Det är deras jobb: Att äta, växa och upptäcka saker.
Han gör som han ska, han gör det bra, han följer alla kurvor och äter som besatt emellanåt.
Det första plagg han växte ur hann han aldrig använda. Det var för litet redan på BB.
En liten blå mössa, den gav vi till den betydligt mycket mindre grabben (och hans mamma) vi delade sal med.
Det andra plagget var ännu en liten mössa, något större än den blå, den räckte en god bit in på sommaren, men en sen sommarkväll tog jag en promenad med pojken i bärsjalen, tog med mössan i fickan: "Det blir nog fuktigt lite senare".
Det blev det, jag tog fram mössan och satte den på honom. Den gled upp på hjässan, ville inte omsluta hela huvudet, och uppe på hjässan blev det en tom tutt.
Jag tittade på honom, förvånat. Jag hade inte märkt att han växt...
Nu har mer tid gått. Flera månader till.
Bodysar som stramar när man knäpper dem i grenen.
Tröjor och byxor som är för korta i ärmar och ben.
En ack så näpen pyamas med små apor som går att använda ännu, men mest för att jag bestämt att den går, för nog ... ja... Jag har hört att man brukar klippa av fötterna på dem, pyamasarna, för att de ska räcka längre...
Det är så hemskt, det här med kläderna.
Som den där pyamasen med aporna på, små apor med ballonger, elefanter, solar... Den är så näpen och den har ett sammanhang, en historia.
Den är ärvd.
En annan mamma har klätt en liten flicka i den, en liten tjej. Den har smutsats ner, den har tvättats, vikts och använts igen.
Sen sorterades den ut, lades undan.
Lades i en grön jiffypåse tillsammans med andra små små kläder och landade i min verklighet.
Med små apor och allt.
De par jeans mamman, som blev mormor helt plötsligt, i glädjeyra över just den nya statusen köpte som nu är precis lagom. Alldeles underbara är de. Så fina.
Sluta väx!! tänker jag förtvivlat!
De är så fina, ihop med den där Sailor-bodyn en Morfar köpt... Hur ska jag kunna sluta använda dem, de är ju så fina, och i ärlighetens namn, sailor-bodyn börjar strama betänkligt. Men någon gång till går den nog att använda, visst?
Jag viker undan. Motvilligt.
Den där vita mössan, de minsta bodysarna, de där svarta byxorna som kom i den gröna jiffypåsen.
Det här ska jag ge bort.
Än vet jag inte till vem.
Men till någon speciell måste det vara.
De är mig så kära, de här små kläderna.
Det rymms så mycket ömhet och kärlek i en liten grön dress.
Än kan killen ha pingvinsparkbyxorna.
De kommer jag aldrig göra mig av med.
Somligt går helt enkelt inte för sig.
