Den är så lämplig att stå mot, nagelbänken, särskilt när man har lite ont i höfterna, så som jag ideligen har. Vi blir stående där, jag och Morfar, när vi småpratar, och jag fascinerat samlar på nya ord. Han berättar om jungfrur och block, om vad man gör när man brassar en märs och vad babords låring innebär och jag, med min absolut ICKEEXISTERANDE erfarenhet av segling i allmänhet och råseglare i synnerhet försöker hänga med, för jag gillar ju ord, roliga och märkliga ord.
Det är en välsignad stund, jag blir där länge, med Morfar på Briggen Gerda. Vi småpratar om lite allt möjligt och vi pratar om magen och han är bergsäker: Det blir en kille, jo, en Kalle! och vad vet man, kanske har han rätt.
Det är så skönt att känna hans omsorg - han kommer med en stol med ryggstöd:"Nu gör du som jag säger, sitt!" när jag försöker vara till så lite besvär som möjligt och sätter mig på en bänk och när någon annan kommer med några ölburkar öppnar han glatt en till sig själv men är blixtsnabb: "Nej, för faen, hon får inget!. Jag hinner inte ens tacka nej själv, jag tycker ju inte om öl :)
Jag var, fånigt nog, lite orolig för att han skulle tycka något... Men det säger ju mer om mig, hur lätt det fortfarande är att falla in i toktänk: i skam över att inte vara tillräckligt älskad för att ett barn skulle välkomnas.
Men så är det ju faktiskt inte, och det VET jag ju, ändå hann jag tänka så innan jag skulle träffa min morfar, min morfar som i somligt är en mycket konservativ man. Men det känns alltigenom gott och bra att sitta och prata med honom där i solen om barnet och om hur jag mår och om hur mamma mådde när hon väntade mig och ... Ja, mormor hade det tydligen jobbigt och mådde mycket illa när hon väntade mamma - det är väl kanske någon familjegrej...
Solen skiner varmt och jag sitter och broderar lite och mår gott av den friska luften och ler åt "Sjöbergs Höns", han säger så om måsarna som flyger genom riggen och jag är glad över att vara där, hos Morfar.
Jag hoppas att jag får åldras så som han gör. Han har fullt upp, han är engagerad och kunnig. Han bär kunskap om ett hantverk, och han delar med sig och förklarar; han vet hur en Brigg ska byggas, seglas och underhållas.
Han kan finliret: hur en jungfru på babord och styrbord ska se ut när det är rätt och inte bara funktionellt.
Hans pappa, Gammelfarfar Nils, seglade på AfChapman på den tiden hon hette GD Kennedy och var skolfartyg för skeppsgossar, han var både skeppsgosse och befälselev ombord på henne, morfar har segelfartygen i blodet, och har själv legat till sjöss både i marinen och den civila flottan under stora delar av sitt yrkesliv.
Jag räknar på fingrarna och kommer på att han nog måste fylla 78 år i år och skakar på huvudet: Det är inte möjligt. Han ser femton år yngre ut. Men han säger att han inte klättrar i hela riggen längre...
(Bilden har jag lånat från Gerdas hemsida)
Det är något speciellt med segelfartyg, med doften av tjära och fernissa, och av segelfartyg som inte bara ligger i hamn och är museum utan som används, som seglar varje sommar, som brukas, slits och som fungerar.
Jag ler när jag går hem, och lovar mig själv att hälsa på morfar snart igen, när de ligger i dockan på Beckholmen...
