglare i synnerhet försöker hänga med, för jag gillar ju ord, roliga och märkliga ord.

Det är en välsignad stund, jag blir där länge, med Morfar på Briggen Gerda. Vi småpratar om lite allt möjligt och vi pratar om magen och han är bergsäker: Det blir en kille, jo, en Kalle! och vad vet man, kanske har han rätt.
Det är så skönt att känna hans omsorg - han kommer med en stol med ryggstöd:"Nu gör du som jag säger, sitt!" när jag försöker vara till så lite besvär som möjligt och sätter mig på en bänk och när någon annan kommer med några ölburkar öppnar han glatt en till sig själv men är blixtsnabb: "Nej, för faen, hon får inget!. Jag hinner inte ens tacka nej själv, jag tycker ju inte om öl :)

Jag var, fånigt nog, lite orolig för att han skulle tycka något... Men det säger ju mer om mig, hur lätt det fortfarande är att falla in i toktänk: i skam över att inte vara tillräckligt älskad för att ett barn skulle välkomnas.
Men så är det ju faktiskt inte, och det VET jag ju, ändå hann jag tänka så innan jag skulle träffa min morfar, min morfar som i somligt är en mycket konservativ man. Men det känns alltigenom gott och bra att sitta och prata med honom där i solen om barnet och om hur jag mår och om hur mamma mådde när hon väntade mig och ... Ja, mormor hade det tydligen jobbigt och mådde mycket illa när hon väntade mamma - det är väl kanske någon familjegrej...

Solen skiner varmt och jag sitter och broderar lite och mår gott av den friska luften och ler åt "Sjöbergs Höns", han säger så om måsarna som flyger genom riggen och jag är glad över att vara där, hos Morfar.
Jag hoppas att jag får åldras så som han gör. Han har fullt upp, han är engagerad och kunnig. Han bär kunskap om ett hantverk, och han delar med sig och förklarar; han vet hur en Brigg ska byggas, seglas och underhållas.
Han kan finliret: hur en jungfru på babord och styrbord ska se ut när det är rätt och inte bara funktionellt.
Hans pappa, Gammelfarfar Nils, seglade på AfChapman på den tiden hon hette GD Kennedy och var skolfartyg för skeppsgossar, han var både skeppsgosse och befälselev ombord på henne, morfar har segelfartygen i blodet, och har själv legat till sjöss både i marinen och den civila flottan under stora delar av sitt yrkesliv.

Jag räknar på fingrarna och kommer på att han nog måste fylla 78 år i år och skakar på huvudet: Det är inte möjligt. Han ser femton år yngre ut. Men han säger att han inte klättrar i hela riggen längre...



(Bilden har jag lånat från Gerdas hemsida)

Det är något speciellt med segelfartyg, med doften av tjära och fernissa, och av segelfartyg som inte bara ligger i hamn och är museum utan som används, som seglar varje sommar, som brukas, slits och som fungerar.

Jag ler när jag går hem, och lovar mig själv att hälsa på morfar snart igen, när de ligger i dockan på Beckholmen...

söndag 27 april 2008

Kryptiskt meddelande

I min hiss sitter just nu en lapp.
Fascinerat försöker jag läsa vad som står, och det går väl sisådär.
Det är värre att förstå det hela.



Det är alltså antagligen inte en lapp från en granne, utan någon sorts information från någon som anser sig reparera hissen.
Det är ju tacknämligt. Man talar också om att det inte är hissen som är trasig, utan dörröppnaren (på några våningsplan i huset bor det rörelsehindrade hyresgäster).

Den där dörröppnaren har varit trasig i månader

Men nu ska den tydligen åtgärdas.

(Lappen har suttit där sedan i torsdags. Man har inte så bråttom, nej.)


Festligast tycker jag ändå att den nedersta raden är.
Den som är noga överstruken.

"Vi gör vårt bästa för att åter få hissen i drift
och minska er olägenhet av stilleståndet"

Man gör alltså ABSOLUT INTE sitt bästa?

*s*


Av en händelse hörde jag på radio om David Batras nya bok
"Den som inte tar bort luddet ska dö”.

----------------

Uppdatering: Kolla in den här bloggen!

Där finns många roliga lappar!

Absolute Happiness

Tänk att man kan bli så här lycklig av en toastol.

Fler toastolar till världen.

Jag tror att det vore något för FN att tänka på: Dela ut toastolar till alla som krigar i Irak, Tjetjenien, Tchad, Israel/Palestina...



Ja.
Kom ihåg var ni hörde idén först.
Jag kan ha nytta av ett Nobelpris från Oslo.

fredag 25 april 2008

On a need-to-know-basis for lowlifes like humans.

Jag sitter med datorn i knät, i fåtöljen i vardagsrummet.
Solen lyser på mig, det är solgass där jag sitter, och jag ser bara med svårighet vad jag skriver på skärmen.
Intill mig finns en liten pall som tjänstgör som avställningsyta för tekoppar, dator, och just denna stund en katt.

Hon ligger och tittar ut i hallen.
Tittar stint ut i hallen.
Plötsligt samlar hon ihop sig, blir bulligare. Reser sig inte, men skjuter rygg där hon ligger och fräser intensivt.

Jag följer hennes blick.
Ut ihallen.
Allt ser ut att vara precis som vanlig...

Men hon är mycket irriterad över något.

Slutsats: Antingen är hon knäpp - eller så har katter verkligen ett sjätte sinne.

(Vill jag då veta vad hon ser?)
(Antagligen inte)

tisdag 22 april 2008

Vad gör man när man inte kan sova?

1. Hur länge har du bloggat?

Åh, jag är ingen gammal garvad bloggare, den här bloggen har funnits i ett år, och varit inaktiv under flera månader av den tiden.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?

Jag trodde att alla var skäggiga och hade horn!

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Den bloggen har jag inte hittat än.

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

Inget speciellt. Det är ju inte så att jag var femton och okysst för ett år sedan :)

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?

I min blogläsare har jag ... 79 feeds. (?!)
I verkligheten läser jag nog inte alla dessa. Somliga verkar ha lagt av, andra klickar jag oftast bort. Jag behöver nog städa en del där.
Det finns en del där som jag har lite av "plikt".

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?

De jag har nöje av är undantagslöst dagboksbloggar. De andra räknas nog till de där "plikt"-bloggarna som, för stunden, oftast inte blir lästa ordentligt.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?

Olik eller lik mig... De flesta dagboksbloggar jag läser skrivs av människor som jag känner på ett eller annat sätt, känner från communityvärlden, som blivit IRL-vänner. Om vi är lika eller olika? Det känns rätt oväsentligt, rätt konstigt?

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Jag har varit ful nog att inte ge mina föräldrar länken hit... Jag tror inte att Skorvens pappa har den heller - även om jag visat honom den någon gång.
I övrigt har jag ju valt att vara semi-anonym i min blogg: Människor som känner mig vet att det är min blogg, resten struntar jag i.
Däremot händer det att jag funderar på att stänga bloggen för anonym läsning.


10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Hur ska jag kunna veta det?

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?

Jag har nog en fungerande gräns, ja.
Jag lägger t.ex. inte ut någon bild på mig själv, där man ser vem jag är, på samma sätt använder jag inte människors riktiga namn om jag inte vet att det är ok.

Jag saknar dagboksskrivandet på avsomnade quicksilver - det här känns faktiskt som ett ganska blekt substitut: sämre kvalité och lägre kvantité på kommentarerna från läsarnas sida och mindre innerligt från min sida. Så blir det om "kreti och pleti" kan läsa.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?

Det som känns privat. Det som kan skada mig eller andra. En himla massa saker, med andra ord.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?

Ja, dels handlar bloggandet om att jag själv vill skriva ner, komma ihåg vad som händer, dels är det ett lite "praktiskt" sätt att berätta för andra - fast ibland blir det dumt, när jag ska berätta något för någon - och så har h*n redan läst det i bloggen! *s*
Visst önskar jag att jag fick mer och bättre feedback på det jag skriver, men... Ja, som sagt. Quicksilver är dött, den tiden, den sortens dagbokande finns inte längre.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Kanske. I vissa fall, om bloggen är "ärlig" och personlig. Man kan i alla fall få en relativt rimlig bild av personen.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?

Jo.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Jo. Är man tillräckligt korkad bör man inte blogga, det blir lyteskomik.
Tyvärr brukar såna bloggare inte inse det.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?

Äh, jag är ingen speciellt kontroversiell person, jag har få läsare, de flesta är mina vänner, jag behöver inte sjukskriva mig på grund av alla hatmail... (Jag har heller inget behov av att reta upp folk...)

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Nej, som sagt, jag är inte speciellt spännande eller kontroversiell.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Ja, det är ju från början ett blekt substitut till riktigt dagbok-på-nätetskrivande, så redan från början saknas ju mycket i konceptet, utifrån vad jag egentligen önskar.
För mig har "blogosfären" och "demokratin" inte någon central roll, även om det inte gör att det inte är viktigt.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?

Well, risken är väl rätt stor att det handlar en hel del om Skorven...

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Nog är det till stor del en klubb för inbördes beundran - det finns många kloka människor som inte läser bloggar och inte heller bryr sig om bloggar och som lever lyckliga, produktiva liv ändå...

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Här lånar jag Petras svar rakt av:

"Det är mest en oseriös spin off på mitt dagboksskrivande. Det har å andra sidan betytt väldigt mycket för mig – åtminstone under QS-tiden då jag fick väldigt mycket bra feedback från många kloka människor. En slags gratis gruppterapi skulle man kanske skulle kunna kalla det?"


23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Två "avslutningsvis"?? Jaja...

Mest förströelse. Men visst har det hänt att jag läst riktigt riktigt bra bloginlägg. Men väldigt mycket oftare är det mycket junk. Folk är som jag, inte så himla spännande...och så finns de dem som är ohyggligt pretto!

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Nej, det tänker jag inte ALLS göra!
Det får den - aj, ge FAN, skorv!! - som vill göra helt efter eget sinne.


--------------------------------

Update: Nu bevakar jag 49 bloggar, ja. Man kan kalla det en avsevärd gallring...

Vintrampare!

Så är det, det kommer bli en vintrampare av det här barnet!

Stadigt och idogt trampar h*n på och jag svär till. Ont gör det. Så har vi hållit på i något dygn nu, och h*n tycker antagligen att tillvaron är kanon. (Vi är inte helt överens.)

Jag träffade barnmorskan igår och sa just det:"Vad sjutton håller h*n PÅ med?!?

Så vi kollade efter, gjorde ett snabbt ultraljud.
Jo, det var som jag gissade.

Barnet ligger med huvudet under revbenen på min högra sida, med ryggen längs min mages vänstra sida, knäna uppdragna, och fötterna ner mot bäckenet. Så fort h*n sträcker på sig lite, trampar till, trampar h*n rätt ner i urinblåsan.
Nej, jag blir inte kissnödig.
Det gör SKITONT.

Så nu är jag uppe och vandrar lite för att h*n ska somna, så att kanske jag får sova igen.

(Snälla, vänd dig lite, ligg på något annat trevligt sätt, lilla skorv!)

Men jag slipper spy nu för tiden, och gaviscon-tabletterna hjälper mot halsbrännan! ;)

(Räkna dina välsignelser, blott!)

lördag 19 april 2008

Porcupine



Jo.
Jag kan ju ibland vara en smula kantig. Rent av stickig men sällan så full av taggar som just denna tisdag.
Hon är min nya favorit, fjällan på Söderkliniken, sjukgymnasten med nålbreven.

För egentligen är det ju helt sjukt, att sätta en massa NÅLAR i kroppen, att komma på att det är en bra idé. Hur kom kineserna på det där från början, vem gjorde det första gången, vem sa: Ja, du är sjuk, vänta så ska jag sticka lite nålar i dig...


Men det funkar.
Det funkar och dåså, då köper jag det.
Dagarna efter en akupunkturbehandling har jag mindre ont i bäckenet. Jag rör mig lika försiktigt och undviker aktivt trappor och annat elände, men jag har inte ont hela tiden och det är ... ju inte så dumt.

När hon sätter dit dem bränner det till lite, varje nål känner jag, men när de väl är där de ska så känns de inte alls, och sen lägger hon en vetekorv runt mig, en varm och skön vetekorv och jag ligger nästan där på britsen och somnar en stund. Det är rart med värmen.


Jag får ofta känslan av att Världen är i sync med mig, gällande den här graviditeten. Jag är lite rädd inför förlossningen: så börjar SVT visa serien Barnmorskorna (så BRA den är, så fint gjord!)
Och nu, ett par dagar efter min andra akupunkturbehandling, sänder rapport detta.

Ha! Vet jag väl att det funkar!

Sen tilltalar det mig dessutom att få ligga och fantisera om att jag helt plötsligt förvandlats till ett piggsvin en liten stund varje vecka!

fredag 18 april 2008

Hungerattack!

Jo. Jag kan ju bli så där TOKhungrig. Vis av diverse erfarenheter har jag nu alltid alltid ett par äpplen i handväskan, och som yttersta reserv en kexchoklad.

Ibland lär man sig den hårda vägen.
Eftersom jag blev så där AKUThungrig och inte hade något vettigt ätbart i handväskan.
Jag står alltså på en tunnelbaneperrong, på Slussen, närmare bestämt och håller nästan på att dö.
I det här läget är det kris.
Äter jag inte kommer jag börja må illa, och det tar mig drygt 30 minuter att ta mig hem till kylskåpet.

DET går ju inte an.


Desperat går jag fram till godisautomaten på perrongen, ibland finns det äpplen i dem...

...och jag har tur, får fram sju spänn och får ett rött industriäpple i utbyte. Men vad gör man inte?

I samma ögonblick kommer min tunnelbana, och jag sätter mig till rätta, en smula lättad, över att ha hävt krisen, tar fram äpplet för att ta bort gladpacken det är insvept i.

Ooops.

Inte gladpack.

Krympplast.
Äpplet är lagt i KRYMPPLAST.
Striden börjar.
Jag har alltså ingen sax, ingen kniv...
Bara tänder att tillgå, och jag biter tag i en skarv och drar, tappar taget, biter mig i läppen och kommer att tänka på den där låten med Povel Ramel...



...och kampen fortsätter.
Jag skojar inte, jag lyckas tänja ut plasten närmare en DECIMETER innan den brister och jag äntligen får ut äpplet.

DN skriver om fenomenet med frustrerande förpackningar.
Men att kalla det folksjukdomar kanske är att ta i?

Olika perspektiv.

Sist jag var hos barnmorskan för rutinmässig magmätning, hjärtlyssning, blodtryck- och blodvärdestagande och fick jag en "Babybag".
En "Goodiebag" för blivande föräldrar.

Ja, där ser man!

Så, vad var det i påsen då? Ja...

Naturligtvis en laddning blöjor, i det här fallet från Pampers.
De kommer nog helt säkert till användning, tror ni inte? *s*

Sen en liten body i storlek 56 från Lindex, ajaaa, det blir nog också bra...

En provförpackning av Neutral tvättmedel, en reflex från vägverket, en tandborste för mycket mycket små tänder, en tub idomin, lite babyolja från ACO och en liten tub hudkräm Oliva från CCS.

Och en hel BUNT av broschyrer och papper. (Jag förväntas antagligen läsa dem... *ögonhimlar* )

Men vad är det här? En blå MOJ i en plastpåse!? Vad sjutton ÄR det för något??

Jag öppnar plastförpackningen och ut flärpar en MOJÄNG..?!? Åh, en sån där solskärm man ska ha i bilen... Panodilreklam... Jösses, katten bara studsade..! Undrar om den alls går att få ner i förpackningen igen, jag har ju gudbevars inte ens någon bil...

Nu var det väl tomt i påsen... Nä, inte riktigt. *jag rotar lite mer*




Upp får jag en dvd-film i litet pappersfodral.

Allvarligt!?

Teletubbies!? En 61 minuter lång film med Teletubbies?!

Tror ni de smittat ner blöjorna och bodyn!?

-----------------------------------------------------------------------


En annan sorts goodiebag för andra sorters människor med andra behov. (Fast jag kan donera dvd-filmen any day!)

måndag 14 april 2008

Lördag morgon 07.10

Om telefonen ringer en lördagmorgon, tio över sju blir jag en smula irriterad.
Okej. Jag var vaken, men jag ville verkligen inte vara det.
(Skorven rumstrerar och har sig, och jag sover ofta illa om nätterna. Då sover jag ikapp på morgonen...)

Nu var det papsen som ringde.
Nej, han brukar inte ringa så dags, men nu tyckte han att han hade skäl.

Och okej, då. Jag medger. Det hade han.

Han hade nämligen gått ner och satt på bastun, satt på sig morgonrocken, och hittat min kvarglömda mp3-spelare i fickan på den.

Den efterlängtade, borttappade, eftersökta och förmodat i värsta fall tappade eller stulna mp3:spelaren.

JIPPI!!

Kärleksförklaring till en syster.

Jag sitter hemma i mammas kök.
Det är inte min barndoms kök, jag är inte uppvuxen i det huset, men nog är det hemma hos mamma ändå. Tittar ut på gatan i villakvarteret, tittar på de översnöade julrosorna och de ömkliga krokusarna som tappert sticker upp genom eländet som ramlat ner under natten.

...och så kommer det två tjejer gående på gatan, de ställer sig mitt emot vår uppfart, på en besöksparkering som finns där, och tänder sina cigaretter. Jag studerar dem. De ser ut att vara i odefinierad övre tonår; antagligen kommer de från högstadieskolan som ligger strax intill. De står där och sparkar i snön, röker, spottar på marken och visar mobiltelefonerna för varandra.

De är hårt sminkade, så mycket foundation och puder i ansiktet att det verkligen är som femtiotalets pancake. Guldiga, blingade gucciellernåt-kopior hänger och slänger, de är för tunt klädda och fryser.
Men de står där och tjuvröker, jag pratar om det med min bonuspappa, och han bekräftar: Jo, de brukar stå där...

...och jag andas ut med tacksamhet.
Så SKÖNT att inte behöva delta i det där.
Att slippa anstränga sig så, för att vara tillräckligt cool, passa in, ha rätt sorts grejer, säga rätt, tycka rätt...

...och så går jag och duschar.

Därefter går jag in i min systers rum, jag har lånat hennes säng under natten. (Hon är inte hemma eftersom hon har inackorderingsrum på sin gymnasieskola och är där i veckorna)


...och så får jag syn på en väska hon har hängande över en stolsrygg.
En rätt punkig väska i rött och svart, väldigt långt ifrån guldiga gucci-kopior. På den har hon nålat fast något med säkerhetsnålar...Men det är inte ett anarkist-A, inte en driva med mer eller mindre galna knappar utan...

...ett broderat tygmärke från Briggen Gerda.

Hon väljer sin egen väg, min syster...

Precis där och då slår det mig hur oerhört stolt jag är över henne.

onsdag 9 april 2008

Vår herre skyddar...

...barn och dårar brukar man ju säga.

Jag vet inte riktigt till vilken kategori jag räknas, men nog har jag lite hjälp från ovan, det kan vi ju konstatera.

För så är det.
Även om man svär över tillvarons jävlighet, så visst kan det bli värre. Och ibland HAR man rent ohyggligt mycket tur.
Ibland överraskas man av människors hederlighet och ärlighet.

Det är måndag kväll, jag är ganska trött, jag ska åka hem efter lite MamaMia-föreläsande. Jag byter t-bana vid centralen och passar då på att ta rulltrappan upp från perrongen till den lilla akut-konsum som ligger där, i t-banehallen.
Jag behöver ett par liter yoghurt, lite bröd, kanske någon broccoli och vad det nu var.
Handlar mina varor, stoppar ner dem i dramaten. (Den är min absolut bästa kompis sedan den här foglssningen gjorde entré i mitt liv)

Åker ner till perrongen, sätter mig suckandes på rätt t-bana och åker hem.

I höjd med Masmo (eller var det nu var) ringer telefonen. Ett okänt 08nummer.

"Är det du som är T?" frågar rösten. "Var du inne och handlade på Konsum T-centralen för en stund sedan?"

Eh, jo, svarar jag förvånat.

Ok, du saknar inte din plånbok...?

Eh, nej, det har jag faktiskt inte gjort, men uppenbarligen så... Och jag vet precis vad jag gjort.
Jag lade den ifrån mig, på kassaapparaten, när jag skulle gräva i fickorna efter den där OCEANEN av mynt hade där, för att bjuda på massor av småmynt istället för sedlar - de hade visst lite ont om växel.
Och så har jag helt enkelt lämnat den där, liggande på kassaapparaten.
Med körkort, visakort, masterkard och allt annat man nu har i en plånbok.

"Du, jag lägger in den på vårt kontor, så kan du komma och hämta den".

Tack.
Tacktacktack.

Jag blir alldeles matt.

Så mycket kontanter låg nu inte i plånboken, men plastkorten... *ögonhimlar*
DE vill man ju gärna ha lite KOLL på...

Tack

söndag 6 april 2008

Utredning.

Jag bär en liten skorv under mitt hjärta.

Ett pickande hjärta som inte alls håller samma tempo som mitt, utan i princip slår dubbelt så fort, och så ska det vara.

Nu är h*n ca 40 cm lång och väger omkring 1½ kg.

En efterlängtad liten människa, jag är nyfiken på att få veta vem det är.

Men människor reagerar, i okunskap, på mitt "arbetsnamn".

Skorv.
Skorven.

De tror en massa galenskaper.

De tror att "skorv" är det här eller det här eller en gammal båt?!.

Nej.
Eller ja, jovisst, allt det här finns ju, men har inget med min skorv att göra.

Två "hemma" har jag ju.
Jag är född och uppvuxen i Södermanland. I Stockholm och i stugan utanför Flen.
Men jag har också rötter i "Norrland". I Lycksele hos Farmor&Farfar, i Gällivare, Jokkmokk, Luleå, där jag bott.

Och då vet man vad en "skorv" är för något. Det är ett dialektalt uttryck för en insekt. Ofta någon sorts liten skalbagge eller liknande.
Och precis så är det ju.
Det är ju mitt lilla kryp, min lilla skorv.


Läs här så ser ni en annan historia om en annan skorv.