Karmstolstortyr

Min natt var lång.
Min brukare kom till ro strax efter elva, då släckte jag inne hos honom och gick ut i sjukhuskorridoren, satte mig vid ett bord och broderade och lyssnade på min Mp3spelare. (Tack Gode Gud för att jag hittade den i villan och stressen när jag skulle hemifrån i gårkväll!)
Kvart över midnatt drack jag en kopp te, och tittade till honom, försiktigt för att inte väcka honom. Han sov lugnt. Vid halv två släckte jag golvlampan intill mig och försökte knöla ihop mig på två karmstolar jag ställt ihop.
Jag är 175 cm lång. Det gick inte så väldigt bra.

Då och då har jag vaknat till, skuffat ihop stolarna, försökt hitta något nytt sätt att veckla ihop en lång kropp på en trång yta som inte gör för ont, och slumrat vidare.

Halv sex gav jag upp, satte mig upp igen, tände lampan och fortsatte att brodera.

Man kan ju vända på det: Jag har hunnit brodera mycket i natt, och dessutom får jag betalt för det.

95 kronor per timme, plus någon tjuga i OB.

Det är ganska mycket mindre än den kvinna som jag sen köper lite frukost av, när jag väntar på bussen jag precis missat.
Men jag har ju ett jobb, ett viktigt jobb som innebär skillnaden mellan överlevnad och liv för den man jag jobbar med/åt/för.

Skulle jag till äventyrs tycka att jag har för låg lön kan jag inte strejka, eftersom en sån strejk skulle bedömas som samhällsfarlig. Det är ju rätt. Det ÄR den ju.

Men det skulle vara roligare att knöla ihop kroppen på två karmstolar i en sjukhuskorridor om jag hade råd att ha semester i sommar.

(Nej. Det sa jag kanske inte? Vi personliga assistenter har ingen semester. Vi har semesterersättning istället. Sen semestrar vi om vi har råd)

Min rygg och jag är inte överens om mitt yrkesval.
Den skulle föredra att sälja kaffe. Jag håller nog faktiskt med den om det.

/Ms Garbo