Jag har ingen bil.
Jag har haft, men nu bor jag i tunnelbaneland där en bil oftare är dyr och ivägen än till nytta.
Men det finns ändå stunder när jag önskar att jag hade en bil.
Ofta kan man lösa såna problem med hjälp av goda vänner, men ibland trasslar det och bänglar det och jag är nu sån; jag orkar med en begränsad mängd trassel och bängel.
Nu sken solen och jag tänkte: Äh, vaffan, jag fixar det själv, det går ju...
Det var inte en helt lysande idé.
Det var rätt tungt.
Men nu är det gjort och nu kan jag plantera mina stackars pelargoner som stått i alldeles för lite och gammal jord för länge, som försmäktat illa ute på balkongen. Nu får de finaste mylla för sina små rötter.
Och jag, go'vänner, har sannerligen förtjänat en god kopp kaffe och något rysligt kaloririkt!
.
