Hemma.

Hur många gånger har jag inte suttit på bussen längs E4:an norrut, från Skellefteå, mot Luleå?

Och hur många gånger har jag inte åkt än längre norrut, västerut, förbi Harads och Vuollerim?

...och hur många gånger har jag åkt med tåget över Årstabron, in mot söder, mot Stockholm?

...och när man svänger av stora vägen, där vid det bruna staketet med de vita stolptopparna, där vid de stora ekarna, och sen svänger man vänster och åker över den lilla träbron... (numera är staketet grått, färgen finns bara i mitt minne...)

Jag åker Hem.
Jag är en Hemmaråtta, jag tycker om att vara hemma.

Att vara där jag vet var "gäddorna står" som grabbarna i Euskefeurat sjunger.


(Tyvärr gör klippet inte alls Euskefeurat rättvisa...)

Luleå. Orris. Stockholm.
Allt är hemma.
Samtidigt.

Somliga hemma finns inte kvar. Inte för mig. Annat än i hjärtat.
I Lenatorp har jag inte varit på många år.
Geografin är en anledning: Man "svänger inte förbi" så lätt.
Det finns också andra.

Men jag saknar fortfarande doften av solvarm tallhed, känslan av torr kall kyla, den sortens kyla man inte måste klä sig mot när man ska ut och hämta ved.

Andra hemma är. Men annorlunda. Inte självklart sämre eller bättre, bara annorlunda. Jag fylls av tacksamhet över att det fortfarande KÄNNS som hemma. Doften i den där lägenheten på Playa Del Porsön är välbekant; vi gör sånt som vi alltid gjort, mår avspänt och bra tillsammans. (Fast jag i somligt jag är inte VAN vid att vara tjock! -helt plötsligt blivit lite blyg!)

Gång på gång påminns jag: Jag har så oändligt mycket att vara tacksam över.
Så många människor runt omkring mig som verkligen påverkar, påverkat mig, som verkligen gjort skillnad, förändrat och förbättrat mitt liv.
Gjort skillnad; hjälpt mig vända misär och depression till något kreativt och funktionellt.

HUR uttrycker man all den tacksamheten?
För det är ju så.
Det är ju relationen till människor, som man associerar till platser, som gör att man känner sig Hemma.

Extra öppet reservat...!?

I SVD läser jag förvånat: Gör Söder till den toleranta stadsdelen. Låt krogar, butiker, förskolor, socialtjänst och andra som utbildat sig i jämställdhet och fördomar sätta ett regnbågsmärke på dörren.

Jaha.

Om då Söder ska bli bögarnas och flatornas trygga plats, var ska vi lägga reservatet för zigenare någonstans? Och behöver vi inte kanske ett reservat för fysiskt handikappade, där trappor och trottoarkanter är bortbyggda, där inga dörrar är för smala och där man aldrig någonsin är hänvisad till skraltiga varuhissar när man ska ut från biografen efter filmens slut. (Skäms, Filmstaden söder! Och SKÄMS Willys, som BLOCKERAR nämnda varuhiss med... varor!)

...för det vore ju för hemskt om vi skulle ha en tillvaro, ett Stockholm, en värld där alla fick plats, oavsett vilken stadsdel man råkade befinna sig i. Oavsett om man är bög eller kurd. (Och hur gör man om man är både kurd, bög och rullstolsburen??)

Det är väl det som kallas "integration" och det är ju skitjobbigt, för då blir ju vi Svenssons (som varken är cp-skadade, hundägare eller finnar) UTSATTA för en massa KONSTIGA TYPER! (till exempel reklamare, astmatiker eller homofober)

...Return the sender...

...address unknown..!

Jo.
Jag lever ju ett TV-löst liv.
Fast helt sant är det nu inte, eftersom den TV som jag förut brukade titta på faktiskt står kvar i vardagsrummet, även om den inte fungerar.
Det är ju rätt trist att den står där, så nu när jag tillfälligtvis råkar ha tillgång till Fröken Underbars lilla röda Bixie får jag för mig att jag ska åka till återvinningscentralen med liket. Passa på, lixom. Det är ju onekligen lättare att transportera TV när man har en bil...

Jag börjar med att ta reda på var det, i min hemkommun Botkyrka, finns en återvinningscentral. Jodå, det finns i Tumba och i Fittja. Men dåså. Bara att köra iväg med ... va..? Stängt på måndagar? Båda två!?
Men det är ju idag jag har tid, och tillgång till bil??
(Visst unnar jag personalen lite ledigt, men måste alla ha ledigt samma dag?)

Fröken Underbar vet på råd. "Åk till Salem, det är nära!"
Ajaaa. Så får det bli.
Men Nej. Icke. Salem är nämligen inte Botkyrka kommun, utan en helt egen liten kommun med egna bestämmelser. I Salem har man problem med utomjo...utomkommunmedborgare som kommer och vill bli av med sina grovsopor.(Möjligtvis oftast på måndagar?) I Salem har man delat ut passerkort till hushållen, och utan ett sånt passerkort kommer man helt enkelt inte in på återvinningscentralen.
(Kan man ens ta sig in för att betala för att bli av med skrotet?)

Det kan inte vara möjligt att jag ska behöva åka till Högdalen eller Hässelby, där Stockholms kommun har två återvinningscentraler, för att bli av med TV-eländet!? Hallå, det här är ju knasigt, jag försöker ju göra något bra här, återvinna, istället för att bara slänga skrotet någonstans som så många andra gör?!? Förresten har säkert Stockholms kommun något hemskt system för att förhindra kontaminering från utsocknes tv-apparater, de med...

Grovsoprum? Jo. Visst har vi ett grovsoprum. Tyvärr är vi hyresgäster inte betrodda med nycklar till det. Jag har inte riktigt förstått varför...

...men tillslut lyckas jag hitta ett telefonnummer till en miljösamordnare på botkyrkabyggen, som har nyckel till detta grovsoprum. Kanske får jag tag på honom. Kanske lyckas vi stämma träff. Kanske får jag be Svärdsmannen köra aset till sin återvinningscentral, i Vänliga Viksjö, där man inte skiljer kreti från pleti.






Jag har placerat min blogg i
Botkyrka på bloggkartan.se

Harry och hans vänner?

Jag gick till Spår 10.
Jag såg inga människor i märkliga kläder, med underliga baggagevagnar. Inte minsta lilla uggla.
Bara de vanliga skabbiga duvorna.

Kanske är SJ lika ivriga som jag, i väntan på sista boken?



.

Bildgåta

Nådåså, nu har jag inte bara en bra bild i kameran utan också en sladd för att skyffla bilden FRÅN kameran till resten av tillvaron.
Det blir nämligen lättare då.

*muttrar*





Så frågan är: Var är bilden tagen?

God jakt!



.

Bildgåta igen då...

Eftersom Fröken Underbar uppenbarligen inte har något annat att göra än att svara på bildgåtor, och svara illa rätt, så får resten av världen en ny chans.

Rätt svar var alltså golvet på perrongen på Södra Station, pendeltågstationen mitt på södermalm här i Stockholm.

Nå.

Detta då?




Även detta är i en offentlig miljö i Stockholm

Och ja, du får vara med, du också... *s*

Men risken är att du får bjuda MIG på sosta, om du kan den här med!

Bildgåta

För en tid sedan lade jag upp en bildgåta här.


Det är dags att avslöja svaret på gåtan, och kora en vinnare.

Bilden är tagen i en handskaffär på Östermalm och tanken är att man ska vila armen i stödet medan man provar handskar!

Vinnare är...

*trudelutt*


Fröken Underbar


Priset blir antagligen en kram, en kopp espressino på Sosta och någon sorts överraskning!


Så. Nu till allvarligheterna.


En NY bild för er, kära läsare, att klura på.

Var är den här bilden tagen?




Av naturliga skäl är det svårt för "utomsocknes" läsare att klara det här, bilden är tagen någonstans i Stockholms innerstad, i en offentlig miljö.

Nå.

Lycka till!

Salta sillar!

Det är tveklöst den saltaste sill jag någonsin ätit, den jag idag inmundigade, i min morfars sällskap, på Briggen Gerda. Stekt salt sill har jag inte ätit sen... Ja, jag minns inte när det skedde sist. Det står sannerligen inte på min vardagsmeny! Som man kanske kan gissa är Stekt Salt Sill en mycket salt erfarenhet, som passar min morfar, som är en salt seglarkille utmärkt. Jag äter allt, det är få saker jag inte tycker om. (Jag är inte så väldigt förtjust i burk-tonfisk, men kniper det, såvisst äter jag...) Självklart testar jag saltsillen! Salt var den, om någon missat det. Resten av eftermiddagen har jag bälgat i mig loka citron, allt för att desperat ge den där sillen något att simma i. Jösses så salt!
Förresten. Stekt Salt Sill är rysligt salt. Bara så ni vet!

Gerda är på tillfälligt besök här i Stockholm, hon ligger i en av torrdockorna på Beckholmen.
Roligt var det att överraska honom, morfar, för vi träffas inte så ofta, så ett spontant besök så här var festligt. (Jag är barnsligt förtjust i att överraska!)

Jag blir också lite glad i hjärtat över att det finns människor som han, som lägger ner själ och hjärta i att bygga en hel brigg, att bibehålla hantverk som skeppsbyggeri men också konsten att segla fartyg som Gerda.
Jag gick från Beckholmen med ett leende på läpparna.

(och med ett saltbehovet för en hel månad mättat)

Om någon törs undersöka salthalten på stekt salt sill så finns det ett recept på anrättningen här!





.




.

Sopor!

"P-vakt kan få ge böter för skräp
Trafikborgarrådet Mikael Söderlund (m) har tröttnat på nedskräpningen i stan och hotar med straffavgifter om det inte blir bättre. Han ifrågasätter om gratistidningar ska få delas ut på allmän plats och vill bötfälla dem som skräpar ner." (Läs texten i sin helhet på :Dagens Nyheter)

Söderlund delar upp problemet: Dels alla gratistidningar, dels snabbmatsförpackningar och dels fimpar och snus som slängs på marken.

Egentligen är det väl oväsentligt vad som klassas som "skräp", själva definitionen av skräp är ju att det är något som är använt och därefter hamnat på fel plats.

Men visst, för mig får man gärna avskaffa hela kommersen med gratistidningar. Det står ju likväl inget i dem... Och hur Aftonbladet lyckas göra något som är sämre än Aftonbladet och - man kallar det ".se" - och ha någon sorts vinning av det..? Det kan ju aldrig vara lönsamt!? Dessutom tycker jag synd om deras stackars tidningsutdelare som mer eller mindre desperat försöker bli av med sina jättelika buntar...

Papperskorgar är bra. Använd dem! De står ofta tätt, det är ingen stor ansträngning att bära sin lattemugg en tre steg lång omväg för att kunna slänga den, istället för att bara lämna den stående på bänken.

Men är papperskorgen redan överfull, då blir det krångligare.
Då kommer dessutom måsar och kråkor och drar ut soporna, vilket inte förbättrar situationen...
Dock. På den gula dekalen på papperskorgen står telefonnumret till Stockholms Stad. Dit kan man ringa och säga:"Papperskorgarna längs med norrmälarstrand är överfulla, allihop, kom och töm!"

För visst kan vi lägga ansvaret för vår stads renhållning på någon annan, visst kan vi lägga ansvaret för uppfostrandet av dess medborgare att använda papperskorgar på vår stads P-lisor, som Mikael Söderlund föreslår, men jag tror inte på det. Det ligger ju i allas vårt intresse att vår stad är vacker och representativ så varför säger vi inte: "Ursäkta, du glömde något på bänken där..." när någon fräckt lämnar McDonaldsskräpet efter sig och går.
För det är ju så.
Vi ser alla när skräpet blir skräp, när människor inte använder de papperskorgar som finns, och Nej, ALLA är inte ALLTID fulla!

Och dessa fimpar och prillor...
Ja.
Jag hävdar, med en dåres envishet, att fimpar också är skräp. De ska inte ligga på marken, drivvis, vid busshållplatser och entréer. Plocka upp efter er, rökare och snusare!!


Mycket gnäll från mig idag?
Kanske blir jag lite grinig över förfallet, jag är nämligen mycket förtjust i vår vackra stad!

Kanske finns det ett annat sätt att öka vår användning av de papperskorgar som finns, ett vilt och lite roligt förslag från vår södra landsända: Pant på hundbajs ska ge rena trottoarer
Visst, ett aprilskämt, men tänk om man på något vis faktiskt fick pant på det som man slängde, nog skulle motivationen öka hos folk, giriga är vi ju lite till mans!

Vilka som skulle stå för panten? De som bidrar till nedskärpandet: Snabbmatskedjor, gratistidningarna, tobaksföretagen, glass- och godistillverkare...!


Mats Pertoft (mp) föreslår i en motion ett pantsystem på just fimpar - 750 MILJONER gånger lyckas våra rökare missa askkopparna varje år?! (Borde de inte bli mer träffsäkra med så mycket övning?!?Läs mer här!)

Själv ska jag ut i solen, njuta av dagen och antagligen plocka ihop några utslängda gratistidningar på vägen till t-banan!




.


.

...Simon, Petrus...

En gång i tiden var du sex år, hade inte börjat i skolan än och din far mer eller mindre knuffar dig över tröskeln, och jag står vid köksbänken och överfalls av din syster, men du är mycket skeptisk till mig, till företeelsen "Pappas Nya" och jag... Ja, jag är fullständigt skräckslagen.

Den där dagen hade kommit lite fortare än planerat, ett körihop hade dykt upp, och din far fick åka och hämta dig och dina syskon fast jag inte hunnit åka än, och jag välsignade min farmor i sin himmel för att hon lärt mig koka palt, för om jag kokade palt, världens bästa palt kunde jag väl ändå inte vara så värdelös, allt för mycket stockholmare, väl? Så jag kokade palt, palt till dessa vildbasarbarn, en hel hoper barn som nu mer eller mindre knuffades över kökströskeln och tog skydd på soffan, i trygghet, så långt bort i det jättelika köket som möjligt.

Och det gick ju bra.
Många goda år blev det, och dina barn blev så mycket mina barn som en annan kvinnas barn kan bli det men när uppbrottet skedde så var dina barn inte alls längre mina och jag förmådde inte hålla i dem alltmedan jag - i vild förtvivlan och desperation - stötte bort faderskapet.

Nu kliver ett av dessa barn ut från SLs information vid Sergels torg. Några dagar från att fylla arton, det är flera år sedan vi sågs och kramen jag får är varm och god och full av glädje och vi skrattar och jag skrattar åt arketypen: Storögt tar han in - och förkastar - storstaden. Han ska hem till Norrbotten, till lugnet så fort som möjligt: "I den här stan är ju folk inte riktigt kloka..!", "Det är ju som en myrstack, det bara kryllar ju av folk, skitjobbigt!" för att i nästa andetag meddela att han nog börjar ha lite koll på stan, vi sitter i Gallerian och äter lunch, han pekar rakt norrut och säger:"...för åt det hållet ligger Djurgården, visst?" och jag skrattar och rättar, och därefter bjuder jag på en hallontryffel och vi konstaterar att ... de nog inte var så äckliga, varpå jag går med honom ner till cityterminalen och flygbussen för vilsegågna ynglingar är en värdelös sak.

Dessa barn...
Vad de växer?!


.