Pojken har inte vaknat riktigt än, jag har just ätit frukost.
Det är avsnittet när Carters och Kems baby dör, dör i magen innan födseln, hon föder fram ett barn de vet är dött.
Shitshitshit.
Jag kastar mig över fjärrkontrollen, stänger av, spolar bort synintrycken.
Misslyckas.
In i sovrummet, lägger mig intill killen, som en stor boaorm lägger jag mig runt honom och känner värmen, doften. Han rör på sig, blir störd av mig. Vevar med armen:"Mamma, jag sover, låt mig vara!" men jag måste bara ...
Tanka lite.
Tillvaron utan...
Nä.
Bort med den tanken. Den är fullständigt otänkbar.
