Symptom

Klara och tydliga symptom på För Mycket:


* Man står i hallen och slår in koden till larmet i kärlekens hus. Slår fel, slår fel en gång till, blir irriterad och slår fel ännu en gång. Ja. Då tjuter det utavhelvete och man ringer kärleken, som (TACK GUD!!) svarar och inte sitter i möten, som säger vad jag ska säga till väktarna, så att de inte behöver åka ut och fånga mig och skjuta mig och häkta mig för att sedan bli utlöst av någon som inte längre vill ha mig.
(Ja. Jag kan koden. Jag hade slagit den segnälkab bara. (?!?)

* Man sitter och städar på hårddisken, kopierar från en partition till en annan, rensar skit som ska bort, som inte behövs, som det finns dubbelt av.
Vips har man raderat hela 2007 års fotoarkiv. Ca 2GB semesterbilder, stilleben. Högt och lågt, osorterat, det mesta skit men somligt riktigt riktigt bra.

* Man hittar sin brukares mobiltelefon i sin egen handväska. Well, han lär knappast hinna sakna den innan han får den åter...

* Man hittar sig själv i Fruängen, eftersom man klivit på fel tunnelbana vid slussen.

Jag funderar faktiskt, leker faktiskt med tanken att skolka lite, för det här är inte alls bra.

Skolka, sova och leta alternativ.

För mycket.

Man kan tycka att det helt enkelt är för mycket att åka till jobbet på lördag eftermiddag, istället för att äta en god middag med kärleken. Att komma hem när klockan nästan är elva på kvällen.

Men det går.

Man kan tycka att det helt enkelt är för mycket att åka till jobbet på söndag eftermiddag, istället för att äta en god middag med kärleken, och då komma hem halv nio på måndag morgon - när han redan hunnit fara till jobbet. Då har man helt rätt. Det är för mycket.

Om man då ställer sig i duschen, städar sin katts bajslåda och (av bara farten, jag gjorde visst en Frigg Diskar!) hela tvättstugan, dricker lite te och tar några mackor och sedan, arton minuter över ett åker med en buss för att jobba ännu ett arbetspass, då har man passerat alla sunda och normala gränser för länge sedan.

Sen är man hemma ungefär kvart i elva på måndagkvällen, och till sin förvåning upptäcker man att kärleken faktiskt inte gått och lagt sig än, han som ska åka hemifrån till arlanda Långt Före Anständig Tid (vid fem!) följande morgon. Man hinner pussas och säga hej innan den totala kraschen sker. Lyckligtvis i sängen.

Man konstaterar: Det här arbetsschemat är orimligt, omänskligt och olagligt. Sen kan det vara hur frivilligt och dispansgodkänt som helst. Det måste bort.

Tant Tekla Tipsar

OM mjölken flockar sig i kaffet, och man tittar på datumstämpeln och konstaterar att det är något helt normalt att så gammal mjölk flockar sig i kaffet, och man räknar på fingrarna och inser att paketet är över tre veckor gammalt, då kan man också konstatera att man tillbringar alldeles för mycket tid i andra människors hem och alldeles för lite tid i sitt eget.


Å andra sidan är det en välsignelse att vara välkommen i så många andra människors hem.

Men ändå.
Jag behöver nog se över fördelnignen av tid - om inte annat så för att det är så hemskt att hitta förstörd mat i kylskåpet...

Nedräkning.

Jag väntar på semester. Tre veckor kvar nu. Sen en månads ledighet. 28 dagar. (Lite knappt, eftersom jag slutar arbetsperioden med ett nattpass)

Det kommer gå fort, både tiden fram till semestern och själva perioden av ledighet men just nu känns de här tre veckorna fram till semestern känns evighetslånga.

Tid är så relativt.
För när jag missar tunnelbanan och får vänta tretton minuter på nästa känns den där nästankvarten som en evighet. Särskilt när jag är trött och på väg hem från jobbet och verkligen bara vill hem och sova, men en annan dag missar jag ett pendeltåg och då gör det ingenting för då får jag en stund till i solen på perrongen och jag har ingen tid att passa. "Jaja, det kommer fler tåg" säger jag för mig själv och inrättar mig på en bänk med min bok.

Det är på barnen det märks mest, det här med tid. Min syster, lillalilla syster som går i gymnasiet nu. (Hur sjutton gick det till?!)
Elias, som ska få ett litet syskon vilken dag som helst, och som då blir storebror.

Hemliga pappan uttrycker det bra. "Det hände precis nyss"


Paris Hilton har snart avtjänat sina arton dagar i fängelset, de där som egentligen var 45 men som av någon anledning blivit arton. Snart släpps hon ut, rapporterar DN.
Hur mycket har skrivits om henne och detta fängelsestraff, ofta med skadeglad ton. För henne har det nog varit omvälvande, vad vet jag?


I Eritrea sitter den svenske journalisten Dawit Isaak fängslad. Det har han gjort sedan 2001, och det utan rättegång.

Det måste vara en oändligt lång tid.






.



.

Noli me tangere

"Rör icke vid mig"

Eller åtminstone, låt mig vara lite ifred. Ifrågasätt inte. Låt mig bara vara ifred en smula, jag kan inte försvara mig när jag inte själv vet vad som är rätt eller fel, eftersom verkligheten inte är bekvämt svart eller vit. Somligt är klart som vatten, annat är det inte, och det som inte är det måste få tid att klarna.




.