20/45

Jag tror på rutiner. Det är lättare att klara av tillvaron om man har rutiner. Vanor.
Särskilt om man själv är liten och tillvaron är stor, ohyggligt stor och mycket mycket obegriplig.

Så jag gör likadant varje kväll. I princip varje kväll i alla fall.

Jag tappar upp vatten i badkaret till pojken min. Ler åt hans badande. Sen gosar vi lite, han får en ny blöja, pyamas och till sist lite mat.

Ibland somnar han ifrån mig, i famnen, jag hinner inte bära honom i säng. Det är inte så bra: då vaknar han lätt när jag lägger honom i sängen.

Ibland hinner jag lägga honom innan han drar in handbromsen. Det är bättre.
Sen går jag som på nålar. Sover han verkligen? Tittar på klockan...

Jo. Vi passerade 20 minuter. Kanske kanske?

Jag går vidare på nålbädden.
Sen blir det som vanligt. Som de flesta kvällarna. Ungefär där, efter 45 minuters sömn vaknar han, olycklig.

Klarvaken.

Och jag sjunger.
Jag låter honom gråta.
Jag sjunger.
Jag smeker honom.

Han är ledsen. Vill inte.
Han är inte hysterisk, bara ledsen, och han vevar med armarna, de där små naglarna klöser och river, nappen åker ut med en farlig fart, skjuts som ur en kanon ur munnen, Plopp och jag petar tillbaks den. Gråten stillnar en halv minut, sen skjuts den ut igen, pojken tar ett andetag och laddar för en ny gråt.
Nej.
Han vill inte sova.
Alls.

Och jag funderar över gränserna här.

För jag vill att han ska lära sig att sova i sin säng, somna på kvällen. Jag vill inte att han ska ha min dygnsrytm, det är för sent för honom att somna vid tio. Han blir övertrött.
Samtidigt är det ju tokigt om han lär sig att det är Av Ondo att vara i sängen, att vi avslutar varje dag med en konflikt.

Hur gjorde/gör ni andra?