Men just där blåste det mer än vad som var riktigt fika-vänligt så vi rundade udden för att få lite lä, och det var där, när jag försökte berätta om en annan blåsig fikastund i en klippskreva på Gålö som jag bara inte fick till det.
Gång på gång sa jag "Skrippkleva".
Hur är min hjärna kopplad egentligen?
Världen undrar.
Men där satt vi, det blåste, men inte alls som det gjort på andra sidan av holmen, och till en början sken solen ganska gott också, och jag kunde inte låta bli att fundera över om den där blåsippstuvan... nä, några blommor finns inte än, det är för tidigt, men man borde kunna titta efter ifall det börjar knoppa sig i alla fall...?
...och det bisarra slår mig.
Att vi sitter där och dricker te i vårvinden idag.
När det fortfarande är februari, att det är nio grader varmt och jag tagit av mig skinnhandskarna och inte fryser trots vinden.
...och jag tänker på Per Holmgrens ord om tiden vi är i nu. För det är inte höst. Det är för tidigt för att vara vår, och det är sannerligen inte vinter. Han kallade det för ovinter och visst är det så. Ovinter...
1 meter i timmen, berättar han, i sitt sommarprogram(14 juli), är den hastighet som våra klimatzoner här i Sverige förflyttar sig.
Och jag minns min barndoms isfiske på landet, när isborren knappt nådde igenom isen, där på insjön i Södermanland, och jag sitter där i vårvärmen minst en månad för tidigt, och jag tänker på artikeln i DN om igelkottarna som vaknar i vårvärmen, långt innan det finns någon mat för dem, innan naturen är redo för dem.
Och jovisst, jovisst hade blåsippstuvan knoppar...
