Kan någon förklara..?

Jag förstår absolut ingenting av det här beslutet.

Exakt hur ser man till "barnets bästa" här?

Förening. Förgrening. Förorening

Jag är bra på somligt.
Jag är till exempel en ganska social och solig själ. Ofta glad. Ofta får jag höra att jag är pigg och engagerad.
Jag är bra på att laga mat. (I det ingår INTE begreppet "städning" och "ordning")

En av mina absolut stora talanger är dessvärre en inte helt BRA förmåga: Jag har svart bälte i att oroa mig.
Ganska lätt kan jag förstöra något gott genom att oroa mig för allt som kan bli jobbigt, som kan bli svårt, som eventuellt kan gå åt helvete, och så känner jag precis hur stor min förtvivlan kommer vara då, hur fattig jag kommer att vara, hur obetalda räkningarna blir och ...

...så kan jag hålla på.

Det är ett effektivt sätt att kontaminera en välsignelse.
Ganska snabbt lägger jag en film av klibbig oro över den största glädjen av alla.

...och mina vänner mobiliserar: Jo, vi finns här för dig, det kommer gå bra.
...och min mor skäller på mig: Jo, VI finns här, självklart gör vi det, och vi ser FRAM mot att få finnas för dig, och det KOMMER att gå bra.

...och jag tänker: Men i mörkret, om natten, då min förtvivlan är som störst, då är jag till syvende og sidst alltid ensam...

För oron lyssnar jag på.

Men från ett oväntat håll kommer en annan röst, från någon jag egentligen inte alls känner.
Ett nytt perspektiv.

"Det är lättare när man är själv".

Va..?!

Jo, då behöver man inte anpassa sig till någon annan. Man kan göra det som fungerar utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Det blir lättare så.


...och jag tänker på det som kommer. Jag lägger händerna på min, nu tydligt runda, mage och tänker: Lilla skorv, kanske är det så? Kanske kommer vi få en fullständigt underbar sommar ihop, du och jag, på landet? Kanske är det en välsignelse att jag blir själv med dig där, så vi kan lära oss leva med varandra i lugn och ro, utan att behöva bry oss om någon annan?
Kanske får han helt enkelt skylla sig själv, som inte vill vara med oss, som missar något så underbart. Kanske behöver vi honom inte alls?

...och för första gången under den här tiden kan jag verkligen känna förväntan och lycka.

...och så känner jag hur du rör dig inuti mig, det är en mycket surrealistisk känsla, som jag firar med ännu en tugga leverpastejsmörgås.


Lilla, lilla Skorv.
Välkommen till världen (Fast vänta gärna tills du växt dig redo!)
Jag kommer ta hand om dig, och älska dig.
Runt dig spinner jag en kokong av omsorg och kärlek.
Till dig får bara de komma, som förtjänar det.

...om konsten att koka kaffe...

Hemma hos mig fyller jag vattenkokaren - jag blir fortfarande glad av att se den, den är så snygg! - och medan vattnet kokar upp mal jag kardemumma i gjutjärnsmorteln och mäter upp kaffe i den lilla pressobryggaren. Tre mått är lagom, om jag inte har Zoega, för då blir det väl starkt. Då kan man snåla lite.
Sen häller jag det heta vattnet över över kaffet, låter det stå någon minut, rör sedan om men en sked, och pressar - försiktigt! - ner filtret.

Hemma hos Kärleken tar man den vita plastbägaren från diskstället, fyller den med vatten upp till den där vita kanten, häller i kaffebryggaren. Därpå tar man ett filter från hållaren på väggen och tre mått kaffe i filtret. Strömbrytaren lyser med en liten frän blå diod.

I en tidigare del av mitt liv började man med att tända i spisen, sen sköljde man ren kaffepannan från sump efter förra koket. Rent och klart fint källvatten (jag saknar det fortfarande!) upp till ... ja, där pipen började, man fick kika ner i pannan. Sen, när vattnet kokat upp tog man pannan från värmen, varpå jag hällde ner kokkaffet i vattnet, mängden blev märkligt nog rätt varje gång, eftersom "högen" på vattnet blev lika stor. Häller man i kaffet när vattnet är kallt, vänder man det ryggen, och då kokar det undantagslöst över. Det är opraktiskt på en het järnhäll.
Nu tittade jag på kaffet i pannan hela tiden, flyttade den till en mindre het plats på hällen, och kunde då vakta så det inte kokade över. När skummet som bildas kokat bort är kaffet färdigkokt. Då ställer man det åt sidan några minuter, så det får sjunka lite. Sen häller man bort några droppar kaffe i vasken, eftersom det samlas sump i pipen på kannan, innan man serverar.


På en eller annan arbetsplats har jag konfronterats med percolatorbryggare, diverse automater med knappar för tusen olika val. Dessutom har jag här hemma skaffat en liten mocca-kanna, för att kunna ordna min egen cappuccino, eftersom jag inte tycker mig ha råd med en riktig espressobryggare med mjölkskummare och allt. (Jag ska köpa en symaskin först). Till och med snabbkaffe har jag en eller annan gång druckit, även om jag generellt undviker det.


Från min barndom minns jag gurglandet, det magiska slurpandet från mina föräldrars vän Tottes Don Pedro. Fantastisk uppfinning, men hur sjutton funkade den egentligen?

Något så, för oss svenskar, grundläggande som att Fixa Kaffe - och ändå finns det så många olika sätt att göra just det.

Om man tänker så, så är det egentligen inte alls underligt att hela mitt jag skaver av att tänka, prioritera och värdera annorlunda än Kärleken gör, i mötet med hans barn. I mina ögon skämmer han bort dem, är näst intill en Curlingförälder, jag känner mig ovälkommen och ohyggligt konstig, jag reagerar på tider och rutiner som inte funkar, på mat som inte äts upp, onödigt daddande och allsköns galenskap.

När han egentligen bara gör något mycket mer komplicerat än att koka kaffe på ett lite annorlunda sätt än jag. Dessutom finns det en grundläggande skillnad mellan oss: Han känner nämligen sina barn, vilket jag inte gör...
...och så, där i sängmörkret, berättar jag om hur konstigt det känns, hur obekväm jag är, hur annorlunda jag tänker, och han börjar förklara, utan att egentligen gå med på att försvara, hur han gör, varför han gör just så, och hur det fungerar (eller inte!) att göra på ett annat sätt.
Sen håller han om mig, och vi somnar tillsammans.

Jaja.
Min verklighet, min erfarenhet av att fostra barn är annan än hans.
Framförallt var förutsättningarna fundamentalt annorlunda.
Hans sätt fungerar kanske bättre i den här verkligheten än jag riktigt tror, och det är en inte helt bekväm insikt, även om det samtidigt är oändlig skönt att få den - för utan den, hur skulle vi annars kunna mötas?