Hon hette Dagrun, var hjälplärare i svenska när jag gick på mellanstadiet och inte riktigt fick ordning på ord och stavning och såna - ack så viktiga - detaljer i vårt vackra språk.
Hon hörde till den gamla sortens lärarinna, ja jösses, hon var gammal dessutom, och vi satt där, några utplockade hjälpbehövande elever och fyllde i "fylleri-övningar" (man skriver den svåra delen av ord, hon hade pappark med hål i, som täckte över vissa delar..?!)
Långt senare visade det sig att hon och min farfar dessutom, under en kort period många många många år tidigare haft något litet gemensamt svärmeri.
Tänk så liten världen är...
Jag hör fortfarande en del av hennes ramsor, inne i huvudet, ibland.
"Pojken uti skjortan gul skjuter skjutsen in i skjul"
Tänk så hon förändrade mitt liv. Tänk om jag aldrig kommit över det där med min dåliga stavning, så fattig min tillvaro varit utan lusten att skriva och läsa...!
I en himmel är du säkerligen, Dagrun. Hoppas du dricker te med min Farmor och farfar, ni skulle säkert gilla varandra, och ni har nog många saker att prata om.
.
