Så.
Nu har jag lärt mig en sak till!
Det är ju bra, jag som tycker om nya erfarenheter och kunskaper.
Somliga är ju inte bara trevliga, men det är å andra sidan bra att öva galghumorn en smula!
Jag ägnar mig nämnligen åt OFOG!
Tydligen.
Vad det handlar om misstänker jag och misstankarna får jag bekräftade av en av de tidigare omnämnda kontrahenterna i fantastiska fyran.
Frågan är om det är självförvållat?
Fredag för två veckor sedan var, här i Stockholm, en fullständigt fantastisk vårdag. Inspirerad av solskenet och de spirande krokusarna föreslog jag för min brukare (Jo, det heter så?!) att vi skulle ta en rejäl långpromenad i vårsolen.
"Okejrå" sa han, och utrustade med varsitt par solglasögon for vi iväg. Till Hornstull, sen längs med årstaviken mot och förbi skanstull, med sikte på något trevligt fik på söder. Att gå upp mot östgötagatan kändes tråkigt, där var det ju skuggigt, visst kan man väl komma upp mot Renstiernas gata lite senare?
Så gick det till när jag hittade oss i Blecktornsparken.
Blecktornsparken är en trevlig park.
Det finns till och med en lekpark, med en parklek.
Full fart.
Det finns ETT stort problem med Blecktornsparken bara.
Särskilt om man, som jag, jobbar som personlig assistent, och skjutsar någon som sitter i en rullstol.
Ni, som gnäller över tunga barnvagnar. Jag säger bara en sak:
TUNNISAR!!
När vi väl tagit oss upp genom parken, och befinner oss på Söders Höjder (Jo, det finns skäl till att de kallas så!) så är yours truly ordentligt svettig.
Sällan har en Smoothie och en Hallonpaj varit så god!
Dagen efter hade jag ont i höfterna. Och det var lixom någon sorts tryck i bäckenet. Det har återkommit då och då sedan dess. Ibland mer, ibland mindre. Helt plötsligt har jag börjat att aktivt undvika trappor. Helt plötsligt är det faktiskt helt otänkbart att springa för att hinna med en buss eller tunnelbana.
Det kommer fler.
Och igår, när jag träffade kära Morceleb kommenterade hon att jag haltade lite. Ont i höften sa jag och suckade.
Sen blev det värre.
När jag åkte hem med tunnelbanan, sent sent på kvällen pratade jag i telefon med Gigjoe och suckade och sa: Man skulle ju fasen ha ett par kryckor.
"Jag har ett par här, vill du låna dem?"
Så nu är han snart på väg hit med dem. Ett par KRYCKOR!?
På tisdag ska jag ringa barnmorskan, Carcol säger att såna lånar ut någon sorts undergörande resårstöd för ofogade bäckenben.
...och jag skrattar: Exakt när i en graviditet är det man ska må så där strålande underbart, det ska bara lysa om en av lycka, välmående och harmoni?
Vi skrattar ihop, över msn, och konstaterar att det nog var den där kvarten i förra veckan ;)
