"Trubbel"

Jag packar, river i skåp och lådor, slänger, gallrar och sparar. Hittar sånt som legat gömt, och lägenheten blir mer och mer fylld av kartonger och kaos.

Somligt jag hittar påminner om andra tider, andra liv jag levat, jag har ju gjort så; levt olika sorters liv under olika perioder.



En tjock bunt med vackert tyg, tyg från handelsgillet, som jag köpte till dig, en fin tunika skulle det bli. Jag hann aldrig sy den, här ligger tyget kvar...

Jaja... Det får ligga till sig, sen får jag fundera ut vad det kan bli av det istället. Det är inte mycket nog för en klänning till mig, men en surcôte räcker det nog till.

...och ett foto på en blåsippsbacke i Farstatrakten, ja, det var också en välsignad stund, något att noga minnas och vårda. I min lycka över överflödet av blåsippor lägger jag mig mitt i det blå havet och bara låter mig översköljas av våren, av stunden och mannen som står på stigen väljer, väljer att lägga sig intill mig och dela upplevelsen, istället för att bara vänta ut mig.
En ovanlig man.

...och den där träkosan.
Idag är den en sockerskål, men den är mig kär, den kommer jag behålla genom alla flyttar, handen som snidade den var en god och klok hand...


...Nej, åt det gamla ska vi binda vackra kransar,
och ta vårt liv och mina katter som de är...

Lördagslista

Väder utanför ditt fönster:
Tidigare soligt och fem, sex plusgrader, och ganskablåsigt.
Nu är det mörkt.

Lyssnar på just nu:
Katia Guerrero - portugisk fado

I går gick du och la dig:
Strax efter midnatt, men utan att kunna somna, så jag gjorde ett nytt försök vid halv två. Då gick det bättre, efter en stunds läsande. (Lena Einhorn, "Vad hände på vägen till Damaskus?")

I dag vaknade du:
06.17 av att telefonh*lv*t*t levde j*v*l*n. Det var jouren från jobbet som ringde och undrade om jag kunde hoppa in och ta ett extrapass, någon har tydligen blivit sjuk. Jag blåvägrade.
Sen låg jag och lyssnade på P1 i några timmar, och småslumrade, lyssnade mig igenom brottstycken av Naturmorgon och Stil (som handlade om skor, och som var himla intressant, faktiskt). Vid nio gick jag upp, eftersom jag misstänkte att Jeez var i antågande...
Jag tog en tupplur vid tvåtiden också, för jag har varit trött hela dagen.


Vad har du på dig:
De där platsförmagenjeansen jag fått/fått låna av Jeez och en grå tröja. Jag var tvungen att klä mig (lite tidigare än jag ville, och inte i myskläder) eftersom hon och hennes pappa skulle komma hit med ett, av henne, donerat skötbord.
Idag har jag alltså blivit med skötbord.

Senaste som ringde dig:
Det var Jeez som rapporterade att de var här nu, och kan man köra in på gården? Jag gick ner och öppnade spången.

Som du ringde:
Jo, Svärdsmannen(Mannen som är far till barnet jag väntar). Det var upptaget. Han ringde tillbaks några minuter senare.

Senaste som skickade dig sms:
Svärdsmannen

Senaste som du skickade till:
Svärdsmannen

Senaste vän du addade på Facebook:
Hmm, det måste jag kolla, för jag minns inte...

"You have no friends added in the past two weeks."

Jaha, där ser man, jag är en asocial typ!


Som addade dig:
Antagligen ingen dårå!


Senaste person som mailade dig:
Mymlan som skickade en låt.

Sista hemsida du besökte/läste:
Eh..?
Jag har entvåtrefyrfemsexsjuåttanio flikar uppe just nu, hur ska jag svara då?
Jag har för det mesta bloglines igång, och någon nyhetssida(i allmänhet DN och/eller SvD, och någon blog jag kommenterar och ofta facebook...

Ska göra idag:
Ta ett bad. Jag följde med Jeez en snabbis till IKEA, vilket gav mig möjlighet att krama om mitt underbara gudbarn en stund och konstatera att den där lådan jag tänkt skulle fungera inte hade rätt mått.

Bra eller dålig dag idag:
Jag har varit ganska låg hela dagen. Ingen dålig dag egentligen, det blir så ibland bara.

Om jag tänker utmana någon? Nej. Jag gillar inte såna här listor, så jag tänker inte drabba någon med det här. Att jag för en gångs skull ides visar mest hur tråkigt jag har nu.


Ännu något litet ur min favoritlista i musiksamlingen:

En magisk kväll i maj...

Den här magiska kvällen våren för två år sedan glömmer jag aldrig...

---


Det var en ljuvlig kväll i maj, maj 2005.
Den tolfte maj.

Vi sammanstrålade, jag och Bästvännen, försedda med praliner från chokladfabriken uppe på tjärhovsplan, och rödvin.

En vacker och varm kväll, den där första skira grönskan.
Körsbärsblom.

En bergsknalle där på söder, ovanför kolonistugorna vid Eriksdalsbadet.
Keramikmuggar från ateljén.

Det var en sån där magisk stund, i brytpunkten mellan så mycket. Jag var så oändligt skör. Förälskad och förtvivlad. Lycklig, men hela tiden med gråten i halsen. Glassplitter i vener och artärer. Åh, så jag ville ha honom i mitt liv, men samtidigt visste jag, och förstod, att det nog inte skulle bli så - oavsett hur mycket jag ville och önskade.

Hon - självlysande av lycka.


Hennes Kärlek ringer och jag njuter av att se hur glad och lycklig hon är, så full av kärlek och styrka och det är verkligen en gudabenådad stund.

...så jag ringer upp Brandmannen, som sitter i sitt berg, långt ner under staden, håller vakt, dirigerar och styr.
Han berättar - "Du är en av de första "civila" som vet..."

Monica Zetterlund, Monica som sjunger om Gröna Äpplen, våra gröna Äpplen... Han var en av de som hörde hennes förtvivlade samtal, där hon låg i sin säng i sitt rökfyllda sovrum. Han hörde hur hon tystnade och hur operatörerna försökte prata med henne.
Snabbt var kollegorna på plats - men inte tillräckligt snabbt.

Vi höjer våra vinglas i luften, skålar för henne, för Monica med den fantastiska rösten, vi sjunger tillsammans om gröna äpplen och om stilla promenader genom vår undersköna huvudstad.
Denna vackra kväll i maj släcks ett liv, när hela tillvaron runt omkring oss fullständigt briserar av grönska och skönhet och liv.


Vi tackar Gud för en så magisk och god kväll, där i brytpunkten mellan liv och död, lycka och katastrof.

Vi avslutar kvällen i hennes ateljé, jag inser att man helst inte ska ha druckit en massa vin när man ska pröva på att dreja, och fnissande skiljs vi sedan åt, jag åker hem till Brandmannens lägenhet i Farsta och hon hem till sig.

Exakt sju dagar senare faller himlen ner på henne, på alla oss runtomkring henne.

Samtidigt upplevde någon annan en magiskt, fantastisk stund.

Livet är sannerligen märkligt ibland.










Monica Zetterlund omkom i brand"