Dessutom somnar man inte, eller i bästa fall illa och sent.
Då sträcker jag ut handen i mörkret, öppnar lådan i sängbordet och tar fram ett av radbanden. Vilket som, det spelar ingen större roll.
Så börjar jag, pärla för pärla, räkna mina tacksamheter. Allt jag har att inte oroa mig över, istället vara glad och tacksam över. Ofta är det lite trögt att börja, ofta är jag ju så ledsen och orolig att det är svårt att hitta något att tacka för, men jag anstränger mig: ... Jag är frisk: Mina nerver och muskler gör som de ska... Solen sken varmt och skönt idag... Jag hann precis med t-banan vid slussen när jag redan från början var sen... Lunchen var god... Jag har en BästVän... Lilla fröken Morrhår finns i min tillvaro, vid mina fötter, sprider sina irriterande katthår överallt och hennes tokigheter skänker mig minst ett skratt varje dag...
...och efter en stund somnar jag oftast.
Jag tycker om radband. Jag har en hel hög, olika, både muslimska och katolska, och använder dem på mitt eget sätt.
Vill man be "på riktigt" med en Rosenkrans (Ett katolskt radband, som det på bilden) finns en beskrivning över hur man använder det här.
En annan variant av radband är Frälsarkransen, som används inom svenska kyrkan. Den används också inom konfirmationsundervisningen och jag gillar den eftersom tanken och meningen med den är så okomplicerad.
Fascinerande föremål, radband. Jag tror jag behöver fler. Det finns buddhistiska radband, jag vet att man använder radband inom både den koptiska och ortodoxa kristna kyrkan och Birgittinersystrarna har en egen variant av Rosenkransen...?
Ja, jag behöver absolut fler.
Bara själva skramlet i fickan är i sig en sorts stillsam bön.
Jag avslutar det här inlägget med Augustinus fina kvällsbön, som Z påminde mig om häromdagen.
Vaka, o Herre, med dem som vakar,
väntar och gråter i denna natt.
Sänd dina änglar
till dem som sover.
Vårda dina sjuka, o Herre Kristus.
Ge vila åt de betryckta,
välsigna de döende,
ge lindring åt de plågade,
beskydda de glada,
allt för din kärleks skull.
Amen
.
