Tillit

Är det något jag är dålig på så är det tillit.
Att lita på det som är men inte sägs. Att hålla fast i vissheten om det, även om det inte åter och åter skrivs mig på näsan.
Den där kärleken.
Nej, mig måste man ständigt övertyga, återvinna.
Så, redan från början, är det lätt att misslyckas. Lätt att halka omkull.
Jag är summan av mina, och andra människors, handlanden och erfarenheterna är minst sagt blandade. (Oh, ja, mer gott än ont, absolut, men det onda sätter djupare spår, av någon märklig anledning)

Och du, min vän, ligger hårt hårt på minus efter de senaste månadernas ord och handlande. (Diskrepansen dem däremellan är stundtals hisnande)
Så vad du håller på med nu vet jag inte.
Cynisk blir jag, och jag ställer mig kallt lite på sidan och studerar dig, som vore du en skalbagge under min lupp.

Och nej. Litar på dig gör jag inte.

I helvete heller.