Den Stora Fisen.

Dag efter dag går.
Jag grejar här hemma.
Blir tröttare och tröttare i kroppen, idag har jag mått lite illa.
Visat upp mig hos barnmorskan: Vi sa ju att vi inte skulle träffas idag, ska det vara så här?

Det känns mer och mer surrealistiskt.
Jag känner mig uppblåst, helt stinn.
Vill bara vara mig själv igen.
Ha tillbaks min kropp.
Ha tillbaks energin, klippet i benen, kraften.

Nu sover jag middag, ibland flera gånger under en dag.

I magen bor en skorv, som inte tänker komma fram, som stortrivs i mig.

Alla ringer, frågar.
Har det inte blivit något än?
Nej.
Inte än. Jag lovar, jag talar om, hör av mig...
Tro mig, hängde det på¨mig vore det här barnet fött nu.
HELT säkert.

+5

Vad gnäller jag om? Mamma gick över tiden nästan TRE veckor när hon väntade mig.
Jag är ju egentligen inte förvånad, för varför skulle ett barn bry sig om en barnmorskas kalender?

Men i huvudet gror en tanke.
Tänk om det inte är ett barn?
Tänk om det är någon sorts alien? Tänk om jag ska fortsätta gå som en spärrballong i en månad, två, tre, sex till??
Tänk om den inte alls kommer ut, utan istället tillbakabildas?.
Blir till någon sån där underlig cysta med lite hår och naglar i??
Eller om det bara är en enda stor FIS, en brakfis av gigantiska proportioner...
Visst förstår jag att det här bara är underliga fantasier...

...och har inget hänt till fredag morgon ska jag ringa Huddinge Sjukhus och boka in tid för ultraljud.
Kolla att barnet mår bra, hur mycket fostervatten det finns, att allt är som det ska, att moderkakan är i toppform.

*pust*