Ord i tid och otid

I mörkret, när jag lägger min kind mot din axel kommer ledsamheten över mig och jag säger det: Under närheten och glädjen och skrattet finns den nu, hela tiden, stråk av ledsamhet som ibland sköljer över mig. Över hur det är och vilket sopigt läge som uppstått och hur i hela fridens namn jag ska hantera den...

...och så är jag arg också, på dig, på något underligt sätt, för att du ändrat dig... Jag var så tydlig när jag träffade dig, för att aldrig mer behöva hamna i det här läget... Det är ingens fel att det nu är som det är, men det är likväl himla orättvist...

Du är tyst, för vad kan man säga...

Dessutom är det osmart av mig att ta det här nu, för jag vet att det inte är din klokaste stund på dygnet, de där minuterna som rymms mellan ögonblicket du lägger dig ned och nästa, när du somnat. (Just den talangen är jag mycket mycket avundsjuk på. Tänk att alltid alltid somna gott!)
Risken är överhängande att du faktiskt somnar ifrån mig, ifrån mig och min ledsenhet och mitt i mitt resonemang.

Jag hör hur du andas tungt och jag bestämmer mig för att vända mig undan eftersom jag vet att du tycker att det blir för varmt om jag ligger för nära för länge.
Ja.
Jag är ledsen.
Men det går ju över, och det finns ju bättre tillfällen att prata om det här.
Men jag är ledsen.

Men av min rörelse blir till intet, för du håller i min hand.

Du har inte somnat ifrån mig.

Jag ÄR inte ensam i det här eländiga läget.

I min hand håller du stadigt och din fot söker mitt ben och den ordlösa närheten är.

Inquietum est cor nostrum, donec requiescat in te.