En sak i taget.

Så är det bra att göra för att lösa problem. En sak i taget. Försöka sortera och reda, och sedan helt enkelt börja i en ände och knoga på.

Men om sorterandet inte är så lätt, om allt hänger ihop?

Förutsättningarna för vad som kan vara är fundamentalt annorlunda. Det vet jag redan nu att jag inte kan acceptera rakt av.
(Det är svårt att inte känna ett ... svek. )
Samtidigt är det svårt att bara kallt resa sig upp och säga just det: Du kan inte ge mig vad jag behöver. Ha det bra, lev ett lyckligt liv.

Hur jag än vänder mig förlorar jag.

Det är svårt att inte bli lite bitter.

----

Jag klipper till tyget, det där ljuvliga blå klädet som jag köpt till den mantel han ska få, få i födelsedagspresent i sommar. Alldeles för dyrt var det, och levererades ironiskt nog bara några dagar efter att den där PåSpetsenStällarDagen och där på köksbordet har dessa ljuvliga metrar legat som ett blått åskmoln av oro. För vad skulle jag nu ta mig till med det? JAG vill inte ha det, det är köpt för dyra pengar till honom, för honom åt honom och jag vill verkligen inte ha det.
Brått har jag, jag breder ut det på vardagsrumsgolvet, min överraskning avslöjar jag, jag som älskar att överraska stort, av allt blir bara en stor fis, men jag breder ut tyget på golvet, ritar upp bågen och klipper försiktigt. Syr sedan alltmedan mannen intresserat tittar på. Förväntansfull och glad är han men i mig är allt huller om buller. För av min överraskning blir bara en fis och jag gör det jag gör nu för att jag inte törs vänta, inte står ut med att ha tyget i min närhet.

Han gör mig sällskap till bussen, håller om mig och jag säger just det: att det gör ont i hjärtat att sy, att det nog inte blir några broderier på den manteln, inte just nu i alla fall.
För att brodera är en kärlekshandling och ett sånt arbete törs jag inte påbörja, inte nu. Inte alls faktiskt.
Att jag syr för brinnande livet nu, för att jag inte törs tro att något finns kvar när han fyller år.

Han håller varsamt om mig, länge.