Det är inte min barndoms kök, jag är inte uppvuxen i det huset, men nog är det hemma hos mamma ändå. Tittar ut på gatan i villakvarteret, tittar på de översnöade julrosorna och de ömkliga krokusarna som tappert sticker upp genom eländet som ramlat ner under natten.
...och så kommer det två tjejer gående på gatan, de ställer sig mitt emot vår uppfart, på en besöksparkering som finns där, och tänder sina cigaretter. Jag studerar dem. De ser ut att vara i odefinierad övre tonår; antagligen kommer de från högstadieskolan som ligger strax intill. De står där och sparkar i snön, röker, spottar på marken och visar mobiltelefonerna för varandra.
De är hårt sminkade, så mycket foundation och puder i ansiktet att det verkligen är som femtiotalets pancake. Guldiga, blingade gucciellernåt-kopior hänger och slänger, de är för tunt klädda och fryser.
Men de står där och tjuvröker, jag pratar om det med min bonuspappa, och han bekräftar: Jo, de brukar stå där...
...och jag andas ut med tacksamhet.
Så SKÖNT att inte behöva delta i det där.
Att slippa anstränga sig så, för att vara tillräckligt cool, passa in, ha rätt sorts grejer, säga rätt, tycka rätt...
...och så går jag och duschar.
Därefter går jag in i min systers rum, jag har lånat hennes säng under natten. (Hon är inte hemma eftersom hon har inackorderingsrum på sin gymnasieskola och är där i veckorna)
...och så får jag syn på en väska hon har hängande över en stolsrygg.
En rätt punkig väska i rött och svart, väldigt långt ifrån guldiga gucci-kopior. På den har hon nålat fast något med säkerhetsnålar...Men det är inte ett anarkist-A, inte en driva med mer eller mindre galna knappar utan...
...ett broderat tygmärke från Briggen Gerda.
Hon väljer sin egen väg, min syster...
Precis där och då slår det mig hur oerhört stolt jag är över henne.
