Men nej, det hade h*n inte.
Då sa hon: Har ingen skorv kommit på fredag, så ring Huddinge, då är det dags att boka tid för ultraljud.
...och det blev fredag och inget barn har kommit, så idag har jag varit och ultraljudat.
Allt är normalt. Bra. Kalas.
Doktorn mäter lårbenets längd - "titta bort nu, annars är risken stor att du ser om det är en pojke eller flicka" - och bukens storlek, och huvudets diameter, öra till öra. Utifrån de måtten räknas barnets vikt ut... 3,4kg. Hur normalt och fint som helst.
Han tittar också på navelsträngen, hur mycket "trafik" det är i den - och att det är det tycker vi ju om. Mycket om.
Som sagt, hur normalt och bra som helst.
Det är skönt att veta.
För idag har jag gått sju dagar över tiden.
En hel vecka.
Det är lätt att börja tänka fultankar. Feltankar.
Varför händer det inget? Är något fel? Varför startar det aldrig?
Så att få veta, veta att allt är bra ...för sån är jag ju nu: med kunskap bryter jag omkull mina nojor, då håller de sig på plats ett tag till.
Nu är nästa hållpunkt Onsdag. På onsdag ska jag åka in igen, för ny läkarundersökning. Då bestämmer vi tid för igångsättning.
Om nu inget hänt innan dess.
På något sätt så skulle det inte förvåna mig om jag får trampa omkring här, som en spärrballong, en vattenmelon, en pumpa ännu en vecka...
Men å andra sidan - med tanke på hur många år jag längtat efter att bli med barn, längtat efter att få vara gravid, längtat efter att FÅ barn så är det väl bara logiskt att jag passar på så länge jag kan!
