En gång i tiden tyckte jag om att klättra i träd.Nåväl, jag tycker fortfarande om det, det är fortfarande trevligt att klättra i träd, men nu för tiden är jag försiktig. Det är på något sätt svårare att ge sig hän och njuta. Jag har ramlat ner några gånger, slagit mig illa, några få gånger riktigt illa, så nu är jag, på ett annat sätt medveten om höjden jag är på, hur hal barken kan vara, hur tunna grenarna är. Tryggheten och tilliten till trädets förmåga och vilja att bära mig finns inte längre.
Det är faktiskt inte riktigt lika roligt längre.
Allt oftare går jag förbi härliga träd utan att klättra upp i dem, allt oftare tittar jag bara på deras vackra kronor och minns andra vackra kronor, fröjden av att sitta i dem - och känslan av panik vid fallen ur dem.
Jag är rädd för den dag jag upptäcker att jag inte längre utsätter mig för risken att falla mer.
Samtidigt kan jag inte låta bli att lockas av det, att slippa.
.
