Ibland lär man sig den hårda vägen.
Eftersom jag blev så där AKUThungrig och inte hade något vettigt ätbart i handväskan.
Jag står alltså på en tunnelbaneperrong, på Slussen, närmare bestämt och håller nästan på att dö.
I det här läget är det kris.
Äter jag inte kommer jag börja må illa, och det tar mig drygt 30 minuter att ta mig hem till kylskåpet.
DET går ju inte an.
Desperat går jag fram till godisautomaten på perrongen, ibland finns det äpplen i dem...
...och jag har tur, får fram sju spänn och får ett rött industriäpple i utbyte. Men vad gör man inte?
I samma ögonblick kommer min tunnelbana, och jag sätter mig till rätta, en smula lättad, över att ha hävt krisen, tar fram äpplet för att ta bort gladpacken det är insvept i.
Ooops.
Inte gladpack.
Krympplast.
Äpplet är lagt i KRYMPPLAST.
Striden börjar.
Jag har alltså ingen sax, ingen kniv...
Bara tänder att tillgå, och jag biter tag i en skarv och drar, tappar taget, biter mig i läppen och kommer att tänka på den där låten med Povel Ramel...
...och kampen fortsätter.
Jag skojar inte, jag lyckas tänja ut plasten närmare en DECIMETER innan den brister och jag äntligen får ut äpplet.
DN skriver om fenomenet med frustrerande förpackningar.
Men att kalla det folksjukdomar kanske är att ta i?
