Det var en gång några män i ett stort land, ganska långt till vänster om vårt land, som tyckte om att sälja bilar. Dom tyckte dessutom att det var roligt att hitta på nya motorer, och dom gillade hjulupphängningar och spindelleder. Och krom. I det här landet fanns det redan på den tiden många människor, väldigt många människor, och en hel del av dem hade råd att köpa bilarna som bilmakarna byggde och sålde. De som inte hade råd, drömde om att få råd en dag. Man byggde så fina bilar, att man började lasta dem på båtar och sälja dem i andra länder, på andra sidan haven! Många människor drömde om en blank bil från det stora landet. I det stora landet blev bilarna så viktiga för människors drömmar, att de som hade bil helst inte alls klev ur dem. Därför byggde man restauranger och biografer som man kunde besöka utan att alls behöva lämna sin bil. Många nya medborgare i det stora landet blev till i de stora och bekväma bilarna. Bilmakarna var glada över att så många tyckte om deras bilar, och fortsatte glatt att göra flera bilar, nya bilar. Med mer krom på, för människorna verkade tycka om krom. Och breda baksäten. Bilmakarnas fruar var lyckliga, för bilmakarna tjänade mycket pengar på bilarna de sålde, och fruarna kunde ta sina egna bilar och åka ut och handla fina klänningar och dyra möbler. Fruarna, och deras duktiga män blev bjudna på fester och skrev böcker om hur man bygger fina och bra bilar, och människor läste böckerna och tänkte: Tänk, vilka fina människor våra bilmakare är, att de inte bara kan bygga bilar, utan så kloka de är dessutom! Bilmakarna blev beundrade, för att de var så duktiga. För att de var så framgångsrika och för att de tjänade så mycket pengar.
Bilmakare tycker om att vara duktiga, så de byggde ännu fler bilar. Ännu lite bredare baksäten och ännu lite mer krom.
Men nu hände något väldigt väldigt konstigt.
Helt plötsligt var det flera bilar som blev stående hos bilhandlarna, som inte blev köpta på en gång.
Men det märkte inte bilmakarna, för de höll på att fundera ihop en ny kylarprydnad. De hade kommit på att man kunde lägga på krom i flera lager, då blev det ännu blankare och ännu finare.
Men så hände ännu en konstig sak.
Det ringde en man från en tidning, och han ville inte höra om hur duktiga bilmakarna var på att bygga bilar eller tjäna pengar.
Han ville höra vad bilmakarna tyckte om det lilla lilla landet långt borta på andra sidan havet, som också byggde och sålde så många bilar.
"Men de där små riskokarna är det ju ingen som vill ha! De rostar ju ihop på tre år! Såna där små gulingar kan inte bygga lika fina bilar som vi! Vi kommer ju från Det gyllene landet!"
Sen hade inte bilmakaren tid att prata med journalisten längre, för han skulle träffa en annan bilmakare för att prata om en motor med 4½ liters slagvolym.
Så gick det en tid. Bilmakarnas hustrur han köpa några nya klänningar, och tillsammans med sina män åka till sommar"stugan" nere på solkusten. Men där, där blev bilmakaren uppringda av en av sina räknenissar.
Räknenissen sa:"Vi tjänar inte lika mycket pengar längre. Något är fel. Människorna köper inte våra bilar längre".
Bilmakaren blev arg över att han blev störd på sin semester, och gav räknenissen sparken.
Sen gick han ut till barbequen och vände revbensspjällen.
Ungefär så gick det till, när den amerikanska bilindustrin höll på att gå under. Detroit höll på att försvinna som bilstad.
Man hade helt missat att man i Japan inte bara byggde bilar, utan att man byggde bra bilar. Billiga bilar. Bilar som drog lite bensin.
Japanerna hade lite flyt också.
Oljekrisen kom. Bensin blev dyrt. Amerikanerna fick köa vid sina bensinstationer.
Det är fler människor än Lee Iacocca och hans kollegor som byggt upp en omgivning av ja-sägare. Gustav II Adolf gjorde det, därför sjönk Wasa. Hitler gjorde det - därför körde östfronten fast. Antagligen var det det som hände i Skandia - och nu sitter herrarna med sina miljarder, och festen är över. Det flagande anseendet svider nog minst lika mycket som åtalen som är att vänta.
Och det här skrämmer mig.
Jag, med mitt högmod. Jag har lätt att tänka:"Men de förstår inte..."
Det är min stora skräck, att jag ska känna mig påhoppad och kritiserad, när jag blir ifrågasatt. Jag har så lätt att dra iväg i mina tankefällor. Att känna mig jagad och utsatt. Förföljd.
Tänk om det är jag som inte förstår?
Och ve och fasa, tänk om jag inte lyssnar när mina vänner säger till mig?
Tänk om jag skulle klappa till dom istället:"Vad är du för vän, som inte håller med mig? Är du med mig eller mot mig?"
Behandlar jag mina vänner så, då hoppas jag de slår tillbaka. En rak höger.
Fattar jag ändå inte, då förtjänar jag inte att ha dem som vänner.
---
Läs gärna Åke Ortmarks bok "Ja-Sägarna"
.
