"Never ever go back"
Det heter ju så: Gå vidare, gå inte tillbaks.
När det är något som var bra, men nu är borta, är det en god sanning: Hur mycket jag än önskar det, så är det som är borta oåterkalleligen borta.
Men det som var dåligt då? Kan det förtjäna en andra chans? Om man kan isolera det som gjorde det dåliga dåligt, och förbättrar det?
Jag arbetade som nätverkstekniker på ett företag (FÖRBANNADE ÄR DE!)där man inte alls hade någon personalpolitik, ingen planering, ingen dokumentation, inget ärendehanteringssystem, ingen ordning whatsoever. Inte ens ledning fanns...
Det var så mycket som inte fungerade att det är enklare att räkna det som faktiskt funkade.
Klokare människor än jag hade sagt: I HELVETE HELLER!!! och sagt upp sig.
Jag knogade, slet, förtvivlade och slet lite mer istället.
Jag slet mig alldeles fördärvad, eftersom jag inte är den sorten som ger upp, ger mig, lägger mig. Jag skulle minsann visa dom...
Åh, så korkat!
Till slut hade jag fått så mycket spö att de inte ville ha mig längre, jag var förbrukad och oanvändbar.
Jag stängde, tvingades till det, den dörren, började leta efter nya vägar att gå, nya alternativ - utan att egentligen hitta något.
Något hände med mitt driv. Min vilja. Min lust att engagera mig, min ambition försvann.
Nu, några år senare är jag fortfarande i ett yrkesmässigt Limbo. Två yrkesutbildningar har jag, men verkar inte inom någon av dem.
Så får jag tips om en annons av Aquaricat och han säger: Klart du ska söka.
Teknikertjänst.
Jag tjafsar emot men han ger svar på tal.
Mindre kvalificerat än det jag hade då - men hey, jag har inte jobbat inom branschen på flera år...
...men faktiskt. Jag läser annonsen och börjar fundera. Jag skulle antagligen reda ut det. Det är ingen Rocket Science.
Är det något jag vill?
Jag vet inte. Men jag vet tillräckligt mycket för att förstå att jag helt plötsligt gläntat på en dörr som jag trodde mig ha stängt för gott.
Jag är nästan lite sugen.
Det är ju en väg som kan leda till något, till en yrkesmässig utveckling - vilket jag helt saknar nu. Nu försörjer jag mig (nätt och jämt) medan hjärnan sakta men säkert ruttnar bort av brist på stimulans.
(Sen är det väl en helt annan sak att det kanske finns gott om bättre lämpade människor till just den där tjänsten, men det är ju en helt annan historia)
