Symptom

Klara och tydliga symptom på För Mycket:


* Man står i hallen och slår in koden till larmet i kärlekens hus. Slår fel, slår fel en gång till, blir irriterad och slår fel ännu en gång. Ja. Då tjuter det utavhelvete och man ringer kärleken, som (TACK GUD!!) svarar och inte sitter i möten, som säger vad jag ska säga till väktarna, så att de inte behöver åka ut och fånga mig och skjuta mig och häkta mig för att sedan bli utlöst av någon som inte längre vill ha mig.
(Ja. Jag kan koden. Jag hade slagit den segnälkab bara. (?!?)

* Man sitter och städar på hårddisken, kopierar från en partition till en annan, rensar skit som ska bort, som inte behövs, som det finns dubbelt av.
Vips har man raderat hela 2007 års fotoarkiv. Ca 2GB semesterbilder, stilleben. Högt och lågt, osorterat, det mesta skit men somligt riktigt riktigt bra.

* Man hittar sin brukares mobiltelefon i sin egen handväska. Well, han lär knappast hinna sakna den innan han får den åter...

* Man hittar sig själv i Fruängen, eftersom man klivit på fel tunnelbana vid slussen.

Jag funderar faktiskt, leker faktiskt med tanken att skolka lite, för det här är inte alls bra.

Skolka, sova och leta alternativ.

För mycket.

Man kan tycka att det helt enkelt är för mycket att åka till jobbet på lördag eftermiddag, istället för att äta en god middag med kärleken. Att komma hem när klockan nästan är elva på kvällen.

Men det går.

Man kan tycka att det helt enkelt är för mycket att åka till jobbet på söndag eftermiddag, istället för att äta en god middag med kärleken, och då komma hem halv nio på måndag morgon - när han redan hunnit fara till jobbet. Då har man helt rätt. Det är för mycket.

Om man då ställer sig i duschen, städar sin katts bajslåda och (av bara farten, jag gjorde visst en Frigg Diskar!) hela tvättstugan, dricker lite te och tar några mackor och sedan, arton minuter över ett åker med en buss för att jobba ännu ett arbetspass, då har man passerat alla sunda och normala gränser för länge sedan.

Sen är man hemma ungefär kvart i elva på måndagkvällen, och till sin förvåning upptäcker man att kärleken faktiskt inte gått och lagt sig än, han som ska åka hemifrån till arlanda Långt Före Anständig Tid (vid fem!) följande morgon. Man hinner pussas och säga hej innan den totala kraschen sker. Lyckligtvis i sängen.

Man konstaterar: Det här arbetsschemat är orimligt, omänskligt och olagligt. Sen kan det vara hur frivilligt och dispansgodkänt som helst. Det måste bort.

Nya möjligheter..

"Never ever go back"

Det heter ju så: Gå vidare, gå inte tillbaks.
När det är något som var bra, men nu är borta, är det en god sanning: Hur mycket jag än önskar det, så är det som är borta oåterkalleligen borta.

Men det som var dåligt då? Kan det förtjäna en andra chans? Om man kan isolera det som gjorde det dåliga dåligt, och förbättrar det?

Jag arbetade som nätverkstekniker på ett företag (FÖRBANNADE ÄR DE!)där man inte alls hade någon personalpolitik, ingen planering, ingen dokumentation, inget ärendehanteringssystem, ingen ordning whatsoever. Inte ens ledning fanns...
Det var så mycket som inte fungerade att det är enklare att räkna det som faktiskt funkade.

Klokare människor än jag hade sagt: I HELVETE HELLER!!! och sagt upp sig.
Jag knogade, slet, förtvivlade och slet lite mer istället.
Jag slet mig alldeles fördärvad, eftersom jag inte är den sorten som ger upp, ger mig, lägger mig. Jag skulle minsann visa dom...
Åh, så korkat!

Till slut hade jag fått så mycket spö att de inte ville ha mig längre, jag var förbrukad och oanvändbar.
Jag stängde, tvingades till det, den dörren, började leta efter nya vägar att gå, nya alternativ - utan att egentligen hitta något.

Något hände med mitt driv. Min vilja. Min lust att engagera mig, min ambition försvann.
Nu, några år senare är jag fortfarande i ett yrkesmässigt Limbo. Två yrkesutbildningar har jag, men verkar inte inom någon av dem.

Så får jag tips om en annons av Aquaricat och han säger: Klart du ska söka.
Teknikertjänst.
Jag tjafsar emot men han ger svar på tal.
Mindre kvalificerat än det jag hade då - men hey, jag har inte jobbat inom branschen på flera år...
...men faktiskt. Jag läser annonsen och börjar fundera. Jag skulle antagligen reda ut det. Det är ingen Rocket Science.
Är det något jag vill?

Jag vet inte. Men jag vet tillräckligt mycket för att förstå att jag helt plötsligt gläntat på en dörr som jag trodde mig ha stängt för gott.
Jag är nästan lite sugen.
Det är ju en väg som kan leda till något, till en yrkesmässig utveckling - vilket jag helt saknar nu. Nu försörjer jag mig (nätt och jämt) medan hjärnan sakta men säkert ruttnar bort av brist på stimulans.


(Sen är det väl en helt annan sak att det kanske finns gott om bättre lämpade människor till just den där tjänsten, men det är ju en helt annan historia)