Porcupine

Jo.
Jag kan ju ibland vara en smula kantig. Rent av stickig men sällan så full av taggar som just denna tisdag.
Hon är min nya favorit, fjällan på Söderkliniken, sjukgymnasten med nålbreven.

För egentligen är det ju helt sjukt, att sätta en massa NÅLAR i kroppen, att komma på att det är en bra idé. Hur kom kineserna på det där från början, vem gjorde det första gången, vem sa: Ja, du är sjuk, vänta så ska jag sticka lite nålar i dig...


Men det funkar.
Det funkar och dåså, då köper jag det.
Dagarna efter en akupunkturbehandling har jag mindre ont i bäckenet. Jag rör mig lika försiktigt och undviker aktivt trappor och annat elände, men jag har inte ont hela tiden och det är ... ju inte så dumt.

När hon sätter dit dem bränner det till lite, varje nål känner jag, men när de väl är där de ska så känns de inte alls, och sen lägger hon en vetekorv runt mig, en varm och skön vetekorv och jag ligger nästan där på britsen och somnar en stund. Det är rart med värmen.


Jag får ofta känslan av att Världen är i sync med mig, gällande den här graviditeten. Jag är lite rädd inför förlossningen: så börjar SVT visa serien Barnmorskorna (så BRA den är, så fint gjord!)
Och nu, ett par dagar efter min andra akupunkturbehandling, sänder rapport detta.

Ha! Vet jag väl att det funkar!

Sen tilltalar det mig dessutom att få ligga och fantisera om att jag helt plötsligt förvandlats till ett piggsvin en liten stund varje vecka!

Hungerattack!

Jo. Jag kan ju bli så där TOKhungrig. Vis av diverse erfarenheter har jag nu alltid alltid ett par äpplen i handväskan, och som yttersta reserv en kexchoklad.

Ibland lär man sig den hårda vägen.
Eftersom jag blev så där AKUThungrig och inte hade något vettigt ätbart i handväskan.
Jag står alltså på en tunnelbaneperrong, på Slussen, närmare bestämt och håller nästan på att dö.
I det här läget är det kris.
Äter jag inte kommer jag börja må illa, och det tar mig drygt 30 minuter att ta mig hem till kylskåpet.

DET går ju inte an.


Desperat går jag fram till godisautomaten på perrongen, ibland finns det äpplen i dem...

...och jag har tur, får fram sju spänn och får ett rött industriäpple i utbyte. Men vad gör man inte?

I samma ögonblick kommer min tunnelbana, och jag sätter mig till rätta, en smula lättad, över att ha hävt krisen, tar fram äpplet för att ta bort gladpacken det är insvept i.

Ooops.

Inte gladpack.

Krympplast.
Äpplet är lagt i KRYMPPLAST.
Striden börjar.
Jag har alltså ingen sax, ingen kniv...
Bara tänder att tillgå, och jag biter tag i en skarv och drar, tappar taget, biter mig i läppen och kommer att tänka på den där låten med Povel Ramel...



...och kampen fortsätter.
Jag skojar inte, jag lyckas tänja ut plasten närmare en DECIMETER innan den brister och jag äntligen får ut äpplet.

DN skriver om fenomenet med frustrerande förpackningar.
Men att kalla det folksjukdomar kanske är att ta i?

Olika perspektiv.

Sist jag var hos barnmorskan för rutinmässig magmätning, hjärtlyssning, blodtryck- och blodvärdestagande och fick jag en "Babybag".
En "Goodiebag" för blivande föräldrar.

Ja, där ser man!

Så, vad var det i påsen då? Ja...

Naturligtvis en laddning blöjor, i det här fallet från Pampers.
De kommer nog helt säkert till användning, tror ni inte? *s*

Sen en liten body i storlek 56 från Lindex, ajaaa, det blir nog också bra...

En provförpackning av Neutral tvättmedel, en reflex från vägverket, en tandborste för mycket mycket små tänder, en tub idomin, lite babyolja från ACO och en liten tub hudkräm Oliva från CCS.

Och en hel BUNT av broschyrer och papper. (Jag förväntas antagligen läsa dem... *ögonhimlar* )

Men vad är det här? En blå MOJ i en plastpåse!? Vad sjutton ÄR det för något??

Jag öppnar plastförpackningen och ut flärpar en MOJÄNG..?!? Åh, en sån där solskärm man ska ha i bilen... Panodilreklam... Jösses, katten bara studsade..! Undrar om den alls går att få ner i förpackningen igen, jag har ju gudbevars inte ens någon bil...

Nu var det väl tomt i påsen... Nä, inte riktigt. *jag rotar lite mer*




Upp får jag en dvd-film i litet pappersfodral.

Allvarligt!?

Teletubbies!? En 61 minuter lång film med Teletubbies?!

Tror ni de smittat ner blöjorna och bodyn!?

-----------------------------------------------------------------------


En annan sorts goodiebag för andra sorters människor med andra behov. (Fast jag kan donera dvd-filmen any day!)

Lördag morgon 07.10

Om telefonen ringer en lördagmorgon, tio över sju blir jag en smula irriterad.
Okej. Jag var vaken, men jag ville verkligen inte vara det.
(Skorven rumstrerar och har sig, och jag sover ofta illa om nätterna. Då sover jag ikapp på morgonen...)

Nu var det papsen som ringde.
Nej, han brukar inte ringa så dags, men nu tyckte han att han hade skäl.

Och okej, då. Jag medger. Det hade han.

Han hade nämligen gått ner och satt på bastun, satt på sig morgonrocken, och hittat min kvarglömda mp3-spelare i fickan på den.

Den efterlängtade, borttappade, eftersökta och förmodat i värsta fall tappade eller stulna mp3:spelaren.

JIPPI!!

Kärleksförklaring till en syster.

Jag sitter hemma i mammas kök.
Det är inte min barndoms kök, jag är inte uppvuxen i det huset, men nog är det hemma hos mamma ändå. Tittar ut på gatan i villakvarteret, tittar på de översnöade julrosorna och de ömkliga krokusarna som tappert sticker upp genom eländet som ramlat ner under natten.

...och så kommer det två tjejer gående på gatan, de ställer sig mitt emot vår uppfart, på en besöksparkering som finns där, och tänder sina cigaretter. Jag studerar dem. De ser ut att vara i odefinierad övre tonår; antagligen kommer de från högstadieskolan som ligger strax intill. De står där och sparkar i snön, röker, spottar på marken och visar mobiltelefonerna för varandra.

De är hårt sminkade, så mycket foundation och puder i ansiktet att det verkligen är som femtiotalets pancake. Guldiga, blingade gucciellernåt-kopior hänger och slänger, de är för tunt klädda och fryser.
Men de står där och tjuvröker, jag pratar om det med min bonuspappa, och han bekräftar: Jo, de brukar stå där...

...och jag andas ut med tacksamhet.
Så SKÖNT att inte behöva delta i det där.
Att slippa anstränga sig så, för att vara tillräckligt cool, passa in, ha rätt sorts grejer, säga rätt, tycka rätt...

...och så går jag och duschar.

Därefter går jag in i min systers rum, jag har lånat hennes säng under natten. (Hon är inte hemma eftersom hon har inackorderingsrum på sin gymnasieskola och är där i veckorna)


...och så får jag syn på en väska hon har hängande över en stolsrygg.
En rätt punkig väska i rött och svart, väldigt långt ifrån guldiga gucci-kopior. På den har hon nålat fast något med säkerhetsnålar...Men det är inte ett anarkist-A, inte en driva med mer eller mindre galna knappar utan...

...ett broderat tygmärke från Briggen Gerda.

Hon väljer sin egen väg, min syster...

Precis där och då slår det mig hur oerhört stolt jag är över henne.

Vår herre skyddar...

...barn och dårar brukar man ju säga.

Jag vet inte riktigt till vilken kategori jag räknas, men nog har jag lite hjälp från ovan, det kan vi ju konstatera.

För så är det.
Även om man svär över tillvarons jävlighet, så visst kan det bli värre. Och ibland HAR man rent ohyggligt mycket tur.
Ibland överraskas man av människors hederlighet och ärlighet.

Det är måndag kväll, jag är ganska trött, jag ska åka hem efter lite MamaMia-föreläsande. Jag byter t-bana vid centralen och passar då på att ta rulltrappan upp från perrongen till den lilla akut-konsum som ligger där, i t-banehallen.
Jag behöver ett par liter yoghurt, lite bröd, kanske någon broccoli och vad det nu var.
Handlar mina varor, stoppar ner dem i dramaten. (Den är min absolut bästa kompis sedan den här foglssningen gjorde entré i mitt liv)

Åker ner till perrongen, sätter mig suckandes på rätt t-bana och åker hem.

I höjd med Masmo (eller var det nu var) ringer telefonen. Ett okänt 08nummer.

"Är det du som är T?" frågar rösten. "Var du inne och handlade på Konsum T-centralen för en stund sedan?"

Eh, jo, svarar jag förvånat.

Ok, du saknar inte din plånbok...?

Eh, nej, det har jag faktiskt inte gjort, men uppenbarligen så... Och jag vet precis vad jag gjort.
Jag lade den ifrån mig, på kassaapparaten, när jag skulle gräva i fickorna efter den där OCEANEN av mynt hade där, för att bjuda på massor av småmynt istället för sedlar - de hade visst lite ont om växel.
Och så har jag helt enkelt lämnat den där, liggande på kassaapparaten.
Med körkort, visakort, masterkard och allt annat man nu har i en plånbok.

"Du, jag lägger in den på vårt kontor, så kan du komma och hämta den".

Tack.
Tacktacktack.

Jag blir alldeles matt.

Så mycket kontanter låg nu inte i plånboken, men plastkorten... *ögonhimlar*
DE vill man ju gärna ha lite KOLL på...

Tack

Utredning.

Jag bär en liten skorv under mitt hjärta.

Ett pickande hjärta som inte alls håller samma tempo som mitt, utan i princip slår dubbelt så fort, och så ska det vara.

Nu är h*n ca 40 cm lång och väger omkring 1½ kg.

En efterlängtad liten människa, jag är nyfiken på att få veta vem det är.

Men människor reagerar, i okunskap, på mitt "arbetsnamn".

Skorv.
Skorven.

De tror en massa galenskaper.

De tror att "skorv" är det här eller det här eller en gammal båt?!.

Nej.
Eller ja, jovisst, allt det här finns ju, men har inget med min skorv att göra.

Två "hemma" har jag ju.
Jag är född och uppvuxen i Södermanland. I Stockholm och i stugan utanför Flen.
Men jag har också rötter i "Norrland". I Lycksele hos Farmor&Farfar, i Gällivare, Jokkmokk, Luleå, där jag bott.

Och då vet man vad en "skorv" är för något. Det är ett dialektalt uttryck för en insekt. Ofta någon sorts liten skalbagge eller liknande.
Och precis så är det ju.
Det är ju mitt lilla kryp, min lilla skorv.


Läs här så ser ni en annan historia om en annan skorv.