&%¤###!!

Och jag lägger på luren med ett snett och smula sardoniskt leende på läpparna, jag har lättare och lättare att falla in i cynism känns det som, och iväg for det goda humöret och jag har bara lust att klämma i med den där I HELVETE HELLER!!-stämpeln i pannan på ungefär allt och alla.

Allt blir till irritationsmoment.

Såna här dagar vill jag verkligen slippa mig själv, mitt sällskap är outhärdligt och helst skulle jag göra slut med mig själv och dra på en gång. Rakt av. Utan eftersändning av posten.

Han, som inte ringer, när han för tredje gången lovar att göra det.

Eller hon, vännen, som rakt i örat säger det där jag vet men faktiskt inte varken vill höra från någon annan, eller hantera. Inte nu. Nu vill jag bara ha semester och andas lite och slippa en massa tjafs och konflikter.

Eller han, som ställer samma fråga för trettiosjätte gången på samma kväll, samma frågor som han alltid ställer, som jag hört tusen gånger andra dagar.
Hjärnskador kan man inte rå för - men andra dagar står jag ut med dem bättre.

Eller hon som är men ibland gör mig frusterad, underbar men också flyktig och obeständig och på somliga sätt inte alls pålitlig, om än ljuvlig.

Eller han som inte är det jag vill, jävla människa.


Var vänlig, kära tingsrätt, ge mig skilsmässa från mig själv. Jag är inte alls trevlig, står faktiskt inte alls ut med mig själv.