Vad gör du på onsdag morgon?

Nej.
FRA kommer inte läsa all min mail.
De kommer inte logga all min surftrafik.
De BRYR sig antagligen knappast om mina små sms eller min msn-historik med GigJoe eller Jeez.

Jag ÄR ingen spännande person.
Jag shoppar väldigt sällan plutonium, gillar inte Usama BinLaden, undviker vitmakt-musik.

Det är inte själva poängen.
Det är inte det som gör mig förbannad.

Jag är förbannad för att de både KAN och FÅR läsa all min mail, mina sms, logga hur jag surfar och chattar, avlyssna min telefon, om lagförslaget går igenom i omröstningen på onsdag.

Jag kommer antagligen inte kunna vara med på demonstrationen på riksdagsbron på onsdag morgon.
Jag har nog inte hunnit hem från BB då.
Vad har du för skäl att inte dyka upp?

Utväxling

Idag ska vi då träffas. Jag ska få lite saker som varit kvar hemma hos dig, du lite saker som legat hemma hos mig.

Jag kan inte påstå att jag ser fram mot mötet, inte efter det där hemska telefonsamtalet i lördags.
Du får tycka vad du vill om mig, det är helt fritt, men du får faktiskt inte säga vad som helst till mig. Jag är en människa, en tänkande och kännande människa, och med det förtjänar jag ett anständigt bemötande.

Kanske har du en bättre dag idag än då.
Jag hoppas det.
Jag hoppas verkligen det, jag önskar att vi kunde kommunicera om allt det här, jag kan ändå inte låta bli att tro att du är för ... klok... för att bete dig så här snurrigt.

Jag hoppas att du inte överbevisar mig.



...men jag litar inte en minut på det.

Jag har en stor klump i magen.


Hur rustar man sig inför sånt här?

I harnesk och sköld, så man blir osårbar, oberörbar eller är det precis tvärtom man går till den här sortens möte: just sårbar och mänsklig?
Hur törs man?

Det är så lätt att slå först, så man slipper bli slagen, och så att man får bekräfta att man själv har rätt och den andre fel; är en idiot.

Affirmationer

Jag tjatar.
Jag pikar.

Det hjälper inte.
Det är förjävligt vilka ruttna vänner man har...

"Det är den absolut häftigaste händelsen i mitt liv" sa någon.

Men kanon, då byter vi!! Jag VILL inte!

Jag tycker det verkar skitläbbigt.


Men hur jag än förhandlar så nappar ingen.

...och jag går på föreläsningar om öppningsskeden, olika smärtlindringsformer, vikten av att tänka rätt och inte bli rädd.
Vaddå "Inte rädd"?!
Är folk inte riktigt kloka?!
Det är klart man är RÄDD!!

Man ska uppleva något som iofs resulterar i en aldrig så underbar liten varelse i ens famn, men vägen dit är det absolut mest smärtfyllda en människa kan genomlida.
Vaddå "inte rädd?!"

Men jag lyckas inte byta bort just den delen av det här projektet.
Jag stod ut med två månaders spyende.
Jag kommer hacka i mig att vara förvandlad till spärrballong.
Jag överlever halsbrännan.
Jag förstår inte varför ingen annan, som nu gillar sånt, kan få ta hand om själva framfödandet!?
En Win-Win-situation, var är problemet?

Men alla skakar på huvudet och ler åt mig, och sakta kommer insikten om att jag på något sätt måste igenom det där eländet.

Måste förändra mina tankar om det.

En sak är via musik.
Jag behöver låtar som utstrålar kraft, styrka och mod.
Jag behöver empowerment

Ett exempel är Arethas "Respect"


(För övrigt är ju det en sällsynt lämplig låt med tanke på gårdagens incident)


Men jag behöver fylla en CD, hjälp mig, kom med tips!

Prioriteringar

Ja.
Jag gick fram.
Jag var "den modiga".
Jag vred bagen med min körpärm framför kroppen, för att skydda mig, om någon skulle slå mig i magen.
När tjejens antagonister drog, satte jag mig ner, perplex och inte så lite skärrad.
Jag skäms.
Jag gick inte fram till tjejen för att prata med henne, för att se hur hon mådde, efter alla slag och sparkar. Jag satte mig ner, och var glad för att inget värre hänt. Mig.

Men jag gjorde något i alla fall.
Misshandeln upphörde.